Böcker jag läst 2022

En bok, om författaren Thomas Mann, som vunnit ett par litteraturpris (boken alltså, inte Nobelpristagaren i Litteratur). Den kan knappast kallas ren biografi, utan bör väl klassas mer som roman om en känd persons levnadsöde. Den ryrmmer också ett stycke familjehistoria av det mera disparata slaget allt mot bakgrunden av två världskrig och påtvugna förflyttningsperioder från nazi-Tyskland till Schweiz, till Californien och tillbaka.

Mann hade tydligen undertryckta homoerotiska böjelser, men var gift och hade sex barn. Läsaren får ett intryck av ett ganska kaotiskt familjeliv, där bara en regel var absolut - husfar får inte störas under förmiddagarna då han arbetar i sin lya.

Manns framgång som författare grundlades med Buddenbrooks, som gav honom kändisstatus och goda inkomster redan som tjugotreåring. Som person var han tydligen mån om sin status, ovillig att ta politisk ställning som kunde medföra risk att alienera honom från en stor del av läsekretsen.

Boken, på något mer än fyrahundra sidor, ger en livfull men möjligen överdrivet detaljerad bild. Tóibin är tydligen inte den första som skriver om författaren Mann, men jag har inte läst någon annan och fann den nog värd att plöja igenom. 

Den senare hälften av fjortonhundratalet var den tid då tryckningskonsten infördes och småningom gjorde genombrott. Bokens huvudfigur Vespasiano var redan då väletablerad och känd som leverantör av manuskript präntade huvudsakligen av munkar i de lokala klostren på beställning av de synnerligen välbeställda.

Boken är detaljerad i sina beskrivningar av vem som beställde, vad som beställdes och vad ett enskilt verk kostade. Vad som också framgår är att det inte då förekom någon aktuell litteratur, utan vad man arbetade med var antika greker och romare och religiösa skrifter.

Först mot slutet av århundradet i och med tryckningskonstens utbredning kom man att ge ut mera sekulära, för att inte säga direkt skabrösa, alster som Decamerone.

Ett intressant verk, men något tungläst. Tove som läst den i somras i hängmattan har igen visat prov på det rätta läsargreppet och dessutom recenserat boken utförligt i Boktyckarna.

Charles I blev halshuggen av Cromwells puritaner 1649. Boken handlar om jakten på kungamördarna efter Charles !!s trontillträde och ända in på 1570-talet. Skulden för avrättningen baserade sig på en petition till parlamentet och Cromwell underskriven av ett fyrtiotal personer.

Av dessa gick majoriteten att få tag på inom Europa och de blev samtliga hängda, nedtagna levande, fick testiklarna avskurna, fick magarna uppskurna och måste ännu levande bevittna hur deras tarmar grillades på glödande kol. Två lyckades ta sig till Amerika och jagades där år ut och år in av en envis tjänsteman, som hade personliga motiv för att hans unga hustru dött i folkträngseln i samband med kungens avrättning.

Huvuddelen av boken handlar om de tvås tröstlösa år på flykt, hur de åratal levat gömda i en källare, sedan varit tvungna att fly vidare, igen hjälpts av puritaner, men hela tiden haft ett rundligt tilltaget pris på sina huvuden och därmed lockat tlll angiveri. En eländig tillvaro i sjutton år.

Boken spinner alltså på en verklig story, som också andra författare utnyttjat. Alls inte oäven, men inte så att jag skulle blivit lika entusiastisk som för en del av hans tidigare böcker. 

Författaren står också bakom TV serien om inspector Lewis och Hawthorne. En rekommendation så god som någon när jag råkade se boken på Akademen.

Boken rör sig på flere tidsplan, med det aktuella förlagt till teatermiljö i London. En kvinnlig kritiker blir mördad och de misstänkta begränsas till en grupp skådespelare i en pjäs av Anthony H. Upplösningen sker i bästa Agatha Christie stil på scen med alla närvarande. Däremellan är läsaren något förbryllad.

Kerr producerar tydligen dessa böcker om deckaren Bernie Gunther på löpande band, minst tolv stycken utöver denna. Omtyckt således, men därmed inte sagt att det är fråga om litteratur.

Storyn i denna bok tilldrar sig i Hitlers bergsfästning i Obersalzberg året 1939. En av koryfeérna kring der Führer blir skjuten, en erkänt skicklig detektiv eftersänds från Berlin. Detektiven kommer en storskalig utpressningshärva på spåren och blir därmed impopulär hos en av Hitlers närmaste män Martin Bormann.

Nog så spännande. 

Boken följer Churchills förehavanden praktiskt taget dag för dag under de två första krigsåren när allt gick emot England, transporterna över havet sänktes med förfärande effektivitet av U-båtar, USA inte kunde ingripa av inrikespolitiska skäl och Frankrikes flotta vägrade överlämna sig och måste sänkas i Mers el Kebir.

RAF kunde inte ingripa mot nattbombningarna över England och Luftwaffe hade tillgång till radiostyrda signalkanaler som hjälp med navigeringen till bombmålen.

Det var tydligen så att Churchills personlighet spelade en mycket betydelsefull roll för att hålla moralen och försvarsandan uppe under denna svåra period. Blitzen som Göring gång efter gång lovade Hitler att skulle få England på knä lyckades till slut inre. Hitlers angrepp först söderut mot Bulgarien och Grekland och sedan operation Barbarossa mot Sovjet ställde krav på flygvapnet så att England småningom fick respit och Japans angrepp på Pearl Harbour 7.12.41 som drog USA in i kriget förändrade situationen. The rest is History.

Boken är väl värd att läsas och ger en viss insikt i beslutsprocesser både på den Engelska och den Tyska sidan.

Hermans bravur är det omedelbara lättillgängliga berättandet. Det som gör historia intressant och lockande att läsa för ”jedermann”. Sina fyra första år som bosatt i Polen har han ägnat åt att teckna konturerna av de två länderna i med- och motgång, men med mycket kraftig dominans för bilden av Polen.

Den medeltida Litausisk-Polska stormakten, adelsrepubliken, de historiska delningarna, invasionerna från öst och väst, ockupation, förtryck och nu senast frihet och utveckling som medlem i både EU och NATO.

Vet inte med säkerhet, men tror att Herman fick uppleva vår inspirerande historielärare Walter von Koskull under dennes senare år som lärare i Lönkan. Om någon del av Hermans inspiration emanerar från denne vår lärare så skulle det glädja mig storligen. Tycker mig ha sett att Herman skulle ha 68 titlar på ”sitt samvete”, själv har jag tjugoen av dem på min hylla, samtliga har berett mig upplevelse och glädje.

En sommardeckare. Nivån på texten borde ju inte påverkas av årstiden, men detta var en ganska tradigt medioker detektivroman. Detektivinpsektör Barbarotti från Kymlinge ställs inför tre försvinnanden, samtliga är författare som ställt upp på publiktillfällen i landsorten. På sidan 395 får vi förklaringen, men bara genom att sträcka på uthålligheten något längre än den egentligen tål.

En pamflett skriven av två utrikeskorrespondenter i växlande kapitel, var på sitt oefterhärmliga sätt. De utdragna demonstrationerna på Majdan i Kiev år 2014, separatistkriget i Donbass och Luhansk samt Rysslands annektering av Krim bildar bakgrunden till författarnas tolkning och lokala intervjuer.

Lodenius analyserar och ger läsaren en detaljerad bild av skeendet, medan Lauren, sin vana trogen, gör snabba gatuintervjuer och försöker skapa en bild av stämningarna under händelsernas gång på lokalplanet på vardera sidan gränslinjerna.

Krim utgör ju i mina ögon ett fall för sig. Chrustjov behövde rättfärdiga sig i Ukrainarnas ögon efter sina insatser som ledare av kolhosifieringen av Ukrainas jordbruk ”holodomor”i början av trettiotalet. Han överförde därför administrationen av Krim från Moskva till Kiev, en rent administrativ inrikespolitisk åtgärd inom ramen för Sovjet. Att Ryssland krävda ett återtagande är därför lätt att förstå och ganska acceptabelt. 

Industrin i Donetsk och Luhansk hade uppstått under Sovjetepoken huvudsakligen med slavarbetskraft och för krigsändamål får man förmoda. Språkligt är vardera regionen ryska.

Mot detta skall ställas att Ryssland undertecknat ett internationellt garanterat avtal där man avstår från militära konfrontationer mot Ukraina mot att landet överlämnar sina kärnvapen till Ryssland. Detta ger Putin blanka fan i !

Den lilla boken ger mig en klart bättre inblick i utgångsläget än jag hade före läsningen. Alltså vill jag gärna rekommendera den.

En uppjazzad doktorsavhandling på en smal och hårt specialiserad del av Romarrikets historia. Den börjar självfallet med Julius Caesar, men ämnet tycks vara hart när outtömligt och den stillsamma lilla flickan med glasögon (författaren) som finn avbildad långt bak i boken har grävt på och öst på. Det ena hårresande fallet efter det andra behandlas i detalj med goda bakgrundsbeskrivningar och en stor portion invävd humor. 

En lättsam bok alltså, men också djuplodande. Vilka som togs av daga, kategorier och individer, på vilka grunder det skedde, straff, hämnd eller för nöjes skull. Besynnerligt underhållande, men ämnet är ju bekant för var och en sedan skoltiden, för många dessutom på basen av fördjupad läsning. Spartacus och hans sextusen följeslagare i slavupproret, upphängda i kors längs via Appia, nämns av någon anledning inte specifikt, men själva korsfästningen som avrättningsmetod kombinerad med utdragen tortyr behandlas nog. Tummen upp eller tummen ner finns självklart med i beskrivningen av romarnas söndagsnöje - gladiatorspelen.

Omdömet på pärmen: ”Funny, scholarly, erudite, irreverent…” stämmer bra.

En annorlunda deckare. Författaren är rysk, miljön är Leningrad 1930, intrigen är icensatta mord, mer kan inte sägas utan att läsaren går miste om en del av spänningen.

Boken är alls inte dum, deckaren är mer envis än vad som är hälsosamt. Fast jag alldeles nyss avslutat läsningen så har motivet för morden på något sätt lyckats undgå mig. Alltså hoppas jag att någon i gruppen tar över och småningom upplyser mig på den punkten.

En roman om korgboll och om en kille från Syd Sudan som tas till USA för att spela. Historien slutar tragiskt, men spelet och allt bolldunkande under storyns gång blev definitivt för mycket för mig. Av ren envishet läste jag boken till slut och måste väl konstatera att den gav en god bild av kontrasterna, av god vilja och av omständigheterna i skolmiljö på en relativt liten ort på östkusten.

Grishams namn som författare fick mig att köpa boken. Utan att direkt ångra köpet måste jag i alla fall konstatera att ämnet är så speciellt att den knappast förmår intressera.

Applebaum är författare till två viktiga verk om Sovjet: Gulag och Red Famine. I den föreliggande pamfletten tar hon till orda om och mot den utbredda förekomsten av populistiska ytterhögerpartier. Hon är amerikanska gift med Polens fd. utrikesminister, numera MEP, Radoslaw Sikorski.

Därmed är det naturligt att hon börjar med det Kaczynskiska Law and Order partiet som regerat i Polen de senaste åren. Därifrån till Orbáns Fidesz, Väx i Spanien, Marine Le Pens Ressemblement National i Frankrike, Nigel Farages UKIP i England osv.

Bokens titel säger egentligen allt om hur hon uppfattar dessa rörelser, men en del av dess avslutning som jag här tänker citera in extenso ger en god bild av hur hon uttrycker det:

”To some, the precariousness of the current moment seems frightening, and yet this uncertainty has always been there. The liberalism of John Stuart Mill, Thomas Jefferson, or Václav Havel never promised anything permanent. The checks and balances of Western constitutional democracies never guaranteed stability. Liberal democracies always demanded things from citizens: participation, argument, effort, struggle. They always required some tolerance for cacophony and chaos, as well as some willingness to push back at the people who create cacophony and chaos.”

Anne Applebaum är en författare av yppersta märke, väl påläst, sakligt lågmäld, men ändå med ett tydligt patos.

Författaren lär nyligen ha fyllt åttio, hon har flyttat från Venedig till Schweitz, men Brunetti är det inget fel på för det. Han är och förblir en grubblande, introspektiv person som inte gärna tutar ut några bestämda åsikter.

Här är nu en deckare som inte utreder ett (eller flere) mord, utan i stället försöker undvika att ta itu med en bedrägerihärva som kan ställa till skandal i de små kretsarna i det lilla samhället som Venedig de facto är. Det låter sig självfallet inte göras.

Vad mer kan man säga om en deckare utan att avslöja intrigen. Jo boken känns sympatisk och hemtam, det är ju länge sedan den förta gången man stiftade bekantskap med Brunetti. Kanske familjeproblemen är något mindre framträdande i denna bok, den kända terrassen figurerar inte, men nog däremot soffan i vardagsrummet och Paolas kommentarer.

Jag finner alltfort ett hemtamt nöje i att läsa dessa böcker och tippar att mången annan är på samma linje.

Författaren lär nyligen ha fyllt åttio, hon har flyttat från Venedig till Schweitz, men Brunetti är det inget fel på för det. Han är och förblir en grubblande, introspektiv person som inte gärna tutar ut några bestämda åsikter.

Här är nu en deckare som inte utreder ett (eller flere) mord, utan i stället försöker undvika att ta itu med en bedrägerihärva som kan ställa till skandal i de små kretsarna i det lilla samhället som Venedig de facto är. Det låter sig självfallet inte göras.

Vad mer kan man säga om en deckare utan att avslöja intrigen. Jo boken känns sympatisk och hemtam, det är ju länge sedan den förta gången man stiftade bekantskap med Brunetti. Kanske familjeproblemen är något mindre framträdande i denna bok, den kända terrassen figurerar inte, men nog däremot soffan i vardagsrummet och Paolas kommentarer.

Jag finner alltfort ett hemtamt nöje i att läsa dessa böcker och tippar att mången annan är på samma linje.

En exposé på fyrahundra sidor om människor och uppfattningar under detta brytningsår då studenter världen över demonstrerade, Gamla Studenthuset ockuperades, Tjeckoslovakien invaderades av Sovjet, Nixon blev vald till president i USA medan Lyndon Johnson frivilligt avstod från omval.

Kriget i Vietnam var naturligtvis inspirationskällan för studentdemonstrationerna, men de var också en protest mot den professordominerade styrningen av universitetet. Kekkonen dominerade stort och tvingade fram en kraftig utvidgning av högskoleväsendet, med fem nya enheter i det inre av landet. Utflyttningen av arbetskraft från Finland till Sverige kulminerade med fyrtiofyratusen utflyttade och en minskning av landets befolkning som följd.

Detta om innehållet. Som skildring är boken lågmäld ganska utdragen och därmed inte särskilt inspirerande för läsaren. För egen del minns jag året rätt väl, fast jag inte aktivt deltog i studentdemonstationerna. Jag blev färdig jur. kand. den våren, flyttade till Åbo för att i Pargas domsaga sitta mina ting. Hade hustru och två barn att tänka på och kände mig ganska osäker på allt. Kanske dock något mer mogen än författaren som sade sig vara åtta år gammal det året.

Författaren är kortfattad, att få in en så brokig historia på etthundrasextiosex sidor är en anmärkningsvärd prestation i sig. Därmed inte sagt att boken är illa skriven eller ointressant. Varje människa utom yrkeshistorikern mår bra av att på nytt stifta bekantskap med denna betydelsefulla del av de senaste tvåhundra årens historia i koncis form.

Vidden av de förändringar som andra världskriget förde med sig, om också med en viss eftersläpning, framgår här med extra stor skärpa. Att det historiska skeendets detaljer inte ryms med annat än i form av enstaka anekdoter är ganska självklart.

Man får förmoda att Harrison närmast riktar sig till de växande generationerna, och bland dem den minoritet som läser av fri vilja. En bättre introduktion till ämnet får man leta efter. Den är översiktlig och klar och lockar förhoppningsvis till fördjupat läsande i det outsinliga ämnet historia

. En bok utgiven efter författarens död, kort ganska kryptisk och storyn utmynnar i det blå. Inte stort mer man kan säga utom att den drivne författaren har lyckats med att göra ingenting till någonting om också ett ganska tunt dito.

Keskisarja, som är till yrket historiker, har ett klart grepp om sitt ämne och tillgången till material tycks vara riklig. Det är alltså inte det historiska skeendet i sig självt som sysselsätter honom, utan hur småfolket, som mot sin vilja dragits in i det, upplever sin tillvaro.

De historiska ramarna är belägringarna av Nyenskans, Kexholm och Viborg, reträtten genom Finland, slaget vid Napo, och slutligen framryckningen mot Trondheim och den bedrövliga reträtten tillbaka till Jämtland över fjällen.

Provianteringen var och förblev det största problemet. I princip skulle hären leva på vad den kunde ta av fienden. Då man ryckte fram i Polen och Ryssland så använde sig motståndarna av den brända jordens taktik. Det blev därför inte mycket till övers för den svenska hären, som till stor del bestod av finska truppförband.

Belägringarna gick ju ut på att svälta de inneslutna till underkastelse, medan den långa reträtten gick genom trakter som tagit stryk av brist på manlig arbetskraft och dessutom hamnat i missväxt på grund av tillfälliga klimatförändringar som förstört skörden genom torka och tidig frost.

Följderna av dessa faktorer för armén beskriver författaren och kan med numerisk bevisning visa på de förluster de medförde. Skeendet är ju i och för sig bekant för den som läst en smula historia, men denna fördjupning är intressant och Keskisarja förmår göra en medryckande text på materialet. Sakligt och utan åthävor, mycket väl värd att stifta bekantskap med.

En extremt kritisk översikt om hur USA blev indraget i det Afghanska inbördeskriget och fastnade där i mer än tjugo år. 9/11 utgjorde naturligtvis den våldsamma inledningen till processen, men den hade möjligen kunnat avbrytas efter det Osama Bin Laden avrättats. 

Genom att Talibanerna gett Bin Laden fristad i Tora Bora och på grund av deras bokstavstro (något amerikanerna borde ha varit vana vid hemifrån där det översvämmar av sekter) som inkluderade våldsamma kroppsstraff och kvinnoförakt, var det dock omöjligt att lämna bestraffningen därhän inför hemmapubliken i USA. Därför detta utdragna krig.

Under de betingelser som rådde i Afghanistan sågs Taliban-rörelsen närmast som en religiöst färgad politisk rörelse, med likaberättigande till aktivt deltagande som andra grupper. Då de drevs från makten i Kabul och amerikanerna fick sin egen kandidat Hamid Karzai vald till president, i rent spel första gången, högst orent i den andra fem år senare, måste Talibanerna gå under jorden och därmed drev man in i öppet inbördeskrig där en allmänt impopulär regeringsmakt stöddes av USA.

Problemen hopade sig när Amerikanerna satsade stort och dyrt på sitt krigsdeltagande och korruptionen blomstrade på alla nivåer. Samhället som tidigare bestått av klaner med lokala hövdingar skulle centraliseras enligt amerikansk modell. Klanhövdingarna (minns ni namnet Dostum?) blev ministrar i en central regering där de inbördes striderna fortsatte att rasa, medan kriget mot Talibanerna trappades upp.

Boken pekar på en tillsynes ändlös rad av felbedömningar och missförstånd på den amerikanska sidan. En villighet att samarbeta mot betalning hos klanhövdingarna och en omöjlig, närmast löjlig, sits för presidenten.

Ingen uppbygglig historia, men bitvis nog så intressant.

En extremt kritisk översikt om hur USA blev indraget i det Afghanska inbördeskriget och fastnade där i mer än tjugo år. 9/11 utgjorde naturligtvis den våldsamma inledningen till processen, men den hade möjligen kunnat avbrytas efter det Osama Bin Laden avrättats. 

Genom att Talibanerna gett Bin Laden fristad i Tora Bora och på grund av deras bokstavstro (något amerikanerna borde ha varit vana vid hemifrån där det översvämmar av sekter) som inkluderade våldsamma kroppsstraff och kvinnoförakt, var det dock omöjligt att lämna bestraffningen därhän inför hemmapubliken i USA. Därför detta utdragna krig.

Under de betingelser som rådde i Afghanistan sågs Taliban-rörelsen närmast som en religiöst färgad politisk rörelse, med likaberättigande till aktivt deltagande som andra grupper. Då de drevs från makten i Kabul och amerikanerna fick sin egen kandidat Hamid Karzai vald till president, i rent spel första gången, högst orent i den andra fem år senare, måste Talibanerna gå under jorden och därmed drev man in i öppet inbördeskrig där en allmänt impopulär regeringsmakt stöddes av USA.

Problemen hopade sig när Amerikanerna satsade stort och dyrt på sitt krigsdeltagande och korruptionen blomstrade på alla nivåer. Samhället som tidigare bestått av klaner med lokala hövdingar skulle centraliseras enligt amerikansk modell. Klanhövdingarna (minns ni namnet Dostum?) blev ministrar i en central regering där de inbördes striderna fortsatte att rasa, medan kriget mot Talibanerna trappades upp.

Boken pekar på en tillsynes ändlös rad av felbedömningar och missförstånd på den amerikanska sidan. En villighet att samarbeta mot betalning hos klanhövdingarna och en omöjlig, närmast löjlig, sits för presidenten.

Ingen uppbygglig historia, men bitvis nog så intressant.