OM BÖCKER JAG LÄST..

2016

The Mistletoe murder and other stories, PD James
Språkfrågan, Max Engman
Orden i min makt, Yrsa Stenius
Janne Söderhjelm, Amur fararen, Liva Söderhjelm
Jihad Academy, Nicolas Hénin
Blå stjärnan, Jan Guillou
Between East and West, Anne Applebaum
The Age of Empire, Eric Hobsbawm
The invention of Russia, ArkadyOstrovsky
Dictator, Robert Harris
The Age of Capital, Eric Hobsbawm
Black Earth, Timothy Snyder
About Grace, Anthony Doerr
Napoleon the Great, Andrew Roberts
The Outsider, Frederick Forsyth
The Sympathizer, Viet Thanh Nguyen
Stalker, Kepler
The Age of Extremes, Rric Hobsbawm
The Cuckoo´s Calling, Robert Galbraith
When the Facts Change, Tony Judt
The new Threat from Islamic Militance, Jason Burke
Sleeping on a Wire, David Grossman
Dark Corners, Ruth Rendell
The Romanovs, Simon Sebag Montefiore
Märket, Havsfyr och Gränsland, Jan Andersson
All the Light we cannot see, Anthony Doerr
Berättelsen om Gertrud "Calle" Wallenberg, Ulf Olsson
The Discreet Hero, Mario Vargas Llosa
Voices from Chernobyl, Svetlana Alexejevitj
Världen enligt Gerda, Keth Strömdahl
Kissinger 1923-68: The Idealist, Niall Ferguson

The Mistletoe Murder and other stories, P.D.James

Språkfrågan, Finlsndssvenskhetens uppkomst 1812-1922, Max Engman
Orden i min makt, Yrsa Stenius
Janne Söderhjelm, Amur fararen, Liva Söderhjelm
Jihad Academy, the misconceptions of Islamic State and their consequences, Nicolas Hénin
Trump och vredens Amerika, Laura och Saska Saarikoski
Blå stjärnan, Jan Guillou
Between East and West, Anne Applebaum
The Age of Empire 1875 - 1914, Eric Hobsbawm
The invention of Russia, Arkady Ostrovsky
Dictator, Robert Harris
The Age of Capital 1848.1875, Eric Hobsbawm

En liten samling mordiska noveller av mästerförfattaren P.D.James. Charmiga miljöer, ett lakoniskt mästerligt språk - en riktig liten pärla.

Vill man, på basen av vad man ser på dessa sidor, delta i verksamheten på Ring 1 så går det bra att ge sig till känna för mig på FaceBook så fixar jag det. Alla bokanmälningar här är skrivna för ringettan som underlag för de diskussioner som förs där. 

Boken är ännu halvläst, men omständigheterna gör att det blivit aktuellt att skriva om och kring den en smula. Författaren är, behöver jag kanske inte säga, professor emeritus i allmän historia vid ÅA och därmed mycket kvalificerad för sitt uppdrag inom ramen för detta stora verk.

Förhållandena i det svenska landskapet Finland (att jämföra med Sörmland, Värmland osv.) var i början av artonhundratalet stadgade, en svensk ämbetsmannaklass rekryterad ur svenska besuttna i landskapet styrde enligt urgammal tradition. Ett finskt bondesamhälle var i majoritet, men var inte särskilt väl representerade i kusttrakterna, där svensk allmoge under förloppet av de föregående sexhundra åren etablerat sig, på vad som varit de ursprungligen fåtaliga finnarnas jakt och fiskemarker.

Riket var inte särdeles intresserat av sin finska befolkningsgrupp, men hade ändå månat sig om att bibeln skulle översättas och att prästerna i finska församlingar skulle behärska språket. Landskapet var självfallet representerat vid Rikets Lantdagar.

Så kom den stora omvälvningen. Alexander I och Napoleon möttes i Tilsit 1807 och delade upp Europa i intressesfärer. Landskapet Finland ingick i den ryska sfären och ett erövringskrig lät inte vänta på sig. Orsaker fanns det legio, men Tilsit avtalet förutsatte att Sverige skulle tvingas ansluta sig till blockaden mot England, vilket man inte var villiga till i Stockholm. Dåvarande kungen Gustav IV Adolf hade ju också gruvligen desavouerat tsarfamiljen vid äktenskapsförhandlingarna i St. Petersburg under Catharinas och Reuterholms försök att sammanföra intressena.

Landskapet Finland erövrades och fogades till Ryssland genom en personalunion som tog hänsyn till lokala intressen för att uppnå lokal stabilitet (på den tiden ett vanligt förfarande).

Storfurstendömet var en ny enhet, administrationen och universitetet flyttades från Åbo till Helsingfors. Gustav Mauritz Armfelt lyckades utverka att det sk. Gamla Finland återförenades med storfurstendömet.

En lång period fram till 1863 förgick innan man kom lagstiftningsmässigt i ett så beträngt läge att Kejsaren/Storfursten accepterade tanken på att sammankalla en Lantdag.

Under tiden hade den svenska överklassen och intelligentsian förstått vad klockan var slagen och (får man väl säga) med ganska stor entusiasm gått in för ett väckelsearbete för att locka finnarna till utbildning och för att skapa ett användbart skriftspråk på finska. Entusiasmen slog kanske något över då många förfinskade sina namn och försökte sig på att byta språk. Ryssarna å sin sida favoriserade klart det finska på det svenskas bekostnad vilket kan ha bidragit till trenden.

Sedan övergick euforin till en strid om inflytande och språklig hegemoni. Svenskarna, få till antalet och inte mera i besittning av ett kunskapsmonopol, blev successivt mer trängda av den finska majoriteten. Samhällsutvecklingen gick i riktning mot inflyttning till städerna och skärpte därmed motsättningarna.

1906 års lantdagsreform innebar dödsstöten för det svenska inflytandet och inledningen av en stundom långsammare, stundom häftigare reträtt.

Effekterna aktuella idag, som kom mig att skriva detta, är striden om Vasa sjukhus status, den aktuella planen på att dra in Smedsböle, Bemböle och Rödskog svenska skolor i Esbo. Och slutligen ett brev jag fick från HNS igår där ett allmänt hållet inledningsblad finns på svenska, medan en hel bunt med detaljinstruktioner bara finns på finska.

Det går alltså ännu utför (och kanske i accelererande takt) för den svenska språkgruppen i landet. Mycket har skötts med god vilja från vardera gruppens sida, men tidvis tar den starkes rätt överhanden och då är inte mycket att göra.

Återkommer ännu till boken när jag läst slut den.

Boken är inhandlad på mässan, där jag också såg, men inte hörde, författaren föreläsa om den. Jag har länge förhållit mig rätt skeptisk till den inhemska litteraturen, men denna gång haft turen att stöta på en pärla.

Det är fråga om ett memoarverk, varvat med reflektioner om skillnaderna i journalistisken i Sverige respektive Finland och därtill påspätt med anekdoter och "fall" av ibland rätt hisnande slag. Författarens karriär gck över journalistik i vårt Studentblad till Aftonbladets kultursidor, därifrån till en chefredaktörsstol och vidare till att bli PO, eller Allmänhetens Pressombudsman.

I motsats till bruket i engelska böcker upptar försättsbladen ingen lista på hennes tidigare böcker, vilket måste anses vara en svaghet som det nybildade Förlaget får stå för. En titt i Google ger vid handen att hon skrivit en hel rad böcker: I väntan på vadå 1976; Jag älskar mig: gåtan Albert Speer 1980; Vår tids hjältar 1986; Mannen i mitt liv 1998; Tills vingen brister 2002; Taxar, kärlek och sorg 2007; The Heart of Jussi Björling 2011 och slutligen denna.

Boken kännetecknas av en vardaglig ledighet i stilen som känns mycket naturlig och fräsch. Författaren sticker inte under stol med att hon anser sig vara en begåvning, en framgångsrik sådan. Nu har jag inte läst något annat av henne, men jag är benägen att ge henne rätt - hon är bra.

Författaren berättar, på basen av funna brev, om en släktings händelserika liv vid floden Amur i Sibirien dit han reste 1868. Janne var tydligen i någon mån missanpassad och hade svårt att hitta sin plats i dåtidens Helsingforsiska samhälle. En daguerrotypi av Janne stående nonchalant lutad mot en pelare, iklädd långrock, med blicken fäst snett nedåt, högra handen napoleonskt innanför rocklinningen och en fet klockedja dinglande över magen, pryder bokens pärm. Det pomaderade håret, slokmustashen och de nedslagna ögonen ger ett intryck av "something shifty" som det heter på engelska.

Det finns inget belägg för att Janne skulle ha direkt misskött sig, men man kan mellan raderna utläsa att han var i onåd inom familjen och att det därför var med en viss lättnad man mottog hans meddelande att han sällar sig tll en expedition till Sibirien, som guvernören Hampus Furuhjelm organiserade. Resan ut, som skedde södra vägen med fartyg till Nikolajeffsk, tog elva månader.

Lockbetena var att en invandrare skulle vara befriad från skatt i tjugofyra år, han skulle beviljas fri tillgång tll odlingsmark för samma tid, under förutsättning att han byggde sig en bostad där inom två år. Till detta kan ännu tilläggas att man hade gjort guldfynd vid Amur och att området därmed blev mer spännande som mål för den äventyrligt lagda.

Boken citerar långt Jannes brev hem till modern och brodern Wola, som dock inte besvarade dem med någon större iver. Janne tjänstgjorde som telegrafist på diverse små stationer uppåt floddalen och kände sig naturligtvis alltmer ensam och övergiven med tiden. Efter några år insåg han att han ville hem, men han hade ett tioårigt kontrakt och förtjänade aldrig tillräckligt för att finansiera hemresan. Hans hemmavarande släktingar var inte heller villiga att sträcka till medel för ändamålet. Han dog vid fyrtiofem års ålder 1883 ensam och övergiven, vid den tiden hade han inte fått brev hemifrån på två år.

Tydligen gick det rätt illa för den övriga gruppen från utresan. De bildade en jordbrukskoloni tllsammans, men klarade inte av klimatet och de annorlunda förhållandena och det hela rann ut i sanden.

En dyster betraktelse, men vi kan i alla fall gläda oss åt att Liva Söderhjelm gjort något av brevmaterialet och lyft fram minnet av denna olyckliga unga man. Breven i sig är till en början glada, fulla av beskrivningar av förhållandena, men ändrar med tiden karaktär så att klagan på bristen på respons tar över.

En liten volym, bara 150 sidor, om författarens uppfattning av läget i Irak och Syrien. Boken är baserad på långvarig vistelse som journalist i området och tio månader som fånge hos IS.

Denna anteckning inför jag bara som ex officio påminnelse om att jag läst boken. Diskussionen på ringettan om valet och om Trump har dock gjort en vidare värdering av boken överflödig.

Duktigt av författarna att svänga ihop en bok om kandidaten på nolltid. Det bevisar naturligtvis också vilken kontroversiell person han är. Nu när författarna sagt sitt och väljarna sitt, så återstår bara att något bäva inför de etthundra första dagarna.

Hemmafrontens verksamhet i Norge under ockupationstiden har inte gjort mycket väsen av sig i bokvärlden (i Finland). Guillous berättelse blir därmed intressant på ett något annat plan än den rena spänningens.

Den uppoffrande kvinnorollen får här en ny dimension, allt annat än angenäm, men troligen rätt sann. Författaren drar dubbel nytta av det. Han lyfter fram denna uppoffrande sida och ger den ett värdigt perspektiv. Samtidigt utnyttjar han ett stoff som får herrar läsare att drägla av förtjusning och ökar därmed sin, annars också goda försäljningsvolym. Alltså mer patroner i pipan för herr storviltjägaren.

Detta som en kommentar till Veronica Wiklunds introduktion av boken på Ring 1.

Av författaren historikern har jag tidigare läst och rapporterat (12.05.2011) Gulag a History och (25.07.2013) Iron Curtain. Vardera väldokumenterade, välskrivna böcker av intresse för den som intresserar sig.

Denna volym påminner litet om Michael Portillos tågresor i Europa, som TV underhållit oss med under ett par säsonger, korta uppehåll på många platser och en snutt lokalhistoria. Applebaum går en smula mer på djupet för hon refererar möten med personer, ofta originella typer, på de olika platser hon besöker. Resan går från Vilnius via några mindre orter tll Minsk, därifrån via Brest till L'viv, vidare till Woroniski och Drohobych (uppe mot Karpaterna). Vidare till de ännu mindre kända Ruthenska orterna Uzhborod, Mukachiv och Khust, till Chernivtsi, Kamenetz Podolsky och slutligen till Odessa. Från Odessa tar hon en båt till Istanbul och boken slutar med orden: "Ahead of us gleamed the minarets of Istanbul, I was back in the West."

Kunde naturligtvis citera en rad trevligheter ur boken, men lämnar det ogjort denna gång. Så mycket mer för en läsare att ta till sig från dessa "frontline places" som författaren uttrycker det.

Har rätt utförligt recenserat volymerna The Age of Capital 1848 - 1875; och The Age of Extremes 1914 - 1991. Då stilen och upplägget i denna volym i serien är likartat finns det inte någon anledning till att fördjupa sig i den sidan av boken.

Vad som behandlas är de Europeiska makternas expansion i vad som sedermera kom att kallas "den tredje världen". Väl att märka begränsade expansionen sig i huvudsak till Afrika, Asien och Oceanien då USAs Monroe doktrin lade käppar i hjulen på de Amerikanska kontinenterna.

Problemen som den snabbt framväxande industrin förde med sig både socialt, politiskt och i form av mellanstatlig konkurrens penetreras på djupet. Det tyska självhävdelsebehovet efter föreningen och under Kajser Wilhelm (utan Bismarck), med tonvikten på utbyggnad av en flotta som skulle vara kapabel att konkurrera med den Brittiska blev ju sedan en av många faktorer som ledde till Fösta Världskriget.

Kolonialstrukturerna i Afrika och Asien, de olika sätten att behandla underkuvade folk får också sin andel. Här bör väl tyskarnas hänsynslösa utrotningskrig (och införande av koncentrationsläger) mot Hereros i Tyska Sydvästafrika, nämnas och ställas mot engelsmännens metod att med lämpor och en minimal insats av eget folk småningom i praktiken överta hela Indien.

De stegvisa utvidgningarna av medbestämmanderätten i de Europeiska länderna, som inspirerats av den Franska revolutionen och av Förenta Staternas sätt att sköta sin administration, får sin beskärda andel, liksom suffragetterörelsen.

Religionens roll i samhället versus de ständigt flukturerande revolutionära rörelserna. Här ett citat: "Anti-clericalism became central to politcs in the Catholic countries for two main reasons: because the Roman Church had opted for a total rejection of the ideology of reason and progress, and thus could not but be identified with the political right, and because the struggle against superstition and obscurantsm united liberal bourgeoisie and working class, rather than dividing capitalist frm prletarian. Shrewd politicians did not fail to bear this in mind in appeals for the unity of all good e; France surmounted the Dreyfus affair by such a united front and immediateli disestablished the Catholic Church."

För mig återstår nu att försöka finna The Age of Revolution 1789 - 1848 för att komplettera min upplevelse av denna mäktiga serie. Intrycket av förtätad tungläst text kvarstår, men trots att den kräver tålamod så berikar den nog ens världsuppfattning.

En bok som huvudsakligen ägnar sig åt televisionens roll i det politiska spelet. Under brytningstiden vid maktskiftet efter Gorbachev, kunde oligarken Vladimir Gusinsky bygga upp en oberoende TV kanal NTV, medan Boris Berezovsky lyckades få kontrollen över statliga Channel One. Med dessa resurser lyckades oligarkerna få Yeltsin vald till president.

Tio år senare var följande maktskifte aktuellt och igen bidrog dessa TV kanaler till utgången och därmed Vladimir Putins makttillträde. Den nya presidenten var emellertid inte nöjd med att acceptera ett maktcentrum utanför Kremls kontroll så han inledde ett krig mot oligarkerna, sm slutade med att Gusnsky sålde NTV till det statliga TV bolaget och flydde till England, medan Beresovsky tvingades ut från sin kontrollposition i Cannel One och också måste emigrera.

Att Putin fortfarande sitter ohotad på sin tron i Kreml behöver vi inte denna bok för att vara medvetna om

Verket, om det nu är en adekvat benämning, är en pamflett, en ytterst påträngande flåsande sådan. Det som jag sagt ovan i två stycken kräver nästan 350 sidor, som är två tredjedelar mer än någon vettig (mig exkluderad) människa orkar ta till sig. Klart att ämnet är relevant och att analysen av TVs genomslagskraft i ett halvmodernt samhälle är av intresse, men inte för en läsande allmänhet.

Berättelsen om de journalister och kanalbossar som bedrev kampen är ju upplyftande, men å andra sidan har de alla funnit sig i sitt öde och för länge sedan återgått i tjänst hos de förstatligade kanalerna.

Serien om Cicero avslutas med att hans avhuggna huvud spikas upp på framkanten av ”rostrum” talarstolen på Forum Romanum. Huvudet skildes från kroppen av Popillius en militär tribun som Cicero, advokaten, lyckats fria från anklagelse för att ha haft ihjäl sin far när han var bara femton år gammal. Beslutet om att Cicero skulle dö hade tagits av Julius Caesar Octavianus, tjugo år gammal fältherre som ockuperat Rom, adopterad son till Caesar och adept och nära vän till Cicero. Så kan det gå!

Harris serie om Rom och Cicero omfattar fyra titlar, Pompeii, Imperium, Lustrum och nu denna Dictator. Harris är ”Fellow of the Royal Society of Literature”, han har också skrivit ett antal rena romaner, som Archangel där ett barn, till utseendet lik Stalin, uppfostras till att fungera som en sentida dubbelgångare till denne, ett rätt äventyrligt grepp. Böckerna om Rom och Cicero är emellertid väl dokumenterade, skrivna på ett klart och korthugget språk, som man kan inbilla sig att passar det romerska kynnet.

personvälde, Pompeijus, Caesar, Marcus Antonius och slutligen Octavianus, den blivande Augustus, bjuder på digert stoff. Slaven Tiro, som var Ciceros handgågna man, lyckades för eftervärlden spara ett rikligt material och berättelsen blir därmed mycket trovärdig och kommer huvudpersonen nära (här är jag nu inte en sakkännare så påståendet måste tas med en nypa salt, men så känns det).

I det romerska rättssystemet fick en advokat inte ta emot betalning för sina tjänster. Resultatet blev att Cicero kom att samla fastigheter på hög, alla testamenterade till honom av tacksamma klienter. Han hade därför sin bostad på Palatinen, ett hus utanför staden i Tusculum, en ö vid bukten Antium, två villor vid Neapelbukten i Puteoli och i Cumae. Alltså utomordentliga möjligheter att dra sig tillbaka för att filosofera och skriva. Av hans skrivarbegåvning kan jag bara citera en nekrolog över Cato:

 ”Sinewy in thought and person; indifferent to what men said of him; scornful of glory, titles and decorations, and even more of those who sought them; defender of laws and freedoms; vigilant in the public interest; contemptuous of tyrants, their vulgarities and presumptions; stubborn, infuriating, harsh, dogmatic; a dreamer, a fanatic, a mystic, a soldier; willing at the last to tear the very organs from his stomach rather than submit to a conqueror – only th Roman Republic could have bred such a man as Cato, and only in the Roman Republic did such a man as Cato desire to live.

Ciceros ord kan ju inte stå som exempel på författaren Harris förmåga, men boken (böckerna) är läsvärd(a) och bjuder den historiskt intresserade en stor portion njutning.

Hobsbawm fäster inte mycket avseende vid traditionella historiska skeenden av typen kungars tillträden och frånfällen. Han skildrar tendenserna under perioden, industrialisering, emigration, realism kontra impressionism i konsten, etc.

I tidsföljd är det här den andra perioden han skildrar utgående från The Age of Revolution 1789 - 1848 och följd av The Age of Empire 1875 – 1914 och avrundat med mammutverket The Age of Extremes 1914 – 1991 (vilket jag tidigare kommenterat).  Sin rubrik för denna volym har han plockat från följande konstaterande: ”..the rise of of about one- third in the British price-level between 1848-50 and 1857 was remarkably large. The profits apparently awaiting producers, merchants and above all promoters were therefore almost irresistible. At one point during this amazing period the rate of profit on paid-up capital of the Crédit mobilier of Paris, the finance company which was the symbol of capitalist expansion in this period, touched 50 %.”

Trenden gav andrum åt regimerna i alla de länder som skakats av revolter under det händelserika året 1848. Ångmaskinen var den enskilda tekniska innovation som närmast satte fart på ekonomin. Järnvägar byggdes i alla hörn av världen i häpnadsväckande snabb takt. Segelfartygen ersattes av ångdrivna dito, som kunde följa en tidtabell och gå i regelbunden trafik. Textilindustrin utvecklades i rasande takt. England importerade bomull från de amerikanska sydstaterna, Egypten och Indien (som hindrades att sätta upp väverier) och tyger levererades i retur. Sydstaterna fungerade i praktiken som en brittisk koloni och frihandeln som de understödde kom att bli en stor stötesten i konflikten med nordstaterna. Allt välkända fakta, men utvecklade av författaren får de en volym och densitet som gör verket ytterligt ansträngande att ta till sig.

Revolterna gjorde en massa människor obekväma i sina hemländer och resulterade i vågor av emigration från det tyska klustret (före Bismarck), England och Skottland för att arrendebönder trängdes ut till förmån för fårodling och Irland efter den stora hungersnöden. Billig arbetskraft fanns alltså för att utveckla den amerikanska stålindustrin, som försåg de expanderande järnvägarna med materiel, för att nämna ett exempel. Gruvor och kolbrytning var också led i samma process där massor av folk sysselsattes både i sina hemländer och i mottagarländerna. Emigrationen från Europa till USA var på åttiotalet i genomsnitt ca 800.000 per år, efter sekelskiftet upp till 1,4 miljoner per år.

Till de omstörtande händelserna under perioden räknas också ”The Meiji Restoration” som inleddes 1868 i Japan och ledde till en snabb adaption av västerländska värderingar och industrialisering. Taiping revolten i Kina gav England en öppning till Mittens Rike och en stor potentiell marknad. Volymerna i världsmarknaden för jordbruksprodukter ökade drastiskt när mellanvästern öppnades upp för jordbrukare. Samma sak upprepades på de Ryska och Ukrainska slätterna allt tack vare järnvägsförbindelserna. Detta i sin tur medförde ett ryskt omtänk beträffande jordbrukets effektivitet, som resulterade i befrielsen av trälarna.

Detta var alltså den period då borgerskapet, den ekonomiskt aktiva delen av befolkningen, dominerade stort, före arbetarklassen hade konstituerat sig och blivit en maktfaktor. Intressant läsning för att sammanhang, man kanske inte tänkt på tidigare klarnar, men som sagt en mycket tät och tungläst bok.