Om böcker jag läst.

2013

Alma Söderhjelm, ett litteraturantropologiskt porträtt, Bo Lönnqvist
Eirik Hornborg, orädd sanningssägare och rättskämpe, Anna Lena Bengelsdorff
Den stora rollen kung Gustaf III spelad av honom själv, Erik Lönnroth
Sedan jag kom till Moskva, Anna lena Laurén
Provinsen bortom havet, Estlands svenska historia 1561-1710, Kari Tarkiainen & Ūlle Tarkiainen
Det vackraste på den svarta jorden, Erik Wahlström
Frihetens pris är okänt, Anna Lena Lauren
För frihet och framgång, bröderna Gustaf och Karl Langenskiölds brev 1881-1925, Gustaf Langenskiöld
Den underjordiska mosken, Leif Salmen
Ensam i Berlin, Hans Fallada
Jorden de ärvde, Björn af Kleen
The Price of nequality, Joseph E. Stiglitz
Mellan rött och svart, Jan Guillou
The King's revenge, Charles II and the greatest manhunt in British history, Don Jordan & Michael Walsh
The Sleepwalkers, how Europe went to War in 1914, Christopher Clark
The Great Hedge of India, Roy Moxham
I skuggan av tronen, en biografi över Per Brahe d.ä., Bo Eriksson
Unfinished Empire, the global expansion of Britain, John Darwin
A delicate truth, John le Carre
And the Mountains Echoed, Khaled Hosseini
The Book Thief, Markus Zusak
Möt mig i Estepona, Åke Edwardson
Iron Curtain, the Crushing of Eastern Europe 1944-1956, Anne Applebaum
Note on a Century, reflections of a Middle East historian, Bernard Lewis & Buntzie Ellis Churchill
Flamingo Feather, Laurens van der Post
The Saint Zita Society, Ruth Rendell
On Saudi Arabia, it's people,past, religion, fault lines - and future, Karen Elliot House
The Racketeer, John Grisham
The Liars Gospel, Naomi Alderman
A Journey to nowhere, detours and riddles in the lands and history of Courland, Jean Paul Kaufmann
Flugfällan, Fredrik Sjöberg
Political Evil, what it is and how to combat it, Alan Wolfe
Mitt i allt, Herman Lindqvist
The Last Crusade, the epic voyages of Vasco da Gama, Nigel Cliff
Why Nations Fail, the origins of power, ....., Daron Acemoglu & James A. Robinson
The Queen's Agent, Francis Walsingham at the Court of Elisabeth I, John Cooper
The uses of pessimism and the danger of false hope, Roger Scruton
Locked on, Tom Clancy
The risoner of Heaven, Carlos Ruiz Zafon
Couples, John Updike
Devices and Desires, P.D.James
The Tailor of Panama, John le Carre
Romarinnor och romare, livet i antiken, Tore Jansson
Orders from Berlin, Simon Tolkien
The German Genius, Europe's third renaissance, the second scientific revolution and the twentieth century, Peter Watson
Thinking the Twentieth Century, Tony Judt med Timothy Snyder
The Shock Doctrine, Naomi Klein
Ebonit, Ralf Parland
Folk som sjöng, Frans G. Bengtsson
Rivna fanor, människor och händelser kring 1919, Jan Olof Olsson
Påvarna, tvåtusen år av makt och helighet, Göran Hägg
Karhun kainalossa, Suomen kylmä sota 1947-1990, Jukka Tarkka
The jewels of paradise, Donna Leon
The old men at the zoo, Angus Wilson
In their wisdom, C.P. Snow
Anglo Saxon Attitudes, Angus Wilson
Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, Göran Rosenberg
The Pit-Prop Syndicate, F. Wills Croft
Darkness at Noon, Arthur Koestler
Is, Ulla-Lena Lundberg
The Garden of Evening Mists, Tan Twan Eng

25.12.2013 ALMA SÖDERHJELM, ETT LITTERATURANTROPOLOGISKT PORTRÄTT, Bo Lönnqvist, 2013.

Nummer fem i SFVs serie biografier bjuder på en djupgående analys av Alma Söderhjelms golgata vandring i ständig fattigdom och under en fjortonårig docentur vid Helsingfors Universitet där hon till slut aldrig fick sin chans till professur. Eländet bröts av himlastormande lycka när hon kunde prestera unikt material om Marie Antoinettes korrespondens med en av de revolutionära frontfigurerna Antoine Barnave och när hon kunde ge ut Axel von Fersen d.y.s redigerade dagböcker i fyra band. Sin doktorsavhandling Le Régime de la Presse pendant la Révolution i två volymer 1900 och 1901 skrev hon om tidningspressen under revolutionsåren i Frankrike också det ett banbrytande verk. 

Alma var mycket och mångsidigt produktiv, förutom den rent historiska facklitteraturen, som omfattade mer än ovan nämnts, skrev hon teaterpjäser, kåserier, mängder med artiklar och recensioner och några romaner. Lönnqvist har med esprit och stor noggrannhet gått igenom verkens tillkomsthistoria, Almas olika skeden, hennes vänskaper, förälskelser och umgänge. Bitvis känns verket en smula överväldigande i sin detaljrikedom.

 

 

 

 

18.12.2013 EIRIK HORNBORG, ORÄDD SANNINGSSÄGARE OCH RÄTTSKÄMPE, Anna Lena Bengelsdorff, 2012.

Nummer tre i Svenska Folkskolans Vänners serie av biografier över intressanta finlandssvenska personligheter. Ett lovvärt initiativ, mycket bra att våra få, men desto viktigare, personligheter lyfts fram och får inta en klar position via denna bokserie. 

Anna Lena Bengelsdorff har delat upp sitt stoff på basen av Eirik Hornborgs intressen och uppgifter i livet och följer därför inte en strikt tidslinje. Greppet fungerar bra och kompletteras av en kronologisk lista. 

Personligheten, som författaren beskriver, kan möjligen sammanfattas med hans egna ord i festtalet vid de svenska studenternas vårfest 1927: ”Kultur kan inte passivt ärvas, kan icke bevaras som en oförytterlig klebod, en gång för alla vunnen. Det finns endast ett medel att skapa, liksom att uppehålla kultur, och det är arbete.”

15.12.2013 DEN STORA ROLLEN. KUNG GUSTAF III SPELAD AV HONOM SJÄLV, Erik Lönnroth, 1986.

Svenska Akademins Minnesbibliotek är en guldgruva att ösa ur. Denna gång fastnade detta verk av professor Eric Lönnroth i trålen vi lade ut på bokmässan. Förlaget är Atlantis. 

Vinklingen på det personliga, subjektiva och teatraliska i kungens framträdande och det historiska skeendet där han spelade en central roll, ger en ny och annorlunda bild. Den nyblivna kungen kämpade, för att göra sig kvitt adelsväldet som varit rådande under hans far Adolf Fredrik, och för att skapa sig en självständig roll som nationens centralgestalt. 

Beviljningarna var beroende av ständerna. Adeln var det dominerande ståndet, medan bönderna var de stora betalarna. Kungen kunde spela på två strängar, subsidier från utländska makter fämst Frankrike och att på riksdagar spela ut de tre lägre stånden mot adeln för att driva igenom sina projekt. Alla utländska makter som hade intressen i Östersjöområdet betalade under hand till sina favoriserade grupper, eller till ledande personligheter för att bedriva sina agenda i rådet och på riksdagar. Efter stora ofreden hade Ryssland en fördragsenlig rätt att blanda sig i Sveriges inrikespolitik. 

Gustaf IIIs statskupp 1772 riktade sig främst mot mössornas kontroll av riksrådet och mot adelsdominansen. Logistiken i statskuppen fallerade som känt totalt och det var sist och slutligen kungens personliga framträdande och mod som räddade situationen. Han red ut i Stockholm och vädjade till folket på gatorna och gjorde ett stort framträdande för gardet på slottet och lyckades därmed vända situationen till sin fördel. Han fick sin nya regeringsform och hade för en tid övertaget, men 1779 års riksdag innebar en avsevärd prestigeförlust för honom. 

Planerna som han länge närt att erövra Norge från Danmark måste på grund av ändrade politiska konjunkturer skrinläggas och kung Gustaf började i stället spinna på en tråd att återerövra de finländska landskap som gått förlorade efter stora ofreden. Hans charmoffensiv mot ”chére cousine” Katarina av Ryssland hade gått i kvav efter att han fått ett surt ironiskt brev av henne och han var därför djupt sårad på ett personligt plan. 

Anfallsplanen för 1786 gick ut på ett flottbombardemang av Kronstadt och en landsättning av trupper på södra sidan viken. Man trodde att St. Petersburgs försvar var eftersatt på grund av pågående krig mot Turkiet. Någon möjlighet att få riksdagssamtycke för ett anfallskrig fanns inte så en ”Mainila” situation måste konstrueras. Flottan som var den dyraste biten att utrusta, underhålla och skola in, var inte redo för uppdraget. Pengar fanns inte för att lägga upp förråd i Finland och den finska skärgårdsflottan var inte heller krigsduglig. Allt detta framhölls av den lilla gruppen rådgivare som Gustaf använde sig av för förberedelserna, men till ingen nytta. Det var fråga om en ”idé fixe” och ingenting tilläts komma i vägen för kungens projekt för ära och berömmelse. 

Det gick som det gick. Slaget vid Hogland omöjliggjorde landsättningen och sjöbombardemanget. Den nordliga invasionsstyrkan kom inte längre än till Pyttis. Anjalaförbundet uppstod, med åtföljande risk för riksupplösning. Följande års kampanj dominerades av det första debaclet i Svensksund. Några subsidier kom inte varken från Frankrike eller alternativet England. Tredje säsongens kampanj såg det Viborgska gatloppet och den stora segern vid det andra sjöslaget i Svensksund, därefter fredsförhandlingarna i Värälä, som fördes av Armfelt och ledde till vaga utfästelser om framtida gränsförskjutningar till svensk favör. Det enda reella resultatet blev att den ryska rätten att blanda sig i svensk inrikespolitik ströks. Inte tillräckligt för att inför ett hårt prövat folk motivera krigets nödvändighet. När sedan kungen full av entusiasm (matad delvis av ryska diplomater) försökte ordna med en invasion av det revolutionära Frankrike så kokade det över och blev också en orsak och grund för den Pechlinska sammansvärjningen, som sedan ledde till Anckarströms attentat på operabalen några år senare. 

Författaren sammanfattar sin karaktäristik av rollfiguren Gustav III, som komplicerad, lättrörd, fåfäng, men också modig och mera långsiktigt komplicerad i sina politiska ställningstaganden än man i allmänhet ansett. 

Boken bjuder på mycket nytt och spännande just för att den går på djupet med huvudrollsinnehavarens psyke och sätter det i relation till händelseförloppet. Skeendet under en så lång tidsperiod är naturligtvis oändligt mycket mer mångfacetterat än vad jag här kunnat redogöra för. Allt skäl för den historieintresserade att läsa boken.

 

 

07.12.2013 SEDAN JAG KOM TILL MOSKVA, Anna-Lena Laurén, 2010.

Peter förundrade sig över att jag ställde mig en smula kritisk till Lauréns författarskap i samband med hans presentation av den senaste boken (som jag förövrigt odelat gillade).

Det måste ha varit mina intryck av den här volymen, som jag fann att jag läst förut, men inte haft hemma, som gav anledning till kritiken. 

Duktig flicka som klarar sig bra och skriver medryckande och svängigt, men att bygga upp en hel bok på möten med olika kavaljerer är nog att kräva för mycket av annars villiga läsare. Alla de mer ovidkommande herrarna har porträtterats nog så ingående, men den väsentligaste, fadern till hennes barn tiger hon som muren om. Kan förstå det och de har säkert en överenskommelse av något slag, men behovet att öda krut på alla dessa andra? 

Moskva skymtar fram bara som trafikstark och krogrik bakgrund till alla dessa möten och blir därför inte riktigt rättvist belyst tycker jag.

06.12.2013 PROVINSEN BORTOM HAVET, ESTLANDS SVENSKA HISTORIA 1561 – 1710, Kari Tarkiainen & Ülle Tarkiainen, 2013

Vasa konungarna ville komma åt handelsknutpunkterna för östhandeln vid Östersjön. Den Baltiska ordensstatens sönderfall gav dem chansen. Problemen de mötte var flere, dels Polen – Litauens anspråk på Riga och Dünaruttens tullinkomster. Dels engelsmännens nyetablerade handelsrutt över Archangelsk. Sedan också Danmarks framryckning västerifrån ända fram till Padis kloster väster om Reval, och Rysslands samtidiga invasion österifrån i Livland. 

Finländarna Henrik Klasson Horn och Klas Kristersson Horn som fört underhandlingar för hertig Johans räkning i Reval fick fortsätta sina uppgifter nu som representanter för den nya kungen Erik XIV. Resultatet blev en överenskommelse att svenskarna skulle försvara Reval och Estland mot angriparna. Svensk överhöghet småningom som utvidgades till Ösel därifrån danskarna blev utdrivna, och till de norra delarna av Livland genom erövring på 1620-talet. Under det svenskt/polska kriget om Riga, led svenskarna under tredje brodern Karl IX ett av två svåra nederlag under stormaktstiden vid Kirkholm (det andra var givetvis Poltava). 

Det polska rytteriet var utrustade med långa lansar. Svenskarna som var modernare hade infanteri med hakebössor, men de kunde inte stå emot anstormningen av lansarna. Minns ni tidiga kopparstick med fyrkanter av infanteri där det står upp en skog av lansar, det är vad som hade behövts den gången, begreppet ”siilipuolustus” beskriver fenomenet rätt väl. Svenskarna förlorade inemot 8000 man i slaget. Den berömda Wredeska hästaffären utspelade sig där, men man kan fråga sig vilka alternativen var. Hästen som kungen fick kunde inte ha burit två plåtskramlande gubbar, de skulle heller aldrig ha kommit igenom på det sättet och dessutom hindrat varandras rörelser med svärden. Inte kunde ju Wreden heller rida därifrån utan att försöka hjälpa kungen. Alltså gick det som det måste gå att kungen klarade sig och Wreden stupade. 

Just idag, men 1941, på vår självständighetsdag råkar det sig dessutom så att min far stupade som den andra av tre bröder som kriget tog. Två bröder och två systrar överlevde. 

Författarna berättar ingående om det baltiska samhället, hur adeln ägde all jord och bönderna var livegna. Hur den tunga dagsverksplikten gav godsägarna gratis arbetskraft, som gjorde dem förmögna, praktiskt taget utan att ge någonting i gengäld till samhället. Hur godsägarna hade både administrativa och rättsskipande uppgifter inom sina domäner och hur de missbrukade dessa. 

Förläningarna indelas i personliga och allodiala, där de senare innebär arvsrätt för äldsta sonen. Svenskarna övertog en mängd herrgårdar, speciellt sådana som lämnats vind för våg under krigen, däri inräknat det svensk/ryska kriget på 1650-talet. Stora förläningar innehades av Axel Oxenstjerna (som också hade Kimito), en femtedel av södra Livland. Far och son Jacob och Magnus de la Gardie hade Ösel och Pernau som hertigdömen. 

Efter alla omvälvningar när godsen (all mark) först gått ifrån den baltiska adeln till svenskar, sedan i stor utsträckning återköpts av balterna skedde den radikalaste omsvängningen när Karl XI inledde sin reduktion. 80 % av godsen reducerades bort, men fick sedan arrenderas av sina tidigare förläningshavare. Svenska rikets inkomster från Östersjöprovinserna steg raketartat under några år 1680 - 90 talet, men förvaltningsmässigt medförde det svårigheter och motstånd och då är vi tillbaka till Patkul och orsakerna till det stora nordiska kriget som jag skrev separat om i ringen.

29.11.2013 DET VACKRASTE PÅ DEN SVARTA JORDEN, Erik Wahlström, 2013

Stilen känner man igen från Den dansande prästen, men innehållsmässigt blir han mer och mer highbrow och också mer kufisk. 

Här handlar vartannat kapitel om papyrusforskare och vartannat om Sapho, det hela utmynnar i blodshämnd och persongalleriet är rätt originellt, med finlandssvenska forskare och grekiska magnater i huvudrollerna, förutom gudinnorna då. 

I Kägelviken nedanför kontorsmassiven låg det länge en bogserbåt för ankar, kanske ligger den där ännu. I romanen är den svart med en grön rand ovanför den vita vattenlinjen, i verkligheten är den grön. Skeppsredarmagnaten från The Windy City och papyrusforskaren möts ombord efter att ha vandrat ut till den över isen, för det får man tacka en halv papier maché katt med inbakade bitar av papyrus som innehåller fragment av Saphos sånger. Mer i detalj tror jag inte att det är värt att gå för att inte förta den presumtiva läsarens aptit. 

Välj inte bort den.

25.11.2013 FRIHETENS PRIS ÄR OKÄNT, Anna-Lena Laurén, 2013.

Man stöter med jämna mellanrum på de här kvinnorna i det forna Sovjet. Det är en särskild typ av kvinnor. De är inte rädda för något. Medan samhällen rasart ihop omkring dem och männen dör i hjärtsvikt och alkoholism står de som bergknallar, omöjliga att rubba.”

Detta finns citerat på bakstycket till Anna-Lena Lauréns nya bok. Citatet visar på ett par saker: för det första på författarens ledigt medryckande skrivstil, för det andra på att hon har kommit de ryska babushkorna in på livet i sina intervjuer. 

Kanske det är så att om man vuxit upp vid randen av det stora dagbrottet i Pargas så är man senare i livet inte rädd för någonting, varken i Moskva, Kiev, Tblisi, eller Bisjkek. Hon far fram som en virvelvind flickan, lyckas komma åt folk och får dem att öppna sig. 

Boken handlar ju om färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan, men ett av intervjuoffren uttrycker folkens brustna förhoppningar i ett nötskal: Det blir fler revolutioner, det är jag helt övertygad om, men jag tänker inte delta i dem. Det är alltid samma personer som kommer till makten. Banditer och rövare, bolsjeviker till sinnelaget som inte förstår sig pådemokrati, bara på at ta makten med våld och därefter samla på sig personliga förmögenheter. Vårt land är inte moget för demokrati.” 

Knappast kommer länderna där att förändra sig särskilt mycket under hennes aktiva tid som reporter, men de förändringar som sker har vi möjlighet att få del av och det är nog skäl att vara tacksam för det. Vi är svältfödda på förstahandsrapportering av ekonomiska och demografiska skäl. All orsak därför för oss att uppmuntra en sådan talang så länge hon orkar hålla på.

25.11.2013 FÖR FRIHET OCH FRAMGÅNG, BRÖDERNA GUSTAF OCH KARL LANGENSKIÖLDS BREVKORRESPONDENS 1881 – 1925, redigerad av Gustaf Langenskiöld, 2013.

Boken uppmärksammades ju stort i Hufvudstadsbladet för någon månad sedan och behöver kanske inte presenteras så ingående här. Kustu har gjort ett jättearbete med att skriva rent hela korrespondensen om i det närmaste 1200 brev, men så har det också tagit honom många års möda. Den ena av bröderna var alltså redaktörens farfarsfar. 

Intressant nog spökar min farfarsfar Otto Wrede, en kort period Senator, med ansvar för jordbruket och hans kusin Rabbe Axel frejdad professor i juridik, i denna historia som tydligen rätt nära vänner till Gustaf Langenskiöld. 

Boken sammanfattar brödernas bakgrund och refererar deras liv i korta drag. Den går dessutom särskilt in på förhållandena under tiden för Februarimanifestet 1899 och språkmanifestert året därpå. Med boken följer en ”sticka”, ett smakfullt utformat USB minne, som innehåller hela korrespondensen. Denna är av redaktören indelad i perioder. 

Av korrespondensen har jag läst perioden 1891 – 1900 som omfattar 330 sidor text på sirlig sekelskiftessvenska. Det är påfallande hur bröderna i sin privata korrespondens hela tiden bibehöll denna höga språkliga nivå trots att innehållet i många fall både till sin personliga och politiska del kunde ha inbjudit till explosionsartade utbrott av typen ” i helvete heller....”. 

Brodern Karl hade i sin ungdom gjort ett jättejobb för Ekonomiedepartementet i Helsingfors genom en enmansberedning för en omorganisation av Finlands redovisningsväsende. Detta blev småningom nära nog oförändrat antaget. På denna merit blev han inbjuden till direktionen för Skandinaviska Kredit Aktiebolaget som då var Sveriges största privatbank. Därifrån blev han efter diverse politiska förvecklingar småningom plockad till chef för Sveriges Riksbank, med uppdrag att omstrukturera den. 

Brodern Gustaf var jurist och tjänstgjorde länge vid Hovrätten i Viborg. Därifrån blev han plockad till Senator i Justitiedepartementet. Av pricipiella skäl och ytterst för att bibehålla Senaten i konservativa svenska händer, alltså stå emot fennomanerna, röstade han för en publicering av Februarimanifestet. Han blev därför under ett års tid formligen korsfäst av pressen och publiken som ansett att manifestet inte borde ha publicerats. Vid konflikten om publiceringen av språkmanifestet valde han däremot att avgå. 

Det är här av intresse att uppmärksamma skillnaden mellan publicering och promulgation. Publiceringen skedde som en av senaten beslutad informationsåtgärd till publiken, men hade ingen rättslig betydels i övrigt då det var frågan om kejserliga manifest som redan var i kraft. Vid promulgation träder en ny lag eller förordning i kraft efter ett ha blivit besluten i Riksdag. 

Brevväxlingen ger en mycket fyllig och levande bild av det politiska skeendet under perioden, men är självfallet inte direkt lättillgänglig ur läsarsynpunkt. Det var ett uppskattat privilegium att få ett exemplar av bokens begränsade upplaga av bröderna Langenskiöld.

06.11.2013 DEN UNDERJORDISKA MOSKÉN, Leif Salmén, 2013.

Salmén har tidigt insett att, vad man måste göra för att få reda i sina begrepp är att skriva ned dem och därigenom tvinga sig själv till den grad av tankeskärpa och logik, som man kan prestera. Den insikten kombinerad med belästhet är det som föder essäisten. Han representerar i sin tur den högsta formen av gammaldags, d.v.s. upplysningstida bildningsideal, eruditet, och intellektuellt nyfiken mångkunnighet utan specialicering. 

Salmén börjar och slutar denna samling i Istanbul. I inledningen koketterar han med sin bakgrund och sin beresthet: ”Efter hemkomsten från Afrika i mars år 2010 längtade jag till europeiska miljöer. Eftersom Alphyddan i det avseendet inte riktigt är nog beslöt jag ta mig till Turkiet.” Som avslutning bjuder han på en smula tidsfilosofi: ”Vi finländare delar och delar alltså inte samma tid som bosnierna, kineserna eller mina svarta vänner i Benin. Det har naturligtvis inte med tideräkningen att skaffa, även om man nu skriver 1438 i den islamska världen och 5773 i den judiska. Vissa historiska fenomen är ”samtidiga” i spenglersk mening, till exempel de grekiska stadsstaternas tyrannier och den preussiska militarismen, även om de skiljs åt av tusentals, ja vad skall man kalla dem ”tidsår”?” Varefter han fortsätter med en betraktelse om lineär kontra cyklisk tidsuppfattning. 

Mycket uppehåller han sig vid tidens ekonomiska problem, där han fritt kan ge utlopp för sin avsky för spekulationsekonomin och finansbubblorna. Även om han har gott belägg för sina tankar, kan jag inte undgå att tycka att de för honom en smula för långt i riktning restriktioner och statlig kontroll. Han åberopar de stora namnen bland samtida filosofer och ekonomister, Hobsbawm, Judt, Stiglitz, i sitt letande efter ett sätt att balansera globalisering mot nationalstatens rätt till kontroll via lagstiftning. 

Ett långt kapitel, De sista skriken – de dödsbringande utopierna, ägnar han åt religionernas roll i historien och i dagens samhällen. 

Sin egen förträfflighet betvivlar Salmén aldrig för ett ögonblick. Onekligen lyckas han ju med att sätta sitt eget stuk på världsproblemen sådana de ältats i all tid, inte minst i vår. En prestation värd beundran av den som läst större delen av de gurur Salmén åberopar, utan att därför komma till någon personlig syntes värd namnet. 

30.10.2013 ENSAM I BERLIN, Hans Fallada, 1946.

Det är sannolikt fråga om författarens magnum opus, han dog 1947, alltså bara ett år efter det denna bok kom ut. Ullabella träffade på en stort uppslagen Fallada på Akademibokhandeln i Stockholm och hämtade hem denna till mig. 

I denna svenskspråkiga pocketutgåva är det fråga om 644 sidor finstilt text inom vilket hela det tyska lidandets historia under nazismen är belyst från alla tänkbara vinklar, med utpräglat tysk grundlighet. 

Fyra hushåll i samma trappa uppmärksammas. Överst bor en judeänka, som blir illa behandlad av en grannfamilj och slutligen kastar sig ut genom ett fönster. I tredje våningen bor ett par vid namn Quangel, vars son just stupat under invasionen av Frankrike, detta utlöser ett regimhat som utgör bokens ryggrad. I andra våningen bor en försupen fd. krögare med tre söner två av dem i SS, den tredje i ledarskolning inom Hitlerjugend. De är skyldiga till hetsen mot judinnan. Underst bor ett pensionerat kamarråd, som drar sig inom sitt skal, men till slut lyckas smuggla in en lapp och en giftampull till de fängslade och dödsdömda makarna Quangel. 

Makarna Quangels regimprotest tar sig uttryck i att de skriver postkort med Hitlerfientliga texter, som de placerar ut i trappuppgångarna till kontorshus i Berlin. Detta pågår i två år, men av närmare trehundra kort är det bara arton som inte överlämnats till polisen. Den enda konstaterbara effekten är att poliskommissarien som jagat dem skjuter sig i ett anfall av förtvivlan efter en konfrontation i häktet med den enkle men rakryggade Quangel. 

Denna vidlyftigt och detaljerat beskrivna historia utmynnar i att bilan faller och med den Quangels huvud ned i en korg med sågspån. När boken skrevs, och det måste ha varit frågan om år av arbete, pågick världskriget ännu. Den har alltså en hög grad av autenticitet och aktualitet, som mer än sextio år och hundratals skildringar senare, inte är lätt att ta till sig. Då när det begav sig måste den regimkritik och de avslöjanden om metoder, som Fallada kom med ha tett sig som sensationella. Boken måste också ses som en luttringsprocess där grupper i det tyska samhället antingen förlöstes från skuld, eller belastades med medlöperiets solkiga mantel. Författarens frånfälle så snart efteråt måste också ha bidragit till bokens renommé. 

Jag är alltså full av respekt för författarens strävanden och resultatet av dessa, men det kan inte hjälpas att verket inte idag mera har den eftersträvade effekten, utan snarare ter sig som något av en långör.

25.10.2013 ETT SVEP IGENOM BOKMÄSSAN.

Alltid trevligt, givande och förbaskat dyrt att besöka bokmässan. Idag stötte vi på ett antal ringettor, Majsan Stendahl, Peter Sjögren och Mikael Reuter vilket naturligtvis var ägnat att ytterligare förhöja stämningen. 

Vi lyssnade till diskussionen om Finland är svenskt med bl.a. Herman Lindqvist, alltför kort för att tillåta en fördjupning, men Lindqvist har ringvanan inne och kunde koppla greppet så att han hade logiken och de tafatta applåderna på sin sida. 

Svepet renderade följande inköp (utan tillstymmelse till ordning): Erik Lönnroth, Den stora rollen Kung Gustaf III spelad av honom själv; Anna Lena Bengelsdorff, Eirik Hornborg, orädd sanningssägare och rättskämpe; Bo Lönnqvist, Alma Söderhjelm, ett litteraturantropologiskt porträtt (Alma var min Mormors moster och vi har massor av hennes hand på våra hyllor); Kari Tarkiainen & Ülle Tarkiainen, provinsen bortom havet, Estlands svenska historia 1561 – 1710; Anna-Lena Laurén, Sedan jag kom till Moskva och Frihetens pris är okänt, om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan; Leif Salmén, Den underjordiska Moskén; Erik Wahlström, Det vackraste på den svarta jorden; Henrik Meinander (med vänlig dedikation av författaren), Republiken Finland igår och idag; Kristina Rotkirch & Elena Hirn, S:t Petersburgs pärlor, vägledning för vetgiriga; Herman Lindqvist, När Finland var Sverige; Dan Weissenberg, Ponape – ett äreminne. 

Somt skall gömmas undan till Jul och somt får läsas under höstens lopp. 

19.10.2013 JORDEN DE ÄRVDE, Björn af Kleen, 2009.

Fideikomissens bestånd i Sverige under åttiotalet år av socialdemokratiskt styre är vad som mest intresserar i denna bok. Företeelsen förklaras med att sossarna mest koncentrerade sig på det urbana samhället och hur detta skulle försörjas med mat. De stora industriellt drivna godskomplexen, som med tiden blev allt effektivare passade därmed sossarna bra. 

Idén till fideikomissen importerades till Sverige från ett Tyskland i snabb förvandling under trettioåriga kriget. I alla andra europeiska länder var de avskaffade redan i medlet av artonhundratalet. I Sverige stöttes och blöttes frågan i många omgångar och ledde till lagstiftning 1964. Därefter bildades en Fideikomisskommission, som hade avvecklingen till uppgift, men i undantagsfall kunde bevilja anstånd, efter att alla intressenter och behöriga myndigheter hörts. 

Undantagen tycks ha blivit mera regel och fortfarande består ett hundratal, medan andra ombildats till fideikomissaktiebolag. Det finns alltså gårdar i Sverige på uppemot 20.000 hektar, som aldrig delats, där systrar oberoende av födelseordning, samt yngre bröder blir helt arvlösa (alltså även utan sin laglott). Till institutionens natur hör att fideikomissarien har en underhållsplikt mot sina syskon, men denna är juridiskt svårfångad och familjetvisterna av allvarlig natur kring problematiken är legio. 

Den unga författaren (född 1980), vars mor heter Kleen, men är gift Johansson med en man som tagit moderns namn samt huvudmannaförleden af, jagar godsägare och lyckas i några fall komma dem in på livet, vilket han med glatt mod till bristningsgränsen utnyttjar. Boken är full av anekdoter och halvt utsagda anspelningar och är därmed ”gefundenes fressen” för yngre generationer av den läsekrets som saligen avsomnade Vecko Journalen en gång hade. Den ligger dock på det sättet i tiden att de intervjuade godsägarna, även de medelålders, går klädda i rosafärgade jeans och därmed inte skulle platsa för den sepiafärgade fototeknik som var VJ:s varumärke.

17.10.2013 THE PRICE OF INEQUALITY, Joseph E. Stiglitz, 2012/13

Stiglitz har varit Chief Economist på Världsbanken och han fick Svenska Riksbankens ekonomipris 2001, numera professor vid Columbia. 

Hans tes är att det amerikanska samhället sedan Reagans tid håller på att få en allvarlig och ständigt ökande slagsida till fördel för den mest välbeställda 1 % andelen av befolkningen. Jag förde redan fram ett exempel i ringen, med den skatterabatt som Busch drev igenom för beskattning av dividender. Ett annat ganska så häftigt exempel är vad som skrevs om i HBL häromdagen, att vissa chefers lönenivå hos oss förhåller sig till medianlönen som 13:1. I USA är motsvarande förhållande det något mer extrema 220:1. Den genomsnittliga skattesatsen för de 400 familjerna på pyramidens topp år 2007 var 16,6 %, medan den var 20,4 % för skattebetalarna i gemen.

The Pledge, som amerikanerna med handen på hjärtat i tid och otid tutar ut låter som följer: “ I pledge allegiance to the Flag of the United States of America, and to the republic for which it stands, one Nation under God, indivisible, with liberty and justice for all." Så som rättssystemet är upplagt har varman inte en chans att processa mot något företag för kostnaderna stiger brant och processen drar ut på tiden. Detta är något som naturligtvis utnyttjas hänsynslöst så att ett skadeståndsskyldigt företag kan erbjuda en låg kompensation, och kontrastera det mot en lång och dyr rättegång. Justice for all is a sham. 

Även SEC, Securities and Exchange Commission, som övervakar börsen går i kapitalets ledband så att det, mot till synes våldsamt höga böter, låter bankerna förlikas om förseelser som har ett direkt intresse för enskilda. Resultatet är då att banken betalar böterna, men ingen bevisning om felgrepp föreligger som kunde läggas till grund för privat skadeståndstalan mot banken. Därmed slingrar sig banken fri från vad som kunde bli en lavin av enskilda skadeståndsmål. 

Bolagsskatten är rätt hög, men behöver erläggas först när företaget repatrierar vinster gjorda utomlands. Det är därmed fördelaktigt att hålla pengarna utomlands och investera där i stället. Det ökar arbetslösheten i landet och driver ner lönerna. 

Citerar författaren: ”Levying additional taxes involves a simple principle: go where the money is. Since money has been increasingly going to the top, that´s where additional tax revenues have to come from. It´s really that simple. It used to be said that the top didn´t have enough money to fill the hole in the deficit; but that is becoming less and less true. With those in the top 1 percent getting more than 20 % of the nation´s income, an incremental 10 percent tax on their income (without loopholes) would generate revenues equal to some 2 % of the nation´s GDP.” 

Vid en stort upplagd enkät som omfattade alla samhällsklasser och folk från vardera huvudpartierna kom man till ett resultat som är ytterligt förvånande med tanke på den politik som bedrivs, nämligen: “When asked to chose between two income distributions (shown on a pie chart), participants overwhelmingly chose one that reflected the distribution in Sweden over that in the United States (92 % to 8 %).” 

Bevisen på bristande jämlikhet är naturligtvis fler än de jag citerat. Författaren har också ägnat mycken möda till att bygga upp en modell för hur läget kunde rättas till och USA därigenom kunde återgå till de ljusa tider, med tillväxt och allmän tillfredsställelse som rådde under 1950 och 60-talen. Boken är välskriven och mycket intressant, men kanske något mödosam läsning för den som inte är insatt i nationalekonomi. 

För mig har avbrotten under läsningen blivit många och långa, men jag får skylla på att min hulda maka plötsligt fick för sig att jag skulle få en förtida julklapp (som tack för att jag försöker sluta röka). Alltså har hon nu begåvat mig med en tablett (inte padda), som jag har all möda i världen att lära mig använda. Köp (om ni köper) IPad, inte motsvarande produkter med Windows 8 som jag nu har. Men visst är den fin och fungerar gör den också.

Kapacitetsbrist igen - därför en ny sida.

Bloggportalen jag använder har sina begränsningar. Sidorna blir tydligen långsammare då textmängden ökar och i ett visst skede uppmanas man att börja på en ny sida. Detta är alltså den tredje för året som går. 

Brukar komma med det snusförnuftiga påståendet att man alltid kan gå till någon av de äldre sidorna för att se vad där finns, dessa korta bokanmälningar har ju s.a.s. inte något bäst före datum.

Tack för att Du är här och läser detta. Följer uppmärksamt med hur många klick jag får varje vecka. Under en period av sju veckor från början av augusti var besöken kring 200 i veckan, nu pendlar det mera och senaste vecka var det 96. Totalantalet är uppe i något över 4800.

Trevligt är det att skriva och veta att någon läser. Läsningen däremot blir tyvärr långsammare hela tiden och somliga luntor jag fått i min hand är direkt svåra att komma igenom. Bloggens förnyelsetakt är alltså något erratisk.

Om någon vill delge mig synpunkter på bloggen (eller annars bara gräla alternativt prisa) så går det att mejla mig på thomas.bokblogg@gmail.com 

 

Kirjoita uusi kommentti: (Napsauta tästä)

123kotisivu.fi
merkkiä jäljellä: 160
OK Lähetetään.
Katso kaikki kommentit

| Vastaa

Uusimmat kommentit

22.12 | 20:59

Imponerande! Jag ser att du här har kommenterat "one night in winter" men tydligen finns denna kommentar inte i Ringen. Tittade under förstoringsglaset.

...
06.11 | 09:07
THOMAS BOKBLOGG 1/17 on saanut 1
03.12 | 12:34
THOMAS BOKBLOGG 2/16 on saanut 1
09.07 | 13:22
THOMAS BOKBLOGG 1/16 on saanut 1
Tykkäät tästä sivusta