Om böcker jag läst

24.05.2013 MITT I ALLT, Herman Lindqvist, 2012.

Ullabella föreslog att jag skulle läsa boken, som skall återlämnas till sin ägare på lördag. Nu är den då mitt i allt läst, medan Political Evil av Alan Wolfe vilar i väntan på sin tur.

Herman Lindqvist har ju den gudabenådade egenskapen att han vill se allt, uppleva allt och berätta om allt. Hans liv som det utmålas i denna självbiografiska volym, förefaller mig som en mardröm av eviga resor, flytt från ställe till ställe och en typ av civilisation till andra. Själv är han uppenbart nöjd och har åstadkommit en massa trevlig och läsvärd text. Sin roll som folkbildare tar han på djupaste allvar, vilket återpeglas i att han raljerar rätt häftigt med historikerfacket i Sverige.

I sitt tidiga vuxenliv lärde han sig att huka sig för kulkärvar och ännu idag ser han på bild ut att ha kvar ett visst mått av spänst i kroppen. Kan inte med gott samvete säga att jag skulle minnas honom från skoltiden (han var väl något år yngre) men uppskattar storligen hans lojalitet mot Finland och den svenska traditionen här.

Äventyren i Beirut, under Pol Pots intåg i Pnom Penh och på en del andra ställen ger honom, som han själv påpekar, en god bakgrund för att livfullt skildra historiska bataljer. Hans bakgrund med föräldrar och farföräldrar inom den socialistiska rörelsen bidrar också att ge honom en gloire som folkkär berättare.

Hans kåserisamlingar har jag inte läst, men nog nästan allt han publicerat i den historiska genren, en hel hylla på paradplats i vårt bibliotek. Att han producerat 55 titlar var dock en nyhet.

Vavi presenterade boken i december och i viss mån är jag nog på hennes linje. Det blir kanske för självcentrerat och äventyrligt för att orka intressera i längden. Detaljerna om TV programmet Hermans historia känns också för dominanta.

22.05.2013 THE LAST CRUSADE, THE EPIC VOYAGES OF VASCO DA GAMA, Nigel Cliff, 2011.

Författaren inleder med ett längre avsnitt om tiden före upptäcktsresorna. Ett längre avsnitt betyder här en ytterst kortfattad framställning, den är emellertid kryddad med ironi och humor och utgör nästan den bästa utdelningen av boken.

Skildringen av resorna är mer detaljerad än jag hade väntat mig och avslöjar de avgrunder av umbäranden som besättningarna fick utstå. Även den hetsighet som kom portugiserna att gång efter gång gripa till skeppskanonerna när ett mera konciliant uppträdande med vårt sett att se hade varit på sin plats.

Kung Manuels uppdrag till Da Gama var att: finna den östra sjövägen till Indiens kryddmarknader; göra slut på all muslimsk handel och upprätta ett portugisiskt kryddmonopol; att liera sig med ”Prester John” den legendariske kristna konungen över den östafrikanskt-indiska kontineneten; att förbereda återerövringen av Jerusalem. Allt detta med tre fartyg och en mindre caravell och en total styrka om 140 till 170 man!

Venetianerna tyckte ju inte om den framryckningen när den visat sig möjlig. De gick så långt att de utrustade en egyptisk marineskader i Röda havet som hade till uppgift att sätta stopp för portugisernas framfart. Manövern misslyckades och egyptierna led nederlag mot portugiserna i ett sjöslag vid indiska kusten.

Portugiserna upprättade i snabb takt (på något tiotal år efter första resan) fort och handelsstationer på en lång rad av platser längs östafrika vid Hormuz och längs indiska västkusten. Samtidigt förde de totalt krig mot muslimsk handelssjöfart och mot muslimskägda depoter i Indien.

Portugal var ett litet land, med en befolkning på under miljonen. Landet hade inte resurser att utrusta flottilj efter flottilj av fartyg för militära operationer. Projektet lockade till sig både kapital och äventyrare från alla håll i Europa. Detta i sin tur ledde till att disciplinen på handelsstationerna och i forten led betänkligt. Korruptionen var utbredd och smugglandet av varor förbi de kungliga myndigheterna tog stora proportioner. Kontakterna med lokalbefolkningen skedde långt genom krigsfångar som förslavades och genom kvinnor som grovt utnyttjades. Äktenskap mellan äventyrarna och välbärgade lokala kvinnor var vanliga, men ledde ofta till utsugning och ond bråd död. Tortyr och prygelstraff hörde till dagordningen och fick ytterligare krydda av att jesuiterna bereddes möjligheter till missionsverksamhet och övervakning av hur de nyomvända levde.

Tjugoett år efter sin första resa fick Vasco da Gama ett nytt uppdrag, nu som vicekonung över Indien, att återställa ordningen, fördriva muslimerna och än en gång förbereda Jerusalems återtagande. Han for hårt och framgångsrikt fram, men insjuknade och dog i Cochin.

Den snabba och permanenta tillbakagången i levnadsstandard i arabländerna och Egypten som allt detta ledde till avsätter fortfarande sina spår i dagens värld blir författarens slutsats.

12.05.2013 WHY NATIONS FAIL, THE ORIGINS OF POWER, PROSPERITY AND POVERTY, Daron Acemoglu & James A. Robinson, 2012.

Författarna hävdar att de utvecklat sin ekonomisk-politiska teori under en period av femton år. Tillsvidare har det resulterat i att boken blivit ”shortlistad” för Financial Times och Goldman Sachs ”Business Book of the Year Award”.

Teorin är ungefär som man intuitivt känner, nämligen att auktoritära politiska system (extractive politikal institutions) lever på utnyttjande ekonomiska diton (extractive economic institutions), medan öppna politiska system (inclusive political institutions) ger fritt spelrum för ekonomisk och teknisk utveckling. Den första utarmar och stagnerar småningom, den andra uppmuntrar till ett brett spektrum av aktiviteter och borgar därmed för fortlöpande ekonomiskt uppsving.

För att en förskjutning från den första kategorin skall ske krävs mestadels en betydande omvälvning i de yttre omständigheterna med en försvagning av autokratin som följd. Exempel på sådana omvälvningar är digerdöden i medlet av trettonhundratalet och öppnandet av den Amerikanska kontinenten ett hundratal år senare.

Exemplet Amerika visar tydligt skillnaden. I Spanien var erövringen av nya kolonier och all handel med dessa ett kungligt monopol. Jordägandet organiserades som ”encomiendos” och baserade sig på att maximalt utnyttja infödd arbetskraft. Handeln och införseln av rikedomar och råvaror till moderlandet skedde i form av årliga konvojer till auktoriserade hamnar och köpmän.

Motsatsen ser man i Nord Amerika där de engelska kolonierna måste basera sig på eget arbete och handeln bedrevs av fria företagare och skeppare. Spridningen av välstånd var därmed säkrad och de statliga monopol som England inledde sin kolonisering med måste snart överges för att ersättas med fria lokala politiska församlingar. På lång sikt medförde detta att parlamentsinstitutionen i England förstärktes. Avsättningen av James II genom en bred parlamentarisk kupp ”The Glorious Revolution” 1688 medförde trontillträde för Willem av Oranien, men under helt nya regler dikterade av parlamentet. Därefter följde småningom det Amerikanska frihetskriget och ytterligare ett halvt århundrade senare den industriella revolutionen som fick sin början i just England.

Under tiden försvagades Spaniens ställning genom ständiga tronföljdsstrider och hegemonistiska krig speciellt mot de Förenade Nederländska Provinserna. Något ”cortez” som skulle ha balanserat kungamakten uppstod aldrig. Inte heller medförde de ofantliga skatter i silver och guld som flottorna hemförde någon utveckling. Tvärtom inställde Spanien sina betalningar till sin huvudsakliga finansiär bankirhuset Fugger hela fem gånger under femtonhundratalet.

Här kan bara detta enda motsatspar refereras, men bredden på verket är sådan att man verkligen övertygas om att teorin är övergripande och förklarar grundläggande skeenden. Därmed hävdar författaren inte att man kan prognosticera utvecklingen i enskilda länder på basen av teorin. Förövrigt är boken välskriven och redigerad, historiskt mycket informativ och helt trevlig att läsa.

29.04.2013 THE QUEEN´S AGENT, FRANCIS WALSINGHAM AT THE COURT OF ELISABETH I, John Cooper, 2011.

Sir Francis Walsingham tjänade drottningen som hennes handsekreterare (principal secretary) och medlem av Privy Council i från 1573 till sin död 1590. I sitt ämbete hade han hand om the Privy Seal vilket gav honom stora självständiga befogenheter att fatta beslut för kronan.

Walsingham har karaktäriserats som drottningens ”spymaster”. Det var han som höll i trådarna vid uppdagandet av Throckmorton härvan och Babington komplotten vilken slutligen ledde till dödsdomen mot Mary Queen of Scots. Hans nätverk av spioner på kontinenten lyckades också hålla honom väl informerad om Philip IIs planer och förberedelser för den Spanska Armadan. Philip var alltså samma person som i en tidigare uppenbarelse varit engelsk drottninggemål då han var gift med Mary Tudor.

Elisabeth hade sina egenheter, som beredde Sir Francis och övriga herrar i rådet stora problem. Hon var till ytterlighet snål och hon ruade sig inför beslut, vägrade delta i Privy Council möten då hon visste att beslut måste fattas, och vägrade för långa perioder underskriva redan fattade beslut. Till detta kom ännu ett hetsigt temperament, som kunde resultera i offentliga utskällningar av de närmaste rådgivarna.

Hennes snålhet visas bl.a. av att Walsingham vid sitt frånfälle var utblottad trots tjugo års tjänst. Han hade varit tvungen att själv finansiera en stor del av de utgifter som spionnätverket betingade och självklart också bestrida större delen av kostnaderna för sin ambassad i Paris före tillträdet till sekreterarposten. Det säger dock en hel del om hans karaktär att han inte skodde sig på sin position, som de flesta andra lyckades göra.

I femton år försökte Walsingham och andra med honom få drottningen att ta beslut om ett inträde i det spansk-nederländska kriget. Först när Wilhelm av Oranien dött för en mördares hand 1584 och situationen såg mörk ut för att spaniorerna leddes av den effektiva hertigen av Parma, beslöt hon sig -85 för att skicka en kontingent hjälptrupper till Nederländerna. Hon blev erbjuden Nederländsk drottningtitel (vilket inte där med den långtgående republikanska styrelseformen innebar ett verkligt statschefskap), men tackade nej med hänvisning till den sannolikaspanska och franska reaktionen.

Walsingham var också aktiv som sponsor för Sir Walter Raleighs kolonisationsförsök i Amerika, det som senare blev Virginia (uppkallat efter the virgin queen). Även där förhalade drottningen beslutet i all oändlighet och vägrade till slut Sir Walter utresetillstånd så att han aldrig själv såg sina ”virgin lands”.

Sir Francis var en övertygad calvinist, alltid svartklädd, trumpen och besvärad av en livslång urinvägsinfektion, som periodvis gjorde honom arbetsoförmögen för månader i sträck. Hans hat gentemot papismen och falskheten hos speciellt det franska kungahuset grundade sig på att han som ambassadör hade upplevt Bartholomeinatten och att han såg blodbadet på nära håll då hans residens låg i huguenottkvarteren.

Hans skarpa ogillande måste nog ha avspeglat sig i de utdragna förhandlingarna om äktenskap mellan drottningen och hertigen av Anjou, som slutligen strandade på drottningens absoluta nej till att hertigen som gemål skulle få utöva sin religion ens på det privata planet när han väl kommit  till England.

John Cooper är historieprofessor vid universitetet i York och har tidigare verkat vid Oxford, han är specialiserad på Tudor perioden och har onekligen gjort ett fylligt och gott arbete med denna bok.

24.04.2013 THE USES OF PESSIMISM AND THE DANGER OF FALSE HOPE, Roger Scruton, 2010.

“Scruton is one of the most significant philosophers of contemporary conservatism” står det på pärmen till denna bok. Den är på bara 232 sidor, men ack så mycket en klar hjärna och god stilist kan få att rymma på de sidorna.

Han talar först om ”jag” kontra ”vi” där jag står för optimismen, viljan att uppnå något helt annorlunda. Den förekommer också i kollektiv form och kan, när den inte modifieras av en naturlig dos av vi-känsla, vara samhällsomstörtande för att den bärs fram av en utopism som inte accepterar kompromisser. Författaren anger de två stora rörelserna på nittonhundratalet, kommunismen och fascismen som långt drivna uttryck för denna ansvarslösa optimism.

Han ägnar sedan ett helt kapitel åt att analysera EU och speciellt beslutsgången i kommissionen och strävan till ständigt fördjupad samhörighet. Han anser EU vara ett utslag av samma ”jag” optimism och planeringssträvan och att den saknar demokratisk folklig förankring och känslan för att lagar och traditioner utgör sakta framväxande fenomen i ett relativt homogent samhälle. Direktiven arbetas fram i en aldrig sinande ström av en Bryssel byråkrati och regeln om aquis communitaire gör att den måste sväljas med hull och hår av medlemmarna. Därmed sitter denna lagstiftning illa i många sammanhang och det finns ingen normal parlamentarisk möjlighet att ändra eller upphäva olämpligbefunna delar av den.

”Vi” utgör motpolen där folk av månghundraåriga traditioner lärt sig anpassas till varandra och respektera varandras livsrum. Det är alltså den gnutta pessimism som behövs för att göra samhället funktionsdugligt.

I enlighet med sin konservativa uppfattning kritiserar han såväl moderna skolningsideal- och metoder, som den alltför vidlyftiga invandringen och bristen på integration till det mottagande samhällets normer. Allt detta står ju högt på David Camerons program.

Slutligen tangerar han terrorproblematiken och islamismen. Han konstaterar att islamismens målsättningar är så vaga att det egentligen inte finns någon realism i dem och att terrorn därför närmast måste ses som ett uttryck för en drömvärld och självhävdelse och inte som politiska målinriktade handlingar.

Detta är en kortfattad, briljant genomtänkt och välskriven bok, som skulle sitta bra i varje ringettas hand. Låt inte min knapphändiga beskrivning fungera som substitut för den egna upplevelsen av boken.

20.04.2013 LOCKED ON, Tom Clancy, 2011.

Clancy har igen för n:te gången producerat en pojkbok för större pojkar, men framförallt är han USAs hemliga (eller mindre hemliga) vapen för att locka ungdomar att låta sig rekryteras till försvarsmakten.

Jack Ryan Sr och Jr, John Clark, Domingo Chavez, Dominic Caruso och Sam Driscoll är alla tiders hjältar, Stålmannen och D’Artagnan rullade i ett, oryggliga, ärrade av gamla och nya skottskador, vilka inte för ett ögonblick bromsar upp deras framfart mot världens terrorister. Lashkar i Taibas bästa ”gunslingers” faller i drösar, medan de gång efter gång med en hårsmån missar våra (Clancys) hjältar. De stulna atomvapnen oskadliggörs två minuter före den tajmade detonationen och generalen, som är på väg att ta över Pakistan, dör av en rostig spik som en av hjältarna i brist på bättre vapen stöter i honom.

Skulle jag vara muslim så vore jag nog en smula sårad över hur övermodigt Clancy behandlar mig, kunde rent av sätta honom på en svart lista av något slag. Detta sagt för att jag tror att hans böcker har en viss genomslagskraft även på den andra sidan. För de gossar som är mindre vana att läsa är den här, liksom Clancys övriga, en utdragen fröjd för den tar dem veckor att komma igenom med sina över sjuhundra sidor. Även jag som samvetsgrant läser varje sida, rad för rad har kämpat med den, men också delvis låtit mig ryckas med av den urlarvigt ytliga handlingen, ända sedan tisdagen (lördag idag), men en bunt dagstidningar, The Economist och Suomen Kuvalehti har ju i någon mån stört koncentrationen.

17.04.2013 THE PRISONER OF HEAVEN, Carlos Ruiz Zafón, 2011.

Författaren har utvecklat en alldeles egen form av följetongromaner, med inslag av historia, deckare, och en smula osannolikhet, för att inte säga övernaturlighet. Böckerna har en sympatisk grundton med antikvariatet Sempere & Son som centralt inslag. Man påminner sig kanske en svensk deckarfigur från nittiotalet där en anikvariathandlare i Stockholms gamla stad var den fryntliga och skickliga deckaren.

Här är emellertid skuggorna djupare och inbördeskrigets fasor fortfarande ett öppet sår. En stor del av boken skildrar förhållandena i fängelsefästningen Montjuïc ovanför Barcelona under och genast efter kriget. Detta i sin tur leder till förberedelserna på hämnd mot mördaren av huvudpersonen Daniel Semperes mor, den sköna Isabella, som strävat att mot alla odds få författaren David Martín frigiven. Storyn rör sig alltså på två plan, dels i det efterkrigstida fängelset och dels i slutet av femtiotalet.

Ser nog fram emot den fjärde volymen i denna bokserie.

12.04.2013 COUPLES, John Updike, 1968

Couples är en relativt sen roman av Updike, som skrivit hyllmetervis. Uppfattar honom som den som frigorde ”suburbia” och släppte fördämningarna för den pryda, söndagskyrkogående amerikanska medelklassen i samma veva som ”pillret” kom på marknaden. Samma fenomen som den något tidigare Olle Hedberg i Sverige med sina medelklasskildringar med erotiska övertoner, ”Vackra vita tänder” är en titel som jag drar mig till minnes.

Dessa hyllmetrar har jag ärvt, Hedberg dessutom uppsnyggade med nya klotband gjorda på beställning. Hedberg lämnade jag reolut kvar på Kungshamn när vi flyttade därifrån 2009, Updike får lov att vika när trängseln blir för svår.

Det är alltså fråga om tio par som lever i en liten förort till Boston och hur de umgås och kopulerar med varandra i ett gin- och whiskeystinkande evigt weekendrus. Hanen med den lägsta utbildningsnivån, för svenkar träffande kallad Piet Hanema, är mest viril och alla hans akter med minst fyra av de andras fruar plus sin egen, skildras andäktigt och i detalj. 458 sidor rent strunt, tungläst tröskande, utan någon som helst antydan till story eller handling utom den rent sexuella. En smula velande och dåligt samvete skymtar fram, men inte så att det skulle lyfta prosan till några högre höjder.

För mina föräldrars generation, saligen bortgången, måtte detta ha tett sig som väldigt intressant. För mig var smygläsning av just Vackra vita tänder spännande i de tidiga tonåren, förrän jag själv fick uppleva känslan. Engelska kunde jag då ännu inte tillräckligt för att tackla dessa stora Updikeska volymer. Följande generation läste inte och hade heller inte något behov av den sortens uppmuntran och upplysning.

När Updike i en nära framtid försvinner från min hylla går han inte i en för tidig grav.

08.04.2013 DEVICES AND DESIRES, P. D. James, 1989.

Min dator har varit på vårstädning hos en yrkesman och befunnits vara i gångbart skick. Dum som jag var förde jag dit den på onsdag och fick beskedet att jag får den på måndag. Kunde lika väl ha ringt firman och beställt en tid och därmed sluppit vara utan i onödan flere dagar.

Den andra av två böcker från hyllan jag hunnit med under tiden är denna utmärkta deckare. Författaren är ju känd för sina sofistikerade deckarhistorier om komissarie Dalgleish, också denna fyller alla krav på komplicerat kriminaldrama. Vad jag (och alla andra läsare) speciellt uppskattar hos henne är att hennes gestalter, såväl brottslingar, offer som alla misstänkta och även poliserna är väl utmejslade personligheter. Hon har också en beundransvärd förmåga att levandegöra sina miljöer och naturen kring dessa. Det är alltså fråga om god romankonst kryddad med deckarspänningen. Därmed blir också hennes böcker rätt långa, i det här fallet 408 sidor, men det är sidor man gärna slukar även i en andra läsning efter ett antal år.

08.04.2013 THE TAILOR OF PANAMA, John le Carré, 1996.

En välberättad roande spionhistoria med knorr. Samtidigt också en ironiskt svidande kritik av hur man konstruerar politiska händelseförlopp för att passa sina egna syften.

Huvudpersonen, en hygglig familjefar, har byggt upp en blomstrande verksamhet på mycket lösa boliner i ett nytt hemland. MI5 behöver en agent och sållar fram honom på basen av hans tidigare liv och utnyttjar honom hänsynslöst. Han svarar med att ur intet bygga upp ett spionnätverk som nästlar in sig hos icke-existerande motståndsrörelser.

Bluffen och dubbelbluffen får en tragisk vändning när spionens vän, som rapporterna utpekat till motståndsrörelsens ledare, gör självmord och detta igen maskeras som en terrorhandling och tas som avstamp för igen en amerikansk invasion av det bräckliga Panama.

Boken fanns på hyllan, och visade sig väl värd att läsas om efter cirka fjorton år.

02.04.2013 ROMARINNOR OCH ROMARE, LIVET I ANTIKEN, Tore Janson, 2006.

I ett antal uppsatser baserade på olika källor belyser författaren levnadssätt och levnadsbetingelser under skilda perioder och på varierande orter i Romarriket. En del av källorna utgörs av funna fragment av skrifter, andra är mer fullständigt bevarade, som Apulejus berättelse om Den Gyllene Åsnan, Juvenalis och Ausonius dikter och Plinius brev.

Det är inte fråga om någon sprittande läsning och ibland känns det som om Janson skulle gå för hårt fram med pekpinnen. Å andra sidan tilltalade det mig att han gör jämförelser mellan de uppfattningar om samhället som då rådde och hur man idag ser på motsvarande fenomen.

Denna pocketutgåva belastas av att inledningen till nära nog varje kapitel har problem med utelämnade delar av texten, tydligen för att man dekorerat den med stora vackert dekorerade första bokstäver och dessa stympar följande rader.

31.03.2013 ORDERS FROM BERLIN, Simon Tolkien, 2012.

Jovisst Tolkien, men det är fråga om ett barnbarn. Boken börjar deciderat amatörmässigt, men karpar småningom upp sig och slutet är riktigt intensivt. Det tilltänkta offret klarar sig genom ett nödrop.... mera kan jag inte avslöja.

Det visade sig att den unga Tolkien redan fått tre deckare publicerade före denna, vilket måste innebära att amatörmässigheten var ett medvetet grepp.

31.03.2013 THE GERMAN GENIUS, EUROPE´S THIRD RENAISSANCE, THE SECOND SCIENTIFIC REVOLUTION AND THE TWENTIETH CENTURY, Peter Watson, 2010.

Vad knyter du Knut sa Knut som bodde knut om knut med Knut som stod och knöt en knut. Jag knyter en knut sa Knut och så var knuten knuten. Ungefär så förvirrad känner man sig efter att ha pressat sig igenom de 851 sidorna av detta mäktiga verk.

Det är alltså fråga om utvecklingen av filosofi, konst, musik, psykologi och vetenskap i de tyska länderna och Österrike, Preussen, det Tyska Kejsardömet, Weimar Republiken, Tredje Riket, Västtyskland,  Östtyskland och Tyskland, från 1750-talet fram till 2008. En mäktig kavalkad från Kant till Habermas, ingen glömd alla med personalia och studieorter, vänkretsar, och naturligtvis beskrivningar över vad de tänkt och vad de åstadkommit. Därtill trenderna under olika skeden och utförliga beskrivningar av begrepp som Bildung och Innerlichkeit vilka ger en uppfattning om vad som var viktigt i olika skeden, speciellt under perioden från slutet av sjuttonhundratalet till 1870-talet, som författaren kallar perioden ”between doubt and Darwin”.

Det skulle vara frestande att på nytt dyka ner i boken och försöka fånga de filosofiska teorier som utförligt relateras, men det går inte att göra i ett kort format. Det får räcka med att konstatera att i medlet av artonhundratalet fanns det 51 universitet i Tyskland, medan England hade fyra. Att man vid universitetet i Göttingen redan tidigt utvecklade seminarieformatet, med förberedda diskussioner och förhandspublicerade underlag, att man i Berlin utvecklade empirisk laboratorieforskning, att den tekniska utvecklingen småningom förlades till speciella Kajser Wilhelm Institut och att man gick in för specialiserade doktorandstudier. Från att ha varit filosofiska och allmänbildande inrättningar gled universitetens tyngdpunkt mot en mer empirisk och vetenskaplig inriktning.

Den högborgerliga belästa samhällsbärande grupp som utgjorde ryggraden i samhället och karaktäriserades av begreppet Bildung levde ett inåtvänt liv, utan krav på politisk makt under den Bismarckska perioden, därav begreppet Innerlichkeit. Mot slutet av artonhundratalet blev den emellertid betydelsemässigt undanträngd av å ena sidan de nya kapitalist- och industrialistkretsarna och å andra sidan arbetarbefolkningen i de ständigt växande städerna.

Förlusten i Första Världskriget förde med sig en förskjutning mot socialism, spartakianupproret, det kommunistiska maktövertagandet i Bayern, och som motvikt Freikorps grupperingarna och en allmän villervalla, svaga regeringar, och inflationen. Slutligen mellan 1928 och 1933 Nazipartiets galopp från 6% till 48% i valen – och därefter inga fler val!

Peter Watsons tes är att den tyska kulturen genomsyrar hela det västerländska samhället i betydligt högre grad än man allmänt är medveten om. Och så var knuten knuten.

15.03.2013 THINKING THE TWENTIETH CENTURY, Tony Judt med Timothy Snyder, 2012.

En diskussion utdragen över flera månader mellan två frejdade historieprofessorer. Den visar med all önskvärd tydlighet hur mycket utbildningen och koncentrationen på ämnet kan ge sina utövare. Den visar också på vilket djup och vilken visdom man kan uppnå på denna väg.

För Judt var detta sista gången han kom till tals, förutom den lilla volymen The Memory Chalet som han också producerade under sitt sista levnadsår.

Judt föddes 1948 till övertygat kommunistiska föräldrar, med rötter i The Pale of Settlement, Ukraina och Polen. Hans barndomsmiljö var Putney i sydöstra London och därifrån räddades han till Cambridge av en envis lärare och sin läshunger och ensamhet. Sin doktorsavhandling om Fransk socialism i början på 1900-talet och León Blum, skrev han på franska som postgraduate vid École Normale Supérieure.

Snyder, född i början av sextitalet i Ohio, kom att ägna sig åt Östeuropa och lärde sig de (5) språk som hans forskning krävde där på platsen. Han var den som tog initiativet till denna diskurs då det var uppenbart att Judt inte, på grund av sin snabbt framskridande ALS, mera kunde skriva själv. Diskussionerna fördes över en vintersäsong hemma hos Judt i New York, men sattes till papper i Wien där Snyder då var verksam.

Herrarna bollar med alla de vid olika tidpunkter aktuella intellektuella idésprutor, som var på sitt sätt drivit på den europeiska utvecklingen. Det är en bitvis förvirrande lek, med många för mig helt okända namn, men också naturligtvis välkända, fast deras teser inte alltid (särskilt ofta) stannat kvar i mitt minne. Deras konklusioner kan måhända sammanfattas så att: nationer behöver ha ett socialt samvete för att fungera stabilt.

En berikande bok och också en uppmuntran att på nytt ta itu med Judts intressanta och välskrivna magnum opus Postwar, som jag läste för ett par år sedan.

11.03.2013 THE SHOCK DOCTRINE, Naomi Klein, 2007.

Detta är en viktig bok!! Den drar samman erfarenheterna världen över sedan 1970-talet och påvisar sambanden. Den visar också att den drivande kraften bakom skeendet var ekonomiteoretikerna i The University of Chicagos Economics Department under ledning av sin guru Milton Friedman.

Teorin är i all enkelhet att all verksamhet som kan ske på privat basis skall privatiseras. Alltså all energiförsörjning, sjukvård, äldreomsorg, järnvägar, flyg, infrastruktur mm. Vändningen från ett stats- eller annat gemenskapsägande till privatägande kan bara ske via en politisk eller ekonomisk shock i stor skala. Sådana shocker kan, förutom att uppstå av yttre orsaker som krig eller naturkatastrofer, också skapas artificiellt.

Listan på stater där Friedmans shockterapi har fått verka och hans adepter från skolan ”The Chicago Boys” har fått det avgörande inflytandet på skeendet är lång. Detta avgörande inflytande har dessutom i hög grad förstärkts av att adepterna fanns på ledande poster i IMF och i Världsbanken.

Effekten av shockterapin och den ”fria marknaden” har i land efter land varit att existerande ekonomiska system och verksamheter rivits ned, personalnedskärningar i stor skala, (oskäligt) billiga företagsklipp, för dem som hållit sig framme, samt nedläggningar. Snabba höjningar av priset på grundfönödenheter som energi, vatten, transporter. Därmed en utslagning av medelklassen och en fortgående ökning av den fattiga underklassen, som lämnats åt sitt öde.

Början gjordes med Pinochets revolution i Chile och Suhartos i Indonesien, sedan följde Argentina, Uruguay, Brasilien, Bolivien, Honduras. Ryssland, Kina, Thailand, Korea osv i en lång rad omskakande skeenden. Också Sri Lanka och Maldiverna efter tsunamin och New Orleans efter Katrina kan räknas in i denna kategori.

Förmodligen kan väl också den nuvarande europeiska recessionen räknas in som effekt av samma inflytande.

Clever ung flicka denhär Naomi Klein, kanadensiska och född 1970.

05.03.2013 EBONIT, Ralf Parland, 1937

En samling noveller i trettiotalets modernistiska stil. Delvis burleska, delvis soldränkta naturvisioner och till slut en del som knyter an till ungdom och speciellt purunga flickor.

Ebonit som begrepp knyter an till en vevgrammofon och de stenkakor man spelade på den. Hela härligheten är lika stendöd som stenkakorna är idag. Barnsligt och affekterat tjafs i så hög grad att det förvånar att Söderström & Co Förlagsaktiebolag överhuvudtaget tryckt och försökt sälja det. Nåja på den tiden var ju Parland ett namn och några köpare hittade man säkert i Helsingfors societen. Mitt exemplar, som jag råkade lägga händerna på i hyllan till höger när jag ställde tillbaka Folk som sjöng, är dedicerad Christel från Ralf, där Christel står för den, som i tiden skulle bli min mor.

Det hela knyter an till Grankulla och till Elevis där man tydligen hade kungligt roligt i mitten av trettiotalet. Lilla brådmogna Christel umgicks med Parlands, förmodligen med Enckells och med Elmer Diktonius. Det är inte helt uteslutet att hon stod modell för tonårsflickan i centrum för novellen Ebonit.

04.03.2013 FOLK SOM SJÖNG, Frans G. Bengtsson, posthumt utgiven essäsamling 1950.

Bengtssons lågmälda röst fylld av kunskap, visdom och ett lagom mått ironi, skänker en sentida läsare  rofylld glädje. Han höll envist fast vid sina plurala verbformer i skrift långt efter det man officiellt övergett dem i svenska språket. Det ger en alldeles egen rytm och känsla åt hans texter.

I denna volym har han skrivit om: Hur Röde Orm kom till; Mörkrädsla och spökhistorier; Carlyle och franska revolutionen; General Robert Lee; Mannen utan skugga; Conan Doyle och anden i flaskan; Konsten att ljuga; Henry David Thoreau och mycket mer.

Ett litet prov ur Om böcker och deras användningar: ”Det låder, populärt sett, en förbannelse vid klassisk litteratur, - epitetet taget i vidaste bemärkelse. Ingen vill av fri vilja läsa sådant, om han på något sätt kan slippa ifrån. Endast extraordinära förhållanden, - en examen, en disputation, ett jubileum, en litterär kravall i tidningarna, - kan förmå en ordinärt inrättad bildad människa att underkasta sig obehaget att läsa låt oss säga Holberg eller Byron, Molière är mycket rolig, det vet jag alltför väl; likväl är den självövervinnelse som behövs för att jag under långa tider skall undvika honom, ganska måttlig. Vid namnet Goethe löpa kalla kårar längs ryggen på många. Iliaden! Vid Sankt Dionysii halster! Hellre vad som helst än den.

Macaulay berättar i en av sina essayer en historia om en förfalskare i Florens på femtonhundratalet. Domarna ställde honom inför alternativet att som soning av sitt brott antingen tjäna tre år som roddare på galärerna eller läsa igenom historieskrivaren Giuccardinsis Florentinska krönika. Boven en kraftfull man i blomman av sin ålder, men med något vårdslösad uppfostran, valde historikern. På den kuppen blev han emellertid en erfarenhet rikare. När han grävt sig fram till kriget med Pisa gav han tappt, slog igen folianten samt gick till kedjan och roddarbänken. Vi följa denne mans exempel lite var. Ge oss uppkok och utspädningar, kritiska orienteringar, litteraturhistoriska så kallade analyser,persönliche Dokumente och Gud vet vad: skvaller, personalia, dårhusalster och kommentarer; vi ta emot allt, hur illa hopkommet som helst, glada att genom denna trampkvarnsmöda slippa från nödvändigheten att läsa originalverken.

02.03.2013. RIVNA FANOR, MÄNNISKOR OCH HÄNDELSER KRING 1919, Jan Olof Olsson, posthumt utgiven 1975.

Återknytningen till JOLO är en fröjd. Han var en mästerlig journalist och kåsör och den här boken visar med eftertryck hur väl insatt han var i de ämnen han valde till sina.

Han berättar om fredsförhandlingarna i Versailles, om Woodrow Wilsons fjorton punkter, som inte alls var hans utan hade skapats av fredsoppositionen i England. Om spelet kring Nationernas Förbund och hur republikanerna lyckades vända det så att Wilson framstod som den som drog bort USA från inträde. Wilson står som en don Quixote figur i alla de sammanhang där han försökte påverka fredsprocessen.

Han berättar om generalen Reginald Dyer och massakern i Amritsar, som blev upptakten till Indiens självständighetsprocess. Om invasionen av svart arbetskraft i Chicago som förändrade staden och ledde till de första stora kravallerna i USA efter kriget. Om förbudslagskampen som började redan på 1850-talet och slutligen vanns av Anti-Saloon League som så häcklade alla politiker som inte ställde upp för saken att de föll till föga trots att majoriteten av amerikaner inte önskade det.

Han berättar om det oroliga året i München och Hitlers första steg på den politiska banan. Och slutligen om Gabriele d´Annunzio och affären Fiume.

En sprudlande härlig kavalkad av originella typer, underliga idéer och märkliga händelser, som bildar bakgrunden till den senare utvecklingen under nittonhundratalet. En JOLO sådan man slukat honom i bok efter bok på sextio- och sjuttiotalet.

28.02.2013 PÅVARNA, TVÅTUSEN ÅR AV MAKT OCH HELIGHET, Göran Hägg, 2006.

Om några timmar pensionerar sig Benedictus XVI. Boken är således i högsta grad aktuell, den är också välskriven. Carl Rudbeck i Dagens Nyheter citeras på pärmen och jag tar mig friheten att återge citatet: ”Snabbt, koncist och anekdotiskt och frikostigt med betyg går Hägg igenom denna skara av lysande teologer, fromma män, korrupta politiker, medelmåttor och genier. Han har åstadkommit en rapp och hela tiden underhållande berättelse som vänder sig till det som en gång kallades den bildade allmänheten” Rudbeck står inte Hägg efter när det gäller virtuost nyttjande av vårt språk.

24.02.2013 KARHUN KAINALOSSA, SUOMEN KYLMÄ SOTA 1947 – 1990, Jukka Tarkka, 2012.

Denna brett upplagda bok är mästerligt skriven och komponerad. Den visar bland mycket annat hur publiceringen av Paasikivis memoarer, mot statsmaktens önskan, plötsligt visade både för KGB och för den finländska publiken vad kärnan var, nämligen en total brist på förtroende, en evigt återkommande känsla av fiendskap och en järnhård beslutsamhet att till punkt och pricka uppfylla alla åtaganden.

Jag minns ännu sekvensen i TV vid den nya presidentens installation. Kekkonen trängde sig på riksdagens talmanspodium förbi Paasikivi, med ryggen mot denne, utan en ursäkt eller en vänlig blick. Råkade växa upp i en familj som inte gillade Kekkonen och som var aktivt engagerad i Honkafronten. Med det följde telefonavlyssning, supo-skuggning mm. Tror att den negativa inställningen var dikterad av Kekkonens aktiva engagemang för att driva fram krigsförbrytarprocessen.

Kekkonen ägnade ju sig ivrigt åt nussinta (vilket inte direkt nämns i boken), däremot skildras den skolastiska mer än trettio år långa striden, pilkunnussinta, om Finlands neutralitet .... Finlands strävan mot neutralitet .... Finlands vapenbrödraskap med Sovjet.

Samtidigt framgår det att försvarsmaktens viktigaste planerings- och övningsscenario bestod av ett massivt infanteriangrepp över Finlands gräns, en hotbild som bara fanns i öster. Under hela denna långa period av påtryckningar, hot och diplomatiska kriser lyckades Finlands generalitet hela tiden hålla Sovjet på halster beträffande sina avsikter i fall av oprovocerad militär ”hjälp” från öster. Försvarsmaktens kapacitet byggdes upp i snigelfart, men på åttiotalet visade man vad man gick för då man fångade upp signalen från en inkommande missil (från NO) som närmade sig Lappland och ”scramble” jaktplan mot denna. Demonstrationen bar diplomatisk frukt, liksom även utbyggnaden av fartygsavlyssnings-systemet i Finska viken, ett av världens förnämsta i sitt slag.

Min bok är full av gula överstreckningar och jag skall avsluta med ett citat: ”Suomettumisajan periaatteessa vakavimpiin ilmiöihin kuului Kekkosen arkailu, kun hän 1970-luvun alussa Neuvostoliiton pelossa luopui aikeestaan nimittää Jakobson ulkoministeriön valtiosihteeriksi, kun hän 1977 jätti Sutelan aseman Suomen puolustusvomain komentajana riippumaan Neuvostoliiton harkinnasta ja kun hän samana vuonna syrjäytti Korhosen ulkoministerin asemasta. Kekkosen 1968 hahmottelema vaihtokauppa Karjalan palautuksesta Lapin alueiden luovutusta ja DDR:n tunnustamisesta vastaan täytti ainakin yhden valtiopetoksen tunnusmerkeistä.”

20.02.2013 THE JEWELS OF PARADISE, Donna Leon, 2012.

“A gripping tale of Intrigue, Music and Obsession” ropar pärmen ut till den presumtive köparen. Inte ett enda mord, inget våld, ingen Brunetti.

Venedig finns dock kvar, denna gång som bakgrund till ett forskaruppdrag. Objektet är två kistor från 1728 som innheåller tonsättaren och biskopen Agostino Steffanis efterlämnade papper och möjligen något annat, eller en ledtråd till något annat....

Det blir mycket prat om barockoperor, många slevar italienska uttryck, en del travande omkring i staden och den allra minsta antydan till skrämsel. Driven berättarteknik, som alltid, men inte någon höjdare.

20.02.2013 THE OLD MEN AT THE ZOO, Angus Wilson, 1961.

Boken är alltså utgiven 1961 och utgör en allegori på England i början av ett tänkt sjuttiotal. En form av Orwells 1984.

För att få största möjliga skärpa har författaren valt London Zoo som den smältdegel det politiska skeendet avspeglar sig emot. Vi har ett zoo som genomgår ett antal diamentralt olika faser i takt med att ett krig mellan England och ett unifierat Europa är mer eller periodvis mindre sannolikt och till slut bryter ut med förödande följder för både zoo och land.

Bokens huvudperson är det kungliga zoologiska sällskapets sekreterare och samtidigt administratör för London Zoo. Administratören sköter lojalt sitt värv under en serie olika chefer som än drar åt ett, än åt ett annat håll. Lojaliteten leder naturligtvis till att ingen, inklusive hans familj, i längden vet var han står och han får mycket riktigt sota för den.

Huvudpersonens bekymmer utgör naturligtvis inte kontentan av boken, utan bara en sammanhållande länk för att visa på den vacklan och osäkerhet som råder i ett England som inte kan besluta sig för hur landet vill ha det i förhållande till kontinenten. Alltså en bok som i hög grad aktualiserats med Camerons senaste utspel.

Som bok är den bitvis farsartad och kanske något överbelastad av alla dessa djur och deras skötare, kuratorer och de problem som dessa mera konkret stöter på i sitt värv. Onekligen är denna lins som författaren valt dock ganska effektiv för att i smått och konkret avspegla konvulsionerna i samhället och vad de kan leda till. En smula kall lämnar den här boken mig nog.

16.02.2013. IN THEIR WISDOM, C.P. Snow, 1974.

Tidigt sjuttiotal i ett London skakat av den stora kolgruvestrejken och debatten om medlemskapet i EEC. Tre överhuspärer, goda vänner, tar en drink under en paus i debatten. Tre år senare är en av dem död, den andra oberörd av tiden som gått, den tredje nyopererad för Parkinson och i bättre skick än på länge.

Under tiden har en tvist om klander av ett testamente pågått i två instanser. En svårbedömd fråga som helt beror av domarnas uppfattning om hur påverkbar testator var före sin död. Den ur testamentet uteslutna dottern vinner i första instans, men förlorar till slut. Dotterns stödperson, som sponsrar hennes rättegång, är en framgångsrik affärsman som kommit upp från ingenting och är besatt av ambitionen att bli adlad och inta en plats i The House of Lords.

Detta utgör ramen för en rätt kyligt berättad, men inträngande beskrivning av ett galleri av sinsemellan särdeles olika personligheter. En mycket engelsk, mycket välskriven roman.

13.02.2013 ANGLO SAXON ATTITUDES, Angus Wilson, 1956

“I try to multiply the worlds I put into the books—so that, like the ripples of the stone thrown into the brook, you feel the repercussions going farther and farther out, and at the same time bringing more in.”  Ett kort citat ur en intervju med författaren.

Angus Wilson skulle i år ha fyllt 100. Han var tjänsteman vid British Museum, men efter att ha fått några noveller publicerade, och funnit att det fanns en efterfrågan, slet han sig loss vid fyrtiotvå års ålder och blev författare på heltid. Anglo Saxon Attitudes, ett verk på över 400 sidor skrev han på fyra månader. Han berättar att han skrev för hand och att han aldrig gjorde flere utkast, utan att han bara gjorde rättelser, tillägg och strykningar i sin originaltext.

En parallell till kärnan i Anglo Saxon Attitudes erbjuder fyndet av statyetten Hymyilevä Jussi funnet ombord vid bärgningen av regalskeppet Vasa. En practical joke, i detta fall med djupare konsekvenser för engelsk historieforskning om omvändelsen av det hedniska småkonungadömet i East Anglia, än vad de finska teknologernas skämtsamhet medförde i fallet Vasa.

Biskopen Eorpwald av Sedwich katakomb flyttades till okänd plats inför Normandernas invasion. Den återfanns av en känd historieforskare, men i den fanns ett priapiskt beläte, som gjorde att historieforskarna måste omvärdera Eorpwalds missionsinsats. Femtio år senare framgår det att belätet (fast nog så äkta) var insmugglat i katakomben av historikerns förbittrade son.

Kring detta spinner författaren en underbar historia med ett rikt mångfald mer eller mindre udda personligheter, en familjs långsamma upplösning och inbördes stridigheter, kärlekshistorier i två generationer, allt kryddat med förbittrade akademiska relationer och stäckta ambitioner.

Sir Angus Wilson ansågs vara den främsta engelska författaren på sin tid. Efter denna omläsning av ett av hans centrala verk är jag ”enchanted”. En rik prosa, underfundiga personligheter, härliga situationer beskrivna på ett tillbakahållet nyanserat sätt. Ett författarskap värt att återupptäcka och ett engelskt landskap värt att ströva i.

10.02.2013 ETT KORT UPPEHÅLL PÅ VÄGEN FRÅN AUSCHWITZ, Göran Rosenberg, 2012

Göran Rosenberg beskriver sin fars Dawid Rozenbergs väg från ghettot i Lódẑ via koncentrationsläger, arbetskommando, utrotningsläger och till Sverige, där han tillslut återförenades med sin ungdoms flamma och bosatte sig i Södertälje och jobbade på Scania Vabis.

Han gjorde ett antal försök att via studier frigöra sig från sitt rutinarbete på fabriken men misslyckades, gled småningom in i en svår depression och tog livet av sig.

Boken bygger dels på källstudier, föräldrarnas korrespondens före återföreningen och dels på egna minnesfragment. Ett tragiskt livsöde beskrivet av en kunnig och driven författare med djupt personligt engagemang.

Boken är Ghitas och jag sökte i ringen efter en tidigare anmälan, men hittade bara ett omnämnande i förbifarten av Vavi. Då den vunnit pris och blivit rätt uppmärksammad finner jag det en smula beklagligt att ingen av oss som tidigare kommit i kontakt med den skrivit någonting. 

08.02.2013. THE PIT-PROP SYNDICATE, F. Wills Crofts, ca. 1940.

Boken är tryckt av Bonniers 1943 i en serie kallad Zephyr Books, The Continental Book Company AB, Stockholm. Tydligen en serie avsedd för böcker på originalspråk. Den råkade stå nära intill när jag återbördade Koestler till sin plats i hyllan.

Den handlar om smuggling av brandy från Bordeaux till Hull, under täckmantel av leveranser av props för stadgande av kolgruvetunnlar. Komplotten är komplicerad och har fordrat investeringar i hamnanläggningar, eget fartyg mm. just så invecklat och i maklig takt uppspunnet som man kan vänta sig av en deckarroman från den tiden. Tonen är i mångt och mycket lätt att känna igen från barndomens och ungdomens favoriter, Richmal Crompton i serien om den lille busungen Bill och ”Captain” W.E. Johns (om jag minns rätt) i serien om Biggles.

Naivt, uppstyltat, men fullt av spänning och fara för bokens hjältar både amatörer och professionella. En romanform som det var alldeles trevligt att återknyta bekantskapen med, men som jag inte ändå på något sätt kan rekommendera.

06.02.2013. DARKNESS AT NOON, Arthur Koestler, 1940.

En berömd klassiker om utrensningarna och rättegångarna i Moskva under andra hälften av 1930-talet. I ett kort förord säger författaren sig ha varit personligen bekant med några av de dömda partikoryféerna.

Ironin i den anklagades observation att, partiets motto ”ändamålet helgar medlen” är fel, kommer för sent för att hinna sätta djupare spår i hans känsla och intellekt inför avrättningen. En hypotes kommer han fram till under sitt vankande sex steg fram och sex tillbaka i sin cell. Massorna har aldrig en chans att hänga med i den politiska och tekniska utvecklingen. Han förliknar det vid en sluss, kammaren utgör ramarna för utvecklingen medan folket är det vatten som småningom fyller kammaren, för att snart igen stå långt efter då följande kammare befinner sig på ett högre plan. Den relativa trögheten gör en verklig frigörelse till en illusion.

Den dömda blir också tvungen att konstatera att hans generation av revolutionärer var fyllda av hopp och intellektuell vakenhet, medan den yngre generationen, personifierad av den andra förhörsledaren (den första blir arkebuserad för att han ingett sig på filosoferande med den dömde) består av trubbiga tölpar utan någon som helst fantasi eller utbildning, som i blind lydnad är beredda till vad som helst.

Ett kort förtätat epos av stor genomslagskraft.

04.02.2013. IS, Ulla-Lena Lundberg, 2012

En kort och tragisk historia, berättad med värme och samtidigt en viss distans. Den upplevda kunskapen om ytterskärssamhället finns där och manifesteras i varsamma personporträtt och övertygande naturskildringar.

Jag känner igen mig, även om våra egna år i skärgården varit helt annorlunda. Det enkelt vänliga i samhället utgör en gemensam länk.

Boken har vunnit pris och också prisats av alla ringettor som läst den. Den krävde mognad och klokhet av sin författare. 

02.02.2013. THE GARDEN OF EVENING MISTS, Tan Twan Eng, 2012.

Författarens andra bok, den första The Gift of Rain blev longlistad för Man Booker priset 2007, denna andra blev shortlistad för samma pris förra året.

Malaya – Malaysia parallelt under femtio år, fångläger under andra världskriget, en téplantage och en japansk trädgård i Cameron Highlands under the Emergency, det kommunistiska guerillakriget på femtio- och sextiotalet, och slutligen den nutida ramen för återblickarna i det förflutna.

Shades of Han Suyin och ett avlägset eko av vad jag i min ungdom läste av W. Somerset-Maugham. Ett drömlandskap som upplöser sig i vaga konturer genom regnslöjor, dimmor och huvudpersonens snabbt framskridande afasi, samtidigt grymt realistiska skildringar av krig och fångenskap.

Den unga författaren har kanske försökt fånga in alltför många och alltför välkända aspekt av Malayas och Japans historia, men samtidigt har han lyckats med att sätta sin egen prägel på både miljön och handlingen. En smula utdraget blir det ibland, men jag fann nog nöje i att läsa boken.