Om böcker jag läst.

25.05.2014 HERE AND NOW, LETTERS 2008 -2011, Paul Auster och J.M. Coetzee, 2013.

Två kultiverade äldre herrar, med ett gemensamt intresse och yrke som författare, för en rätt ostrukturerad konversation via fax mellan New York och Adelaide. De träffas då och då på litterära seminarier företrädesvis i Europa. Man ser en vänskap fördjupas och insikter i den andres liv uppstå. 

Coetzee har lämnat sitt hemland Syd Afrika och känner sig ännu efter många år en smula vilsen i Australien. Auster är i högsta grad på sin mammas gata. Till en början kretsar diskussionen ganska mycket kring sport, dess filosofi och hur utövarna får lära sig tåla att ta emot stötar och förluster. Det visar sig också att den sjuttioårige Nobelisten Coetzee själv är rätt vigulant för han joinar ett sällskap på fem som cyklar i Cevennerna, därifrån han med svetten i pannan blickar ned och konstaterar att det är ett av världens vackraste landskap, till vilket han får hjärtligt medhåll av den fem år yngre Auster, som själv inte skulle drömma om den sortens prestationer. 

Brevväxlingen är personlig, men samtidigt så utåtriktad att den väl låter sig läsas som ren underhållning. I ett brev diskuterar Auster begreppet fundamentalism och drar paralleller mellan Talmud-specialiserade rabbiner och USAs Högsta Domstol. Kan man inleda sin dagsbön om man misstänker att man trampat i skit som kan ha fastnat i skon – ja säger den liberala för man vet inte säkert, nej säger den ortodoxa man inleder inte en bön till Gud om man har anledning att misstänka att man har skit på sin sko. 

Al Gore vann presidentvalet med ett övertygande antal rösters marginal, men Högsta Domstolen dömde till Bushs favör för att han kunde ha vunnit Florida, som blev tungan på vågen stat, om inte några röstningmaskiner skulle ha haft ett tekniskt fel som gjorde resultatet svårtydbart. Dra nu sen en parallell på detta korta referat, men Auster finner i alla fall att fundamentalisterna har övertaget i vardera fallet. För att göra den första bilden fullständig bjuder han ännu på en kommentar om muslimerna som av samma anledning måste ta av sig skorna förrän de stiger in i en moské, de får inte heller sitta i helgedomen, igen baserat på samma fundamentalistiskt tolkade argument. 

Allt innehåll i breven är ju för all del inte lika högt (eller lågt) flygande till sin karaktär, men det är väldigt långt ifrån: hej hur mår du, jag mår bra, formen av tankeutbyte som ordinärast.

12.05.2014 RUSSIAN ROULETTE, HOW BRITISH SPIES DEFEATED LENIN, Giles Milton, 2013.

Mr. Milton skriver i en Baden-Powellsk ”alltid redo” anda, en smula naivt, mycket direkt och utan större finess eller djup. Han kommer gärna med små utrop om hur förträffliga ”C” och hans spioner var och hur sovjeterna fick på nöten. 

Materialet ha presenterar ger förvisso syn för sägen, man lyckades nästan med en motrevolution där Lenin och Trotsky skulle ha ställts ut på stan för att begabbas, man lyckades med att stoppa en frivilligbrigad med uppdrag att göra revolution i Indien, och slutligen hade man mycket bra insyn i Centralkommitténs, Cominterns och Politbyråns verksamhet och ordergivning. Alltså betydande framgångar, med relativt sett begränsade resurser, jämfört med vad Chekan hade att sätta emot. 

När boken på sin pärm skryter med: ”Readers will find themselves as gripped as they would be by the very best of Fleming or Le Carré” så stämmer det innehållsmässigt, men den senare av de nämnda författarna är nog några strån vassare som stämningsskapare och prosaist, medan Fleming medvetet är så ute i det blå att han inte går att jämföra.

07.05.2014 THE TASTE OF ASHES, THE AFTERLIFE OF TOTALITARIANISM IN EASTERN EUROPE, MarciShore, 2013.

Flickan, författaren är ute på sitt livs äventyr och detta genomsyrar hela boken. Marci Shore, själv amerikansk judinna, vill skildra mellaneuropa efter järnridåns fall, men främst vill hon skildra den judiska intelligentsians överlevnadsstrategier. Hon lär sig språk, först tjeckiska, sedan även polska och en smula yiddish för att kunna komma sina intervjuobjekt in på livet. 

Hon börjar studierna för sin doktorsavhandling, med att för en tid slå sig ned i Prag, sedermera också för ett halvår som lärarinna i en mindre stad, där hon inte ses med blida ögon av kollegerna. Hon reser till Bratislava, Bucharest och Transsylvanien, slutligen flyttar hon över till Warschawa där hon igen slår sig ned för en längre period. Allt detta under medlet av nittiotalet, men i boken ingår också senare intervjuer och möten, med bekanta från den tiden ända fram till ca. 2010. 

Hon följer vissa utvalda mellankrigstida judisk-polska intellektuellas ställningstaganden under olika faser av deras liv och bygger på med vittnesmål av deras efterkommande. Polen under Pilsudskis tid var ju en högerdespoti, medan Tyskland i väst på trettiotalet utvecklades i rent fascistisk riktning. Följaktigen var dessa intellektuella övertygade kommunister, medan den yngre generationen som växte upp i det stalinistiskt styrda Polen insåg att föräldrarna varit Lenins berömda ”nyttiga idioter” och själva blev dissidenter. 1968 vände sig Sovjet mot judarna i de egna leden, detta ledde till att många polska judar flydde västerut. De som blev kvar var sedan från 1980 med om att bygga upp Solidaritet tillsammans med de framgångsrikt strejkande varvsarbetarna i Gdansk. Att det ändå var fråga om en liten obetydlig folkspillra överlevande efter andra världskrigets förföljelser framgår med all önskvärd tydlighet. 

Boken är så dominerad av två omständigheter, den ena författarjagets påträngande roll, den andra alla dessa outtalbara polska namnen med sina ändlösa konsonanter, att den blir besvärlig att läsa för en amatör. Visst känner jag igen huvuddragen av det historiska händelseförloppet och den situation dessa utpräglat sekulärt inriktade intellektuella befann sig i, men att bli översköljd av intervjuer med än den ena babuschkan, än den andra åldrande släktingen till författarens utvalda persongalleri blir i längden för mycket. Men med en beundransvärd envishet och framåtanda har hon samlat sitt material så visst måste jag lyfta på min imaginära hatt för henne.

29.05.2014 THE SECRET ROOMS, Catherine Bailey, 2012.

En tragisk familjehistoria som nystas upp genom tålmodigt arkivarbete sjuttio år senare. Det är frågan om John Henry Montagu (Manners), 9nde hertig av Rutland (1886 – 1940). Han var ursprungligen yngre son, men hans bror dog vid nio års ålder under aldrig helt utredda omständigheter så att han kom att ärva hertigtiteln efter sin far 1925. 

John specialiserade sig på arkeologi, men fick inte medhåll av sina föräldrar utan skickades 1909 på ett ganska meningslöst andra sekreteraruppdrag till Storbritanniens legation i Rom. Där kom han att bli involverad i nödhjälpen till området kring Messinasundet där en kraftig jordbävning ställt till stor oreda. 

Då första världskriget bröt ut anmälde han sig som frivillig (värnplikten infördes senare) och tillträdde som kapten vid 4th Leicestershire Regiment. Hans far, dåvarande hertigen, förde mycket aktivt värvningskampanjer inom sina domäner. Modern, en intrigant dame, satte genast alla klutar till för att förhindra att sonen skulle skickas till krigsskådeplatsen i Frankrike. 

Till en början motsatte sig John alla försök att avhålla honom från aktiv fronttjänst, detta trots att försök gjordes tillochmed av chefen för den engelska armén i Frankrike, fältmarskalken sir John French. Till slut föll han till föga och accepterade att på medicinsk grund bli förklarad oduglig för fronttjänst. Då den medicinska grunden var uppdiktad av familjens husläkare, en känd och erkänd specialist, så innebar detta i praktiken en desertering. 

Resten av sitt liv kom han att ångra sitt beslut och han ägnade mycket tid åt att ur familjens korrespondens och ur dagböcker utplåna alla spår av den kampanj som modern fört för att få honom hem från fronten. Han dog under rätt tragiska omständigheter i sin arbetslya på slottet Belvoire, där han ända in i det sista ägnade sig åt att gå igenom och förstöra korrespondens som kunde visa hur modern hade påverkat högt uppsatta personer för att få honom hemförlovad. 

Boken innehåller mycket intressant stoff om de förhållanden under vilka ett hertigligt hushåll levde i början av århundradet och hur deras ekonomiska förhållande drastiskt ändrades, dels av ny skattelagstiftning och dels av billig import av säd. I slottet Belvoir, som ingalunda var familjens enda residens, sköttes hushållet av en tjänarstab på 110 personer. Alla har vi följt med historien om Downton Abbey i TV, men det hertigliga hushållet var nog tydligen ett strå vassare. 

Boken är trevligt skriven och berättar i jagform om författarens forskarmödor. Kan rekommenderas.

24.04.2014 THE CHILDHOOD OF JESUS, J.M. Coetzee, 2013.

En moralitet, som en äldre tavla full av svårtydda metaforer. Landet ingenstans dit folk kommer för att glömma sina tidigare liv, få nya namn och yrken, bli omhändertagna av staten, men ge upp alla mänskliga passioner. 

En äldre man har av ödet länkats ihop med ett barn. Barnets föräldrar är spårlöst borta, den enda kontakten till dem via ett brev har blåst i sjön. De två kommer till det nya landet för att leta efter barnets mor. De möter en kvinna av en slump och hon usurperar den saknade moderns roll. 

Boken saknar egentlig handling, men har en egendomlig genomslagskraft. Barnet den centrala gestalten är fiffigt, men halstarrigt och det leder till förvecklingar med skolmyndigheterna. Detta i sin tur utmynnar i en ny flykt – till vad, ett nytt rehabiliteringscenter, nya immigrationsmyndigheter. Här mynnar boken ut och lämnar läsaren åt sitt öde. 

Mitt öde är att vara förvirrad, men gripen.

24.04.2014 THE GOLDEN EGG, Donna Leon, 2013

Detta är alltså New Jersey författaren Donna Leons tjugoandra Brunetti deckare.. Hon är som James A. Mitchener eller Tom Clancy i att hon mjölkar varje droppe liv hon kan ur sitt ämnesval. Frågan är då om droppen ännu har liv, eller om den håller på att torka upp.

Charmen i familjen Brunettis familjeliv finns där, men har inte fått några nya drag. Brunettis litet amatörmässiga och impulsiva efterforskningar är oförändrade till sin karaktär. Brottet, om det nu är brott är moraliskt förkastligt, men leder inte heller denna gång till "lagens strängaste". Hon är bara övre medelålders Donna Leon, men jag börjar nog tycka att hon överlevt sig själv

18.04.2014 BLOODY FOREIGNERS, THE STORY OF IMMIGRATION TO BRITAIN, Robert Winder, 2004, 2013.

Robert Winder is bloody long winded. Har kämpat med den här boken sedan den 29 mars, visserligen dagligen avbruten av Mah Jong seanser, men en jäkla lång tid i alla fall. 

Danskar, Normander, Judar, Huguenotter, Lascarer, Nederländare, Irländare, Uganda Indier, Östeuropéer, Polacker, Rumäner, Västindier, Pakistaner, Bangladesher, Indier. Alla har kommit till England i allt stridare strömmar, tidvis hundratals tusen per år, under århundradenas lopp. Somliga såsom Danskarna och Normanderna har varit erövrare, andra, de flesta har börjat på samhällets bottenskikt. 

Judarna var malträterade redan på elvahundratalet, vid ett tillfälle dödades mer än tusenfemhundra av dem på en gång. De blev utdrivna ur England på 1290-talet då Edvard I inte kunde betala de lån han upptagit av dem, återinsläppta blev de på sextonhundratalet. Finansieringen av Suez kanalen sköttes av Rotschields. Huguenotterna förde med sig ett enormt ekonomiskt uppsving, spinnerierna var deras förtjänst och de införde också många bättre tygkvaliteter. Också i modern tid kalkylerar man officiellt att invandrarna medför ett tillskott till ekonomin. 

Boken är full av enskilda exempel på framgångsrika invandrare och andas helt och hållet en försonlig anda, i motsats till den allmänna opinionen i England som nästan konstant högljutt grumsat över invandringen. Den ger också exempel på hur illa man behandlat folk. Som en förklaring är Lascarer ett begrepp på österländska fartygsbesättningar. ”Ships returning from the Orient would tip not just their cargo but their crew on to the docks: they weren´t about to pay them for spending time in port. As the Imperial administration grew, returning families uprooted Indian maids and servants to look after their children during the voyage, only to abandon them upon arrival.” I engelska hamnar var Lascarerna i underläge för att de engelska sjömännen och deras lokala organisationer på allt sätt trängde bort dem från möjligheten att få hyra på utgående fartyg. 

Om slavhandeln skriver han som en anekdot att: ” The Society for the Propagation of the Christian Gospel ran plantations in Barbados, an piously branded the word ”Society” on to the skin of each new slave.” 

Boken avslutas med två långa kapitel med förnumstigheter om hur samhället i bästa fall kunde utvecklas på en mångkulturell bas. Femhundratrettiofem sidor av delvis mycket informativ karaktär, men en prosa som kunde vara snärtigare.

 

24.03.2014 THE GREAT DEGENERATION, HOW INSTITUTIONS DECAY AND ECONOMIES DIE, Niall Ferguson, 2013.

En liten pamflett igen, 152 sidor, baserat på en serie föreläsningar för BBC som författaren hållit. Argumenten är, för att använda reklamtexten på bakpärmen: ”the institutions that were once the four pillars of Western society – representative government, the free market, the rule of law and civil society – are degenerating.” 

I några korta men bitande kapitel redogör Ferguson sedan för vart och ett av dessa. Han anser att de metoder man använder för statlig budgetering och redovisning närmast måste anses vara bedrägliga för att ingen hänsyn tas till hur de statliga utgifterna äter av kommande generationers tillgångar. En rättvisande redovisning skulle tvinga fram en annorlunda politik av den enkla anledningen att väljarkåren då skulle förstå vad som sker. Nu är allt anpassat till vad de politiska partierna ser som sin agenda och till specialintressen företrädda av mycket mer sofistikerade och större kårer av lobbare än man till vars kan ha en uppfattning om. 

Finansmarknaden omges av en mer och mer yvig snårskog av regleringar för varje omgång av bankproblem som vi regelbundet står inför. Ferguson, som hänvisar till den berömda Economist redaktören Walter Bagehot, anser att den djungeln borde röjas och ersättas med enklare regler som skulle förutsätta inte bara ett noggrant iakttagande av lag, utan också ett positivt personligt ansvar för aktörerna. En form av ”gode mans” begreppet i skandinavisk lag. 

Om ”the rule of law” säger ha i korthet att den merendels och speciellt i USA mer liknar ”the rule of lawyers”. Lagberedningen har gått till ytterligheter i detaljerad reglering, ingen kan mera behärska materialet och sunda förnuftiga tillvägagångssätt har övergivits till förmån för handlande på basen av specialistråd. Det är dyrt och det minskar på gemene mans respekt för lagen. 

Befolkningen i västerländerna drar sig mer och mer inom sitt skal och koncentrerar sig på sina privata liv. Antalet föreningar, frivilliga stödgrupper mm. har på sjuttio år sjunkit drastiskt och man ser mer och mer till staten som skall ta hand om allt. Det skapar en form av letargi som inte bådar gott för samhället på sikt. 

Ferguson har ett fängslande sätt att berätta vad han vill ha sagt och en klar uppfattning både om historia och ekonomi. Jag har läst allt vad jag kommit över av honom och vill varmt rekommendera andra att också göra det.

23.03.2014 THE PRINCE, THE PRINCESS AND THE PERFECT MURDER, Andrew Rose 2013

Bokens rubrik fortsätter med: “The first great love of Edward VIII´s life, the sensational consequences, and the Establishment cover up”. Det säger egentligen allt, resten är bara futtiga detaljer, rätt vaga konklusioner, och rena rama “name dropping” excercisen. 

Prinsen var med i det stora kriget, men kunde naturligtvis inte släppas fram till fronten för han skulle ju bli kung. Han tyckte det var urtrist, han var bara ett par och tjugo, hade sin egen Rolls och besökte gärna Paris under sina permissioner. Flickan utan bakgrund, hade kommit så långt i karriären att hon blivit antagen till ett bättre hus, där hon träffade prinsen. Tycke uppstod, den lättrörda och uttråkade prinsen skrev brev från de slott där han bedrev sin stabsverksamhet. Breven kom väl till pass efter kriget då flickan behövde snabba cash, men – så följer förvecklingarna! 

Flickan slår klorna i en tio år yngre egyptier, som har allt. Småningom lockas hon till Cairo där hon, med god hjälp av en lokal advokat, först accepterar ynglingens frieri, sedan gör upp ett äktenskapsförord och slutligen konverterar och blir musulman. 

I Egypten pågår utgrävningarna av Tut-An-Khamons krypta och det nyfikna unga paret reser söderut på sin privata ångbåt, med en 450 hästkrafters ”snabare” på släp. Ali Fahmi bey, så heter prinsen, beterr sig just så naivt och muslimskt som man kan vänta sig av en bortskämd ungdom. Han posterar en stor svart nubier utanför sin prinsessas dörr, han misshandlar henne så smått för att visa vem som är herre på täppan. Hon besluter sig för att hon vill hem till Paris och att hon snarast måste göra sig av med sin Ali, men i sådan form att pengahögen stannar i hennes hand. 

Så den tragiska upplösningen några månader senare på Savoy i London. Prinsessan skjuter med tre skott ihjäl sin egyptiske prins med pistolen hon i åratal alltid haft under sin dyna. Sensation, mordrättegång i Old Bailey, oro i Hertigen av Windsors entourage. Nu förhandlar man fram ett köp av de famösa breven, mot att flickan går fri från galgen och håller tyst om den kungliga kopplingen. Som ett herrans under blir flickan frikänd. 

Sedan en slutkanet där man jämför flickan med Wallis Simpson och kommer till att de är likadana golddiggers och vardera blir snuvade på det ultimata priset. Flickan lyckas inte komma över Ali beys förmögenhet, Wallis blir inte kungagemål och drottning av Stor Britannien. Sic transit gloria mundo.

15.03.2014 THE WAR WITHIN, ISRAEL´S ULTRA-ORTHODOX THREAT TO DEMOCRACY AND THE NATION, Yuval Elizur & Lawrence Malkin, 2013.

En pamflett som beskriver den kontrovers som de ultra-ortodoxas tungan på vågen ställning skapat i Israelisk politik. I nyheterna för någon dag sedan fick vi oss till livs uppgift om att det äntligen fattats beslut om att dessa s.k. ”Haredim” skall avtjäna värnplikten som alla andra Israeler. 

Bakgrunden är att Ben Gurion i desperation ingick ett avtal med de ortodoxa inför bildandet av staten Israel. Kriget som Araberna hotade med var överhängande och alla krafter måste samlas för att hålla stånd mot övermakten. Avtalet gick ut på att den nya staten skulle respektera ortodoxa levnadsregler. Haredim lever sitt liv i bön och Torah studier för att förbereda sig på messias återkomst och den Judiska statens återuppståndelse. För dem är således den av Zionisterna skapade staten Israel inte den Judiska stat som de eftersträvat. Skillnaden beskrivs på följande sätt: En judisk stat, eller en stat för judar. 

För sitt stöd till de högerdominerade Likud regeringarna under Begin och Netanyahu har haredim krävt ut ett pris i form av ekonomiska subventioner för yeshiva skolor och eleverna i dessa. Då haredim ägnar hela sitt liv åt studier av Torah och inte får undervisning i några som helst praktiska ämnen så är de helt odugliga för alla normala jobb. Understöden betalas ur statskassan för yeshiva studenter fram till fyrtioårs åldern. De får också bostadsbidrag på en helt annan nivå än några andra grupper i samhället. Då de, liksom de finska laestadianerna, gifter sig unga och har stora barnaskaror ( i medeltal 7,7 barn per familj) så innebär det att antalet haredim ökar explosionsartat och därmed också statens kostnader och snedvridningen i förhållande till de andra samhällsgrupper som med sitt arbete betalar för subsidierna. ”Govenment statistics record that the proportion of haredi pupils in Israeli schools doubled from 6 % in 1960 to 12 % in 2000 and is projected by the Central Bureau of Statistics to reach 14 percent in 2014.” 

Den ortodoxa judiska uppfattningen innebär även en förnekelse av kvinnans likarätt vilket skär sig illa mot den allmänna inställningen i staten Israel där flickorna får en gedigen utbildning och också bidrar aktivt till statens försvar. Det är förövrigt förvånande att konstatera hur många drag den muslimska läran har ärvt av den judiska. 

Det ortodoxt renläriga firandet av sabbathen är en annan svår punkt för den israeliska majoriteten att smälta. En mängd kompromisser har under åren utvecklatas för att jämka ståndpunkterna, men haredims politiska vågmästarroll gör att problemen ideligen dyker upp i ny skepnad och leder till tidvis mycket svåra kontroverser. En detalj, men ytterst besvärlig och dyr, är att man inte under sabbathen skall använda elström. Man får m.a.o. inte tända på strömmen för något ändamål. Detta har lett till att man i höghus har blivit tvungna att installera sk. sabbath-hissar som är kontinuerligt igång och stannar vid varje våning, förmodligen någon variant av paternoster hissarna som återfinns i vårt riksdagshus. 

Att denna särbehandling av de ortodoxa judarna går den sekulära majoriteten av befolkningen på nerverna är lätt att förstå. Har inte tidigare varit på det klara med problemets vidd, men är glad att jag råkade på boken, som trots sin aggressiva framtoning är mycket upplysande och därmed läsvärd.

 

09.03.2014. 1913 THE WORLD BEFORE THE GREAT WAR, Charles Emmerson, 2013.

Pärmbilden på denna mastiga inbundna bok är ägnad att lura läsaren. Man tror att det är en bild av Bleriôt i beråd att landa efter den första kanalflygningen. I själva verket är det en dussinbild av en Farmann dubbeldäckare ovanför en åker. Bilden av världen före första världskriget kan bli nästan vilken som helst beroende på det perspektiv man väljer och hur man gallrar i materialet. 

Författaren har här valt att ge ögonblicksbilder från nitton städer uppdelade i fyra grupper: Universums centra; Den gamla nya världen; Världen utanför; och Solnedgångsmakter. Valen i den första gruppen bjuder inte på några överraskningar, det är London, Paris etc. I den andra gruppen ingår förutom de självklara USA städerna också Detroit och Mexico City. Den tredje gruppen är mer disparat och måste räknas upp: Winnipeg – Melbourne (under rubriken Britain Abroad); Buenos Aires (Southern Star); Algier (The Radiance of the Republic); Bombay – Durban (Tapestry of Empire), Teheran (Under Foreign Eyes) och Jerusalem (Zion and its Discontents). I den fjärde gruppen ingår bl.a. Konstantinopel och paret Peking – Shanghai. 

Av materialet som behandlas är det självfallet mycket som är rena skåpmaten, men det hindrar ju inte att både nya vinklingar och för mig nya fakta ryms med. Boken inger således sin läsare milt sagt blandade känslor. Nytt för mig var att volymen på världshandeln först år 1970 återuppnådde den nivå den hade 1913. Boken ger en bakgrund till den volym om första världskrigets utbrott The Sleepwalkers av Christopher Clark som jag nyligen läste. 

Den tidens imperiebyggen blir rätt mångsidigt belysta. Där är Frankrikes förhållande till Algeriet. De inbördes stridigheterna mellan sydafrikanska delstaten Natal och Indien om villkoren för den importerade indiska arbetskraften. Hur invandrarkolonierna Kanada och Australien skilde sig från de övriga. 

Den imperialism som inte behandlas, men inte heller faller helt rätt i tidsramen, är Tysklands utrotningskrig mot Hereros i Tyska Sydvästafrika, en förfärlig föregångare till det som judarna kallar ”shoa” under Hitlertiden. Om det finns en vederhäftig bok av David Olusoga & Casper W. Erichsen ”The Kaiser´s Holocaust”, som också refererats i min blogg.

 

24.02.2014 IF ROME HADN´T FALLEN, Timothy Venning 2011.

En “what if” bok som förutsätter sådana detaljerade kunskaper om Romarrikena att jag helt kommer till korta trots att jag läst långa Gibbon. 

Efter att ha förklarat hur först en svår pestepidemi på 250-talet, sedan förlusten av den ena regionen efter den andra till germaner, hunner och vandaler och hur förlusten av brödkorgen dvs. den södra medelhavskusten, det gamla Carthago till vandalerna försvagade det västromerska imperiet så att det slutligen föll ihop på 460-talet, övergår han till att analysera alternativet. 

Om så inte skulle ha skett, om de ändlösa strider som fördes både mot inkräktare och internt inte skulle ha tärt så hårt på krafterna så skulle det europeiska långsiktsperspektivet varit åtskilligt annorlunda. Befolkningsmixen hade varit mer homogen, skolningen av ungdomen skulle ha riktat in sig inte bara på kyrklig förvaltning, utan även en växande världslig hierarki i Diocletianus efterföljd. Därmed skulle påveinstitutionen inte haft möjlighet att växa sig så vital och stark som den gjorde. Befolkningsökningen hade troligen satt igång en vidgad sjöfart tidigare med en kolonisering av den nordamerikanska kontinenten från söder som följd. 

Skulle Rom ha kunnat stå emot vikingarna så hade dessa antagligen tagit sig över till Vinland i större skaror och kanske inte fastnat på Grönland som de realiter gjorde på grund av det tillfälligt varmare klimatet före och under millennieskiftet. Därför kan författaren tänka sig en konflikt mellan romsponsorerade nybyggarsamhällen och vikingasamhällen i trakten av de stora nordamerikanska sjöarna någongång på cirka trettonhundratalet. 

Så hoppar vi till Östrom och trycket från stepperna. Jag tänker här göra ett långt ordagrant citat av Vennings text för att visa i hur komprimerad form han serverar sin text: 

 ”The second major threat from the steppes in the mid-sixth century, the Avars, arrived in the Ukrainian region some time in the 560s. Their epic move west from central Asia developed as a result of factors out of the Empire´s control, as their first steppe empire was broken up in 552 by a revolt by their Turkish vassals and they had to flee their homeland. Ultimately this tribal revolt had the consequence of destroying the Roman Empire nine hundred years later, the rise to independent political action of the Turkic peoples touched off the migrations that led the Seljuks to Manzikert in 1071 and the Ottomans to Constantinople in 1453. With or without a victorious Western Empire, preserved by Theodosius I, Stilicho, Constantius III, and Aetius from germans and Huns, occupying Dacia and overaweing the German tribes, the Avars would still have arrived on the steppes facing the Danube. Their threat to the East would have duly developed, with a repeat of fifth century Hunnic history as the incumbent local tribal kingdom facing the Roman Illyrian and middle Danube zone (the Gepids) was destroyed (567) and the threatened Lombards moved west towards Italy. Justinian and sporadically, Justin II paid off the Avars with subsidies, as Theodosius II had done the Huns in the 440s, but ultimately the price of blackmail rose, 80.000 numismata per annum as of 574, and the Avars turned on the Empire, probably assisted by the threat of a Roman-Turkish alliance against them. In 579 they attacked Sirmium, key to the middle Danube, while the Lombards who had fled ahead of them were invading Italy from 568 and destroying what remained of an economy and society shattered by eighteen years of war between Justinian´s troops and the Goths.”  

Vad sägs om den texten, som bara utgör ett stycke på en sida av 155.

Den populära ”what if” litteraturen kan göras i form av tecknade serier, som den om Nazisternas regim i Storbritannien efter avslutat världskrig, eller så kan de utgöra väl underbyggda historiska utredningar, med perspektiv. I vardera typen av fall finns det en entusiastisk publik som gärna gottar sig i den fantasivärld som erbjuds dem.

18.02.2014 THIS BODY OF DEATH, Elisabeth George, 2010.

Om man som författarinnan bor på en ö i Washington Sound så blir man kanhända benägen att dra ut på effekterna en smula för att få tiden att gå. Det är en bra story hon vävt, faktiskt två som glider in i varandra, men den ena visar sig vara en förklaring till den andra när man på sidan 726 kommit till det bittra slutet.

Miljön, ”The New Forest” är läcker med sina hedar, skogar, små byar och hjordar av halvvilda ponnyer. Persongalleriet, en halmtaksläggare, en ponnyövervakare, ett syskonpar som, likt min idoliserade modersmålslärare Poeten i tiden, har ett brunt och ett grönt öga, änklingen, detektivinspektören Lynley ” a peer with a pile somewhere i Cornwall”, slarviga men envisa och fiffiga sergeant Havers med flere är som man säger ”vintage ” Georges, men väl utmejslade sympatiska typer.

Somt är nytt och somt är ur burken, men det är väl som det skall med en deckare i en lång serie. Har någongång tidigare nämnt att jag inte mer är så förtjust i den sortens förströelselektyr, men icke förty var jag där igen och skäms inte att säga att det är fråga om en alldeles bra bok i sitt slag.

 

11.02.2014 AN OFFICER AND A SPY, Robert Harris, 2013

Harris är en mångsidig författare, han har skrivit om Cicero, om Vesuvius utbrott, om en fiktiv ny upplaga av Stalin, rena thrillers och en del aktualiteter. Den nu föreliggande volymen handlar om Dreyfus affären och behandlar den s.a.s. ”on the inside” sedd ur en spionchefs luttrade och alltmer bittra perspektiv. 

För mig som inte är francofil, men nog har läst en del franska böcker i översättning, är det spännade att se hur Harris har lyckats levandegöra Paris vid förra sekelskiftet, med allt det innebär. Den franska generalstabens duplicitet efter 1870 års nederlag och dess villighet att fabricera bevis mot den förmögna men ack så främmande elsassiska judeofficeren. Hur hela härvan, som tog tiotals år att reda ut och, till slut ledde till förnedring för ett antal generaler och hela den militära självkänslan. Dreyfus affären måste också i hög grad ha påverkat den franska försvarsviljan och effektiviteten i det värlskrig som bröt ut rätt snart efter upplösningen 1912. 

Insider perspektivet och den långsamma kronologiska gången, parat med det mångtydiga men chimära bevismaterialet i den ursprungliga rättegången är spännande läsning. Major Georges Piquart som figurerat som rapportör för generalerna i den ursprungliga rättegången avancerar till överste och chef för arméns spioncentral. Han kommer småningom underfund med falsarierna i bevisföringen mot Dreyfus och kommer också den riktiga spionen Esterhazy på spåren, men tvingas till tystnad. Då han inte kan acceptera det blir han kommenderad till ett regemente i Tunis och därifrån på ett självmordsuppdrag. Sedan följer många år av exil, avsked på grått papper, uppdiktade anklagelser och långa perioder i rannsakningshäkte, till slut en dom i en militärtribunal.

Räknade jag rätt så ledde generalernas spin och obfuskation till fyra mord och en nedskjutning av en advokat på öppen gata, allt för att dölja falsarierna och tysta eventuella vittnen. Samtidigt strängerades Dreyfus förhållanden på Djävulsön så att han till natten fjättrades på rygg med benen i fotbojor och att palissader byggdes utanför hans stuga så att han inte kunde se ut och inte hade mer än en fem meters gång kring stugan att röra sig i när han tilläts gå ut. Man hoppades tydligen att han skulle drivas till vansinne, eller av bojorna få skavsår som skulle infekteras och småningom ta livet av honom. 

Till slut är det Émile Zolas artikel ”J’accuse” och Piquarts vittnesmål som tvingar fram en ny rättegång i fallet Dreyfus och därmed leder till en publik omvärdering, som först via en sänkning av straffet, därefter en benådning, men slutligen efter en förnyad behandling äntligen leder till omkullkastande av anklagelsen och totalt frikännande för Dreyfus. 

Boken utmynnar i det ytterst märkvärdiga enda mötet mellan dessa två. Den förre spionchefen och Dreyfusarden  Piquart, har av sin åsitksfrände Clemenceau blivit utnämnd till krigsminister och Dreyfus anhåller om audiens. Dreyfus ärende är att han vill ha rätt till befordran enligt ancennitet för den tid han suttit fängslad på Ile de Diable. Argumentert är att då den fd. spionchefen fått en sådan befordran i efterskott så bör han också ha rätt till den. Den nybakte ministern ser sig tvungen att neka av politiska skäl. Ridå! 

Boken är mästerligt skriven, men som författaren säger förlagorna är många, litteraturen om fallet Dreyfus är omfattande. Robert Harris är en mångfacetterad författare som jag förut rekommenderat och nu rekommenderar igen, med än större emfas.

01.02.2014 NO MAN´S NIGHTINGALE, Ruth Rendell, 2013.

Ruth Rendell beskriver vardagligt liv i en engelsk småstad på ett övertygande sätt. Pensionerade överkommissarie Wexford, som har problem med att hålla fingrarna ifrån detektivarbetet, löser mordgåtan promenerande i hemknutarna och artigt konverserande diverse övre medelålders damer. 

En liten smula larviga börjar de kännas de här deckarna, men klart mera njutbara än de nordiska motsvarigheterna där morden är bestialiska och hela statsapparaten sätts i gungning i flertalet böcker. Wexford är inte någon Varg Veum typ, han har inga större svårigheter att umgås med sin efterföljare på posten som deckarchef, han är inte långhårig, ensam och nedsupen som sina nordiska kolleger. Inga häftiga biljakter och intet viftande med vapen stör friden i Kingsmarkham. 

Mordoffer blir Sarah Husseini en ensamstående kvinnlig kyrkoherde av österländsk extraktion. Hon har levt ett kyskt och stillsamt liv, men har en vacker blond dotter som är född åratal efter det hennes man omkommit i en bilolycka. Där är ingredienserna och av dem har Rendell spunnit en nog så mångfacetterad story.

26.01.2014 THE KILL LIST, Fredrik Forsyth, 2013.

Boken börjar något sävligt med en presentation av huvudpersonen, hans uppväxt, militära befordringsgång, tjänstgöringsorter, mm. Därefter presenteras motståndarsidan och man börjar så smått fundera om det här skall arta sig till någontin överhuvudtaget. 

Forsyth kan emellertid sitt hantverk och hopar sedan spänningsmoment på komplikation på sammanträffanden så man blir yr. Som helhet tagen så står sig boken, författarens karaktäristiska stil, med korthuggna meningar och precisa formuleringar är övertygande i denna rätt speciella genre. Speciellt tyckte jag om beskrivningen av en grupp fallskärmsjägare som förbereder och gör ett uthopp, från en Hercules på tjugofemtusen fots höjd, på natten över öknen i det inre av Somalia. Mycket mer kan man inte säga utan att avslöja förvecklingarna i den invecklade härvan.

23.01.2014 NÄR FINLAND VAR SVERIGE, Herman Lindqvist, 2013.

De stora dragen i Sveriges och Finlands gemensamma historia har man fått sig till livs sedan skoltiden och de sitter därmed rätt stadigt i minnet. Vad Herman Lindqvist framförallt bidrar med är den journalistiska schvungen, detaljerna, anekdoterna, allt det som blåser liv i skeendet och höjer intresse- och därmed upplagenivån till höjder som gör det möjligt för författaren att fortsätta att sitta i sin lya på, säkert rätt dyra, Ile de France i skuggan av Notre Dame och skriva.

Av Hermans historier fäste jag mig denna gång speciellt vid slutfasen av 1808 -09 års krig då tre svenska enheter med en kniptångsmanöver skulle förgöra Barclay de Tollys armékår som gjort en heroisk vandring över isarna från Vasa till Umeå. Den norra finska armén under Gripenberg som hade retirerat hela vägen genom Finland gav sig till slut utan strid till ryssarna uppe i Kalix.

En annan svensk armé skulle möta ryssarna vid Umeå. Nordenskiöld som ledde en enhet kanonslupar med uppgift att angripa i älvdalen skötte sitt uppdrag punktligt. Den södra arméenheten under general Wrede sölade och kom inte fram i avtalad tid. Den norra under Wachtmeister blev besegrad. Totalt fiasko och exit möjligheterna för de svenska fredsförhandlarna Stedingk och Skjöldebrand i Fredrikshamn att förhandla om en hedersam fred. 

Av en ödets nyck kom Alexander I att titta på kartan och ritade då upp en gränslinje längs de nordliga älvarna som står sig än idag. Resultatet rent militärt för Sverige i det skedet borde kanske ha varit en gräns mot Ryssland i höjd med Kalix. Ett alternativ som också diskuterades de allierade emellan var en uppdelning så att Danmark/Norge skulle ha tagit väst- och sydsverige. Ryssland Norrbotten samt Finland med Åland. Sverige skulle därmed ha reducerats till ett litet hertigdöme kring Mälaren. Den idén drev Napoleon, som var väldigt nära att intervenera för att genomföra den, men måste avstå för bråket med spanjorerna.

Samtidigt sparkade man ut Gustaf IV Adolf i Stockholm och gav kronan till farbror Karl XIII, som tyvärr inte hade några söner inom äktenskapet. Som en fotnot kan nämnas att den samma, uppenbart långsamma, Wrede sedermera var involverad i förhandlingarna om att göra Jean Baptiste, Karl Johan, Bernadotte till tronarvinge. För den tjänsten blev han upphöjd i grevligt stånd (den andra i släkten som nått så högt) vilket innebär att huvudmannagrenen av de svenska Wredarna fortfarande är grevar.

Detta alltså en liten glimt av hur Herman Lindqvist skriver sin historia. Han har inte försummat att vända på någon enda mossig sten för att framhäva de insatser som Sveriges finländska undersåtar gjort för riket genom århundraden. Han framhäver också att axeln Västerås – Stockholm – Åbo – Viborg utgjorde den centrala delen av det historiska Sverige.

En spirituell, mycket läsvärd bok, där författaren gör honnör för alla de forskare på vardera sidan Ålands hav, som bidragit till kännedomen om förhållandena.

13.01.2014 REPUBLIKEN FINLAND I GÅR OCH I DAG, Henrik Meinander, 2012

När författaren har ambitionen att beskriva landets historia från självständighetsförklaringen till dagsläget på under sexhundra sidor så kan det inte bli annat än kursoriskt. Att följa med alla inrikespolitiska förvecklingar och växlande regeringar före och efter andra världskriget blir lätt förvirrande och definitivt tröttsamt. 

Meinander säger själv att han som ambition har att sätta in Finland i sitt storpolitiska sammanhang och visst gör han det. Det bestående intrycket blir i alla fall att boken koncentrerar sig kring två stora divor, Mannerheim före och under, Kekkonen efter, andra världskriget. Allt kretsar sålunda kring förhållandet till Sovjetunionen. 

Kanske Mannerheim borde ha fått stöd för sin planerade raid mot Petrograd förrän bolshevikerna hunnit etablera sig som enväldiga härskare där. Kaoset varade dock inte länge och ett verkligt hot utifrån hade bara bidragit att samla leden av entusiastiska patrioter snabbare. Den vita generalen skulle nog inte haft en chans om han fått sin vilja fram. 

Kekkonen å sin sida jagade ofta med herrarna i Kreml, men det rapporterades aldrig att han skulle ha nedlagt en björn. Däremot hade han väl nogsamt lärt sig läxan att, om björnen anfaller skall man lägga sig ned och låtsas död, då kanske den bara nosar och sedan lämnar kadavret. Inga vittnen fanns som efteråt kunde ha berättat vad som hände och taltes när han förde sina samtal vid de mytomspunna lägereldarna. 

Under vardera epoken kan man urskilja att det som utmålades som stora inrikespolitiska konflikter, rätt ofta bottnade i personliga antipatier mellan aktörerna på den politiska scenen. Av detta kan man bara dra slutsatsen, som Meinander säkert avsett, att ett fördjupat studium av något skeende, man fäst uppmärksamhet vid i detta verk, kunde vara intressant och givande.

02.01.2014 JUST SEND ME WORD, A TRUE STORY OF LOVE AND SURVIVAL IN THE GULAG, Orlando Figes, 2012.

Figes har imponerat på mig med The Whisperers och Crimea, denhär boken baserar sig på en korrespondans mellan en Gulag fånge och hans trolovade, inalles närmare 1500 brev, som han kom över under forskningen för The Whisperers. 

Lev Glebovich Mischenko studerade fysik och blev vid krigsutbrottet utkommenderad ”som frivillig” att leda en pluton i försörjningen av de snabbt retirerande ryska trupperna framför Moskva. Han blev tillfångatagen och var tysk krigsfånge i tre år. Vid repatrieringen blev han, som andra krigsfångar, dömd för att ha samarbetat med fienden då han arbetat i tyska slavläger. En försvårande omständighet var att han vid något tillfälle besvarat en tysks fråga på tyska. Då frågan gällde att åta sig uppdrag för tysk räkning och någon annan fånge hört och berättat om det, så hjälpte det föga att hans svar varit att en rysk officer inte kan samarbeta. Han blev alltså i en tiominuters fälträttegång dömd för samarbete med fienden under försvårande omständigheter till tio år i arbetsläger. 

Han var alltså fånge i slavarbetsläger i sammanlagt tretton år till 1954. Under hela denna tid höll hans flickvän fast vid honom. De första fem åren utan att veta om han levde. Sedermera lyckades hon träffa honom under tre korta och hårt övervakade besök i slavlägret i Pechora mer än tvåtusen kilometer från Moskva vid järnvägen till det beryktade Vorkuta nära Kara havet (där Sini Saarela och hennes Greenpeacevänner genomförde sin demonstration). 

Brevväxlingen är hjärtskärande tragisk, men den stiger också tidvis till beundransvärda höjder av psykologisk insikt, förtätat fin prosa och emellanåt ren poesi. Författaren har förutom genomgången och översättningen av korrespondensen också varit i tillfälle att intervjua det över nittioåriga paret och några andra gulagfångar från lägret i Pechora. 

Förhållandena som de beskrivs överensstämmer i stort med vad man läst i Anne Applebaums Gulag och i andra verk. Levs chans att överleva kom i form av hans kunnande då han blev kommenderad till det lokala kraftverket, där förhållandena inte var fullt så slitsamma som han under en tid upplevt när han släpade timmer. Flickan Svetlana, som var kemist på ett laboratorium som forskade i konstgummi och därmed i besittning av vad som klassades som statshemligheter, visade stort mod genom att ta sig till fånglägret. Skulle hon blivit fast så hade det inte funnits något alternativ till gulag för henne också. 

Figes väver ihop sitt material till en tät och sammanhängande historia av för genren hygglig litterär kvalitet.

Kirjoita uusi kommentti: (Napsauta tästä)

123kotisivu.fi
merkkiä jäljellä: 160
OK Lähetetään.
Katso kaikki kommentit

| Vastaa

Uusimmat kommentit

02.10 | 06:57

HELLO-tittare är här för att dela mitt vittnesbörd om hur jag äntligen gick med i Illuminati-brödraskapet och blev RICH, FAMOUS AND POWERFUL. Jag försökte allt mitt bästa för att bli medlem i det stora brödraskapet, men jag blev bedrägeri flera gånger, in

...
22.12 | 20:59

Imponerande! Jag ser att du här har kommenterat "one night in winter" men tydligen finns denna kommentar inte i Ringen. Tittade under förstoringsglaset.

...
29.11 | 14:38
2/2015 on saanut 2
06.11 | 09:07
THOMAS BOKBLOGG 1/17 on saanut 1
Tykkäät tästä sivusta