Om böcker jag läst...

The Rooster Bar, John Grisham
Tolv stolar, Ilja Ilf och Jevgenij Petrov
Selfies, Jussi Adler-Olsen
Earthly Remains, Donna Leon
Russia´s Dead End, Andrei A. Kovalev
Goebbels, Peter Longerich
The Aquariums of Pyongyang, Kang Chol-Hwan. P. Rigoulet
Night School, Lee Child
1968, Jan Guillou
Ruoveden sahat, Jussi Kulla
Mannen som sökte sin skugga, David Lagercrantz
Den svavelgula himlen, Kjell Westö
The Night Manager, John Le Carré
Caught in the Revolution, Petrograd 1917, Helen Rappaport
Öppet fall, Finlands historia som möjligheter och alternativ, Nils Erik Villstrando. Petri Karonen
East Wedt Street, origins of "genocide" and "crimes against humanity", Philippe Sands
Hidden Killers, Lynda La Plante
But you did not come back, Marceline Loridan-Ives
Conspiracy, SJ Parris
On Tyranny, twenty lessons from the twentieth century, Timothy Snyder
The Waters of eternal youth, Donna Leon
Offline, Anne Holt
Äkta amerikanska jeans, Jan Guillou
De våra, Lars Andersson
Homo Deus, Yuval Noah Harari
Tightrope, Simon Mawer
It can´t happen here, Sinclair Lewis
Acceptable Losses, Irwin Shaw
Flodernas bok, Nina Burton
Silverapostlarna, Jan Mårtenson
A week in December, Sebastian Faulks
The 14th Colony, Steve Berry
Gutenberggalaxens nova, Nina Burton
DÁnnunzio, dekadent diktare, krigare och diktator, Göran Hägg
Jeeves and the Wedding Bells, a homage to PG Woodehouse, Sebastian Faulks
KL, A history of the Nazi koncentration camps, Nicholaus Wachsmann
Commander in Chief, Mark Greaney (Clancy)
Vårt klot så ömkligt litet, Ulf Danielsson
Olutta ja mennyttä, Jussi Kulla
Gustaf Mannerheim, Dag Sebastian Ahlander
Where my Heart used to beat, Sebastian Faulks
Conclave, Robert Harris

Det har gått en tid sedan jag senast läste en Grisham deckare (faktiskt tveksamt om man kan kategorisera dem som sådana), men jag har ett intryck av att han är rätt bra på att variera sina stories. Stilen däremot är omisskännlig.

Denna gång är det fråga om två unga män som är tyngda av studieskulder och försöker sparka bakut mot den företagare som både driver oförskämt dyr juristutbildning på ett flertal orter och dessutom till ockerpris ställer studielån till förfogande för studenterna.

Svängarna är många, somliga rätt komplicerade, men inte kan man säga att deras äventyr skulle slå väl ut. Till slut hamnar de och ett mindre kapital än de räknat med på en mer eller mindre öde strand där man kan förmoda att de sakta förtvinar.

Måste väl delvis ta tillbaka det jag började med för nu minns jag plötsligt att en annan av hans böcker förde ut i sumpmarkerna kring New Orleans, vilket väl i någon mån måste anses lika som slutet på denna story.

Berättelsen är rik på detaljer och miljöer och väldigt långt ifrån den traditionella deckarhistorien med sin piprökande problemlösare. Pålitlig föströelse.

Ryska romaner i svensk översättning, vare sig det är fråga om artonhundratalets klassiker, eller nu den här, har gemensamma språkliga drag och en alldeles egen rytm. Det här snarare retar än lockar mig, men det är alltså inte fråga om en författares personliga stil.

Boken är en pikaresk skriven under NEP perioden och avspeglar därmed det sammelsurium som, maktskifte, politisk totalkantring, inbördeskrig och allmän villervalla åstadkom i tjugotalets Ryssland, det som småningom under årtiondet utkristalliserades som Sovjetunionen. Den handlar om en änkas juveler, som hon sytt in i en stolsits i sin matsalsgrupp för att de inte skulle bli stulna. Huset beslagtas för outgrundliga kommunistiska ändamål, möblemanget sprids för alla vindar. Till slut får folkbokföraren Vorobjaninov, svärsonen på änkans dödsbädd höra sanningen om juvelerna och en vild jakt vidtar. En ung charmfull skurk Ostip Bender får nys om fallet och lierar sig med Vorobjaninov mot en femtioprocentig andel i rovet när det någongång återfinns. Från Stargorod går jakten till Moskwa, därifrån ner till Kaukasus, från Tblisi till Jalta och så vidare, med de mest otroliga händelser i följd. Till slut är alla stolar återfunna, men naturligtvis ingen skatt. Vorobjaninov får av en gammal vaktmästare vid författarföreningens nya ståtliga residens, där de såta bröderna lokaliserat den sista stolen, höra historien om hur man fått råd att bygga huset och här avslutas historien.

Översättningen är gjord av Bengt Samuelson och har kommit ut på, det för mig nya, förlaget Akvilon 2012.

Danmarks bäste kriminalförfattare stoltserar tidningen Politiken med på pärmen. Det kommer mig att tycka en smula synd om danskarna, men de har ju å andra sidan god tillgång till deckare norr om sundet.

Boken är på 470 sidor, som för mig framstår som för mycket, men kanske nödvändigt för att en tunn och osannolik intrig skall bli tllräckligt utfylld av detaljer för att sälja. Författaren har sedan 2001 presterat åtta böcker förutom denna så "jangren" borde vara honom välbekant.

Hur jag än vid tidigare tllfällen aktat mig för att avslöja intrigen så har jag lyckats dra på mig läsarbannor, alltså måste jag helt avstå och därmed också avsluta vad som kunnat bli en fylligare redogörelse på denna punkt.

Inspettore Brunetti är sig lik. Ett lik tillfredsställer författarens mordlust denna gång. Lösningen är sig lik i att Brunetti inser sin begränsning. Boken är lik de flesta av Donna Leons deckare. Därmed är liksom det mesta sagt.

Författaren emigrerade till Bryssel 2007 efter en karriär (i andra led) vid Utrikesministeriet i Moskva. Han närs av en outsläcklig blandning av hat och förakt för Vladimir Putin. Förutom idealisterna Gorbachev, Yakovlev och Schevardnaze spyr författaren här en störtsjö av galla över allt och alla i Ryssland.

Man har förvånat sig över att Navalnyi hela tiden spärras in av säkerhetspolisen och att han inte kunnat bilda ett oppositionsparti trots att han uppenbart har många anhängare. Förklaringen ges här med en uppräkning av de lagar som Putin infört för att eliminera uppkomsten av en organiserad politisk opposition. Här ingår också en två sidor lång uppräkning av likviderade politiska motståndare börjande med Nemtsov och Litvinenko, samt en statistik över tystade journalister som väcker en läsares fasa:

 Goda försök till trots lyckades jag inte på Ringen få in den tabell jag mödosamt kopierat över mördade och tystade jouralister

I mina understreckningar har jag ett antal exempel på politiska mord, ett som kanske ligger en smula utanför definitionen, må räcka: "According to Novaja Gazeta, the technology of extrajudicial killings was perfected in Chechnya. Prisoners were interrogated under torture, then transported to an uninhabited place, where they were blown to pieces in groups of three to five."

 Författarens sarkasmer är ofta träffande, här ett exempel: "One must give Yeltsin his due: he did grasp some of what he was told but not enough for a deep understanding of what was going on in Russia and abroad". Han lanserar också ett nytt begrepp "Putinochracy" för den nya maktapparaten, som huvudsakligen baserar sig på det gamla KGB, men också på de oligarker som fått överta de forna sovjetiska tillgångarna. 

 Det är klart att man inte med några axplock kan förmedla innehållet i en sådan här pamflett, men huvudintrycket förblir ett länge undertryckt ursinne, framförallt med Putin, som här får sitt utlopp. Stilistiskt är det en överflödsgärning att ens försöka bedöma boken.

En massiv biografi, som följer Joseph Goebbels liv från 1923 framåt till det bittra slutet i Führer bunkern i april 1945.

Goebbels var son till fattiga föräldrar i en liten stad Reydth på vänstra Rhenstranden. Han var deformerad av en klumpfot och ganska småväxt, men hade en djup röst som tillsammans med ett vaket intellekt visade sig fungera bra när han hittat sitt hem i uppstickarpartiet Nazisterna i början av tjugotalet. Gruppen kring Hitler var då rätt liten och Goebbels oratoriska gåvor kom väl till pass och gav honom tillträde till den inre cirkeln. Hans andra styrka var journalistiken, där han kom att inta en central roll i den nazistiska partipressen. 

Goebbels första större uppdrag för partiet blev att 1925 axla ansvaret för verksamheten i Berlin, med titeln Gauleiter. Partiets position där var svag, medan Gregor Strassers SA ändå hade lyckats få ett fotfäste och ordnade demonstrationer och marscherade framförallt i arbetarklassdistrikten där de mötte stark opposition och fysiskt motstånd, med påföljande kravaller. The rest is history kunde man väl säga då det ändå är omöjligt att här gå in på detaljer.

Det framgår att Goebbels var en utpräglat narcissistiskt lagd natur, att han klängde sig till Hitler och var beroende av de privata samtal som denne hade med honom. Hitler spelade också en avgörande roll i makarna Goebbels äktenskap. Hustrun Magda, tidigare gift Quant (BMW ägarfamiljen än idag) var först föremål för Hitlers speciella intresse, men gifte sig sedan med Goebbels och fick fyra barn med honom, i tillägg till den son hon hade från sitt första äktenskap (sonen blev svårt sårad under Afrika kampanjen). Under alla år som följde var Hitler nära involverad med makarna Goebbels och Magda tillbringade i flera skeden längre tider i Berchtesgaden utan att maken var med. Intrycket av „menagé a trois“ är påfallande, men bekräftas inte.

Goebbels roll som tredje rikets propagandachef utspelade sig i en ständig kamp mot andra prominenta figurer, som Sepp Dietrich med ansvar för pressen, Ribbentrop som hade sin egen propagandaenhet vid utrikesministeriet, Rosenberg som ansvarade för de ockuperade områdena under kriget och bedrev egen propagandaverksamhet. Han lyckades aldrig förvärva en position i Hitlers innersta råd, utan blev tvärtom många gånger överrumplad av de beslut som fattats och hade därmed svårigheter att förbereda den breda allmänheten på vad som komma skulle, eller själv anpassa sig till de ofta tvära kasten.

Goebbels var från första början en envis och oböjlig judehatare. Det framgår att det närmast var hans initiativ att judarna måste bära den gula stjärnan. I egenskap av gauleiter drev han också mycket aktivt på fördrivningen av judarna från Berlin från och med våren 1943.

Han förespråkade det „totala kriget“, dvs. en mobilisering av alla till buds stående personalresurser för Wehrmachts räkning. För att genomföra detta lyckades han 1944 få Hitler att utnämna sig till högsta chef för rikets resursallokering, vilket naturligtvis ledde till konflikter framförallt med industriansvarige Albert Speer.

Kontentan av boken är emellertid att Goebbels rätt långt levde i en illusionsvärld där han själv stod för analyserna av den allmänna opinionen och i sina digra dagboksanteckningar beskrev skeenden på ett självförhärligande sätt, utan att man i efterskott har kunnat se att hans åtgärder skulle ha varit av större betydelse.

Hans narcissism drevs till sin spets då han på våren 1945 beslöt att i Hitlers efterföljd ta livet av sig själv sin fru och sina fyra halvvuxna barn för att „ingen av dem skulle ha någon plats i ett samhälle efter det totala nederlaget“. Före det hade han emellertid under halvtannat år pendlat mellan möjligheterna att inleda fredsförhandlingar med den ena eller den andra av de allierade makterna, men utan att lyckas påverka Hitler på minsta sätt.

Boken kan rekommenderas bara för „aficionados“, den är detaljerad och tungläst och 700 sidor lång.

En framgångsrik och förmögen japaniserad koreansk familj från Kyoto lystrar till sin mater familias, som predikar om den kommunistiska framgångssagan. Familjen emigrerar, tydligen i likhet med många, till Nord Korea på sjuttiotalet. Några år senare när familjen hunnit etablera sig i Pyonyang och familjefadern, med sin Volvo och sin skarpa tunga, lyckats reta upp tillräckligt många partifunktionärer, blir de haffade och förda till ett koncentrationsläger.

Grymheten framgår ur några axplock: Familjefadern förs separat bort och hörs aldrig mera av. Hans sonhustru separeras vid bortförandet och blir kvar stående på vägkanten (hon är av nomenklatura-släkt). Den kommunistidealiserande gumman, med två söner och två barnbarn (nio och sju år gamla) förs iväg utan förklaringar och hamnar i ett koncentrationsläger i en bergstrakt där de förvaras under eländiga omständigheter de följande tio åren.

Boken är berättad av nioåringen, nu journalist i Seoul. Det är ingen angenäm läsning, varken innehållsmässigt eller stilistiskt, men berättelsen låter plausibel och ger läsaren anledning att igen en gång reflektera över behovet hos dem som koncentrerat den politiska makten att tillgripa våld. Mer behöver väl egentligen inte sägas.

Alla dessa bokanmälningar är skrivna för Ring 1, ett diskussionsforum på facebook. Ring 1 startades i slutet av 2011 och har över tvåhundra medlemmar vilket innebär att recensionerna är många och mångsidiga och diskussionerna kring dem tidvis livliga. 

Vill läsaren av detta ansluta sig till ringen går det bra att kontakta mig Thomas Wrede via facebook, eller via mejl: puhgubben@icloud.com 

Jag har gjort det igen, fallit för en thriller jag köpte i en kiosk på flygfältet. Med mig hade jag Herman Lindqvists nya bok om Mannerheim, fast jag visste att det inte skulle bli av att läsa den på resan, med mig hade jag också senaste Suomen Kuvalehti. När jag kom hem en vecka senare hade jag läst en artikel i Kuvalehti och börjat på denna, men mindre än tjugo sidor.
Storyn är om "Tactical Nuclear Weapons" borttappade och glömda, återfunna av bovar och banditer, bortrövade av andra bovar och banditer. Hjälten är MP, vilket inte betyder Member of Parliament, utan Military Police, hjälpt av en attraktiv kvinnlig sergeant, som lider av någotslags oförklarad och sannolikt oförklarlig noli me tangere sjukdom, men älskar sin chef på håll.
Äventyret tilldrar sig i Hamburg med omgivningar vlket gör att det andra bandet av bovar och banditer, som egentligen inte vet vad de fått tag på, närmast är att förlikna vid born again nazis av det allvarligare, mindre skränande slaget.
Vår hjälte står till slut inför ett svårt val, efter en lång förklaring om vad man borde eller inte borde ha gjort på trettiotalet, skjuter han ihjäl banditledaren i kallt mod, väl medveten om att denne annars hade åkt dit på något år för stöld (visserligen av atombomber men dock bara stöld) och därmed senare kunnat bli hur farlig som helst. Det låter ädelt och uppoffrande, men som jurist måste jag ju ändå konstatera att det rör sig om mord.
Mannerheim är alltså ännu oläst likaså en tjock lunta, tydligen en biografi om Goebbels, som det visade sig jag har i en annan version av någon annan hand sedan tidigare.
Med min numera rätt långsamma lästakt kommer det att ta månader innan jag igen har anledning att anmäla en bok i ringen, därför är varje snedsteg som detta så förargligt.

Thalidomidskandalen, FNL entusiasmen, de amerikanska desertörerna i Sverige utgör den bärande storyn, här anpassad så att den passar in till en yngre och klart vänsterorienterad generation av familjen Lauritzen. Fri sex hör också till tiden och utnyttjas naturligtvis för att liva upp dekokten.

Nu är det ju så att Guillou skriver med schvung och året -68 bjuder på en hel del material, vad som kan förvåna en smula är kanske snarast att han inte dragit in de stora studentdemonstrationerna i Frankrike i sin story. När jag nu besluter att inte närmare avslöja den intrikata väv han spunnit så blir resultatet att min anmälan av boken slutar här.

Min granne Jussi Kulla har, förutom sin doktorsavhandling, nu skrivit fyra böcker under sina pensionsår. Han har därtill fotvandrat i varenda nationalpark i hela landet. En ytterst företagsam person alltså. Hans maka Virpi småler hult och medger att hon inte alltid vet var han för tillfället befinner sig. Han å sin sida tackar henne i ingressen till den nu föreliggande volymen för den arbetsro hon unnar honom.

Ruoveden sahat är en saklig redogörelse för sågindustrin vid sjöarna i kommunen. Hans redogörelse omfattar sjutton sågar plus omnämnanden om 76 cirkelsågar. I sanning ett stort antal, även om tidsperspektivet omfattar hela nittonhundratalet och många sågars verksamhet på grund av finansieringsproblem och de vildsinta konjunkturfluktuationerna, blev kort.

Materialet består i huvudsak av vad författaren vaskat fram ur offentliga källor, ägarlängder, registreringsår, satsat kapital. Därutöver sågarnas årliga rapporter till en statlig myndighet om antalet sågade stockar och producerade standard plank och bräder.

I många fall har författaren haft turen att råka på någon delägare eller anställd, som varit villig att fylla ut berättelserna med personliga hågkomster, ibland rätt dråpliga, några tragiska. Till sågarna anknyter sig transporterna av stock och leveranserna av det sågade virket. Stocktransporterna tidigare huvudsakligen sjövägen som stockflottar dragna av sågens egen lilla ångbåt, virkesleveranserna också de tidigare i huvudsak på samma sätt, men då i pråm. Pråmarna var byggda i trä och hade en kapacitet om 300 kbm.

Som helhet blir boken mycket instruktiv och ger en imponerande bild av den ekonomiska aktiviteten, samtidigt ger de personliga berättelserna boken en viss charm.

Lisbeth Salander i fängelse, Lisbeth Salander livshotad i skogen, Lisbeth Salander knivhuggen, Lisbeth Salander tar mördaren.

Hypen i Millenium trilogin, som nu blivit en kvartett, har inga gränser. Tvillingspåret blir alltmer invecklat och, finner jag, överdrivet och därmed en smula löjligt. Boken kör konsekvent spåret i två parallella tidsplan, de är trots klar utmärkning svåra att hålla i sär och bidrar till att Stieg Larssons ursprungligen fiffigt utmejslade karaktärer förlorar i skärpa.

Tyvärr börjar Millenium serien få drag av Michener, eventuellt parat med Tom Clancy och det är inte bra. Därmed inte sagt att den skulle sakna spänning eller komplikationer, bara att too much is too much.

Boken kretsar kring huvudpersonens ”jagets” uppväxt och liv i skuggan av en förmögen borgarsläkt. Jaget har allmänt sympatiska drag, men en något undanglidande framtoning. Han lär känna syskonen Rabell i sin tidiga barndom och lever i ett hat/kärleksförhållande till dem under större delen av sitt liv.

Han beundrar sonen Alex, som är dominant och företagsam, och han är förälskad i den egensinniga systern Stella. Kring Alex svävar förutom jaget även ett par andra killar, en lydig grobian, Kribe en sympatiskt känslosam pojke som i sen vuxen ålder visar sig vara bisexuell och Klasu en fiffig ung man och dennes syster. En stor del av boken handlar om dessa personers inbördes relationer.

Med systern Stella inleder jaget ett förhållande, som med många avbrott fortlever livet ut och som utgör bokens egentliga kärna.

Jaget blir författare, som efter en initialframgång har svårt att finna tonen på nytt. Han lever ett slags halvliv som vikarierande lärare och hänger med i utkanten av det Alexska menageriet, iakttar, funderar och lägrar ömsevis systern Stella och Alex avlagda flickvänner. 

 Av det här materialet har författaren snott ihop en roman på nästan femhundra sidor. Den tunnas visserligen, som han själv medger, ut mot slutet och byter i viss mån litterär form, men håller ändå ihop. Beundransvärt säger säkert de flesta, inte alls oävet skulle jag vara böjd att summera. Men som sagt finner jag boken litet vag, den bjuder inte på sådana ”vibes” som jag hoppats på trots utmärkta skildringar av både kärlek och känslolös kyla.

Under åren har jag haft mycket glädje av kvartetten engelska thriller- och deckarförfattare, Frederick Forsyth, P.D.James, Ruth Rendell och John Le Carré. Alla är de goda stilister, lägger ner mycken möda på sina personer och miljöbeskrivningar och har goda stories att förtälja.

 Denna senaste har jag faktiskt någon gång sett som TV film så jag kände i stort sett igen historien när jag kom en bit in i den. För säkerhets skull gjorde jag en efterforskning med sträckt hals upp emot den övre hylla där Carrés samlade verk står, men den här fanns inte med i raden.

 Den mystiske Mr Roper bedriver affärer med modern stridsutrstning, Stinger missiler, och ”hehtaaripyssyjä” av olika slag mot kokain med de Colombianska kartellerna. Vapnen är åtråvärda, svåra att köpa och få utförseltillstånd från UK och USA som är de huvudsakliga leverantörsländerna. Endast det bästa är gott nog för de sofistikerade Colombianerna. Verkligt betydande mängder kokain åtgår således till betalning. Det säger sig dessutom självt att Colombianerna betalar ett premium för transportrisken för att få sin vara levererad till Europa. Mr Roper sköter utväxlingen i frihandelsområdet i Colòn och är också tvungen att demonstrera sina vapens effektivitet, vilket sker genom att någon av hans piloter stjäl en bussinesjet i Panama, flyger den till det djungelläger där demonstrationen skall gå av stapeln. Gör först en inflygning, vänder och gör en andra och blir skjuten till ”smithereens” som engelsmännen säger. Piloten har då redan hoppat från planet och den andra inflygningen går på autopilot, men en smula synd är det om den rätta ägarens kära leksak.

 I såväl USA som UK har det bildas speciella kontrollorgan för att få slut på verksamheten. En infiltratör har utbildats och lyckats nästla in sig i Mr Ropers sällskap, som njuter strandliv på Eleutera, när de inte kryssar omkring Caribska havet med hans yacht The Iron Pasha. Kommitteer som fått god inside information av infiltratören sitter både i London och i Miami, men det visar sig att de ”higher ups” som de är beroende av för beslagsbesluten är i ”cahoots” med Roper, som tydligen bidrar med avsevärda summor till deras pensionsförsäkringar.   Omständigheterna tvingar till slut Roper att låta infiltratören undkomma, och med honom den sköna Jeds, Ropers Dame, som fattat tycke för vår hjälte. Ett totalt försvinnande hade varit enklare att ordna, men kunde ha sparkat bakut och tvingat engelsmän och amerikaner att vidta åtgärder. Dessa vackra ungdomar återfinns i slutvinjetten i en blygsam men charmig liten stuga i Cornwall, där de förmodas tillbringa resten av sina liv djupt och förälskat omslingrade.

 Låt er inte lockas att tro att ni nu kan historien och boken inte kan bidra med mycket underhållning efter denna introduktion. Ingenting kunde vara falskare.

En sammanställning av förstahandsintryck upplevda av utlänningar, huvudsakligen diplomater och journalister, på gatan i Petrograd under det våldsamma året. Ändlösa köer för bröd och andra matvaror kännetecknade början på året. Därefter kom de stora demonstrationerna i februari och tsarens abdikation. Den svåra splittringen i Duman och dess oförmåga att ta rationella majoritetsbaserade beslut. Övergångsregimen under Kerensky som skulle utmynna i nya val. Bolschevikernas kupp i oktober och en ytterligare accentuering av pöbelväldet. Den olidliga situationen en bit in på 1918, ockupationen av flera ambassader och utlänningarnas accelererande flykt under allt svårare omständigheter.

I marginalen återges ögonblicksbilder från gatu-upplevelser som: “A lady in a crowdwed tramcar in Petrograd...cried out suddenly that she had had her purse stolen. She said that it contained fifty roubles and accused a well-dressed young man who happened to be standng behind her of the theft. The latter most earnestly protested his innocencence and declared that rather than be called a thief he would give the woman fifty roubles out of his own pocket. Nothing availed him; perhaps they thought he protested too much. He was taken outside and promptly shot. The body of the poor fellow was searched, but no purse was found. The upholders of the integrity of the Russian Republic returned to the tramcar and told the woman that she had bettermake a more careful search. She did so and discovered that the missing purse had slipped down trough a hole in the pocket in the lining. Nothing could be done for the unfortunate victim of ‘justice’ so they took the only course which seemed to them to meet the case and leading the woman out, shot her also”

Författaren återkommer gång på gång till att revolutionen frammanades av Trotsky med sin retorik och också leddes av honom, medan Lenin höll sig undan och bara någon enstaka gång höll brandtal där han rackade ned på allt och alla. Man får den uppfattningen att hon anser att Lenin var en fegis.

Det är alltså fråga om mycket livfulla skildringar, inte så sällan om händelser framprovocerade av “döfulla” proletärer på det mest skonings- och besinningslösa sätt. “Gripping, vivid, deeply researched” berömmer Simon Sebag Montefiore på pärmen. Jag instämmer.

Sju uppsatser av sju författare, envar försedd med sin litteraturförteckning och notapparat. Redaktörerna står själva för kapitlen om 1617 och 1717. Huvudsaken här är de bakomliggande orsakssammanhangen till det yttre skeendet, samt vlka reella alternativ som eventuellt kan ha förelegat och alltså valts bort.

Epokerna varierar, så även de politiska situationerna och de förväntningar som då dominerade. Utöver det har vi sju olika författarröster som i relativt korta och koncentrerade framställningar vill få sitt sagt. Vare det mig fjärran att beteckna resultatet som en soppa, men onekligen blev det en smula svårsmält för en amatör. Vissa tankegångar kanske närmast i kapitlet om 2017, som ligger sist och därför bildar en avslutning med många öppna frågetecken, är i överkant spretiga och filosofiska.

Sjuhundra år, tre eller egentligen fyra definierade historiska skeden med olika statsskick. Först Kalmarunionens under danska kungar, sedan Vasaättens tidevarv med inre splittringar, och samtidigt en förhöjning av Österlandets status. Långt senare efter det oroliga sjuttonhundratalet kom ryska tiden, det autonoma storfurstendömet, glidningen mot centralisering. Så revolutionen som följde på världskriget och med det uppbrottet från den ryska maktsfären ersatt av en Finsk republik.

Av kapitlen i boken tyckte jag kanske mest om “Alternativen till en luthersk nationalstat år 1517” skrivet av Ulla Koskinen, Fil. Dr. vid Jyväskylä och Tammerfors universitet. Verket kräver nog att få sjunka undan i medvetandet en tid för att därefter tinas upp vid en senare kursorisk genomgång. Kanske man då kunde få ett bättre grepp om det. Mycket beror detta nog på greppet att föra fram alternativ, som gör det intressant men svårsmält.

Sands är professor, expert på internationell rätt och han skriver här om sin farföräldrageneration, hemma från Zółkiew, en mindre ort nära Lviv. Hans utgångspunkt är Nürnberg rättegången efter andra världskriget och begreppen “genocide” som ungefär betyder folkutrotning, samt “crimes against humanity” som mera tar fasta på individens rättsliga ställning inför staten.

Två polska jurister står för var sitt av begreppen, Rafael Lemkin för genocide. Före kriget var han allmän åklagare i Lwów (stadens namn under den polska tiden mellan världskrigen). Under och efter kriget koncentrerade han all sin energi på att introducera sitt begrepp för politiker och juridisk expertis.

Hersch Lauterpacht, professor i internationell rätt vid Cambridge, hemma från Zółkiew, står för begreppet crimes against humanity. Han fungerade som forskare och spökskrivare för Sir Hartley Shawcross, den främsta i den engelska gruppen av åklagare.

Boken är uppdelad på fem avsnitt, det första handlar om Leon Bucholz författarens farfar, jude, också han hemma från Zółkiew, men sedermera bosatt i Lwów, Wien och efter flykten i samband med “anschluss” i Paris; det andra om Rafael Lemkin; det tredje om Hersch Lauterpacht; det fjärde om Hans Frank enväldig guvernör över Generalguvernementet i det Naziockuperade Polen; det femte om Nürnbergrättegången.

Upplägget gör att boken blir mycket inträngande också på ett personligt plan, utan att ändå förfalla till självömkan eller gråtfärdighet. Såväl författaren, som Lemkin och Lauterpracht förlorade större delen av sina släktingar inklusive sin närmaste familj till Franks utrotningsläger.

Genocide begreppet kom inte till uttryck i Nürnbergrättegången, men i samband med att FN skapades 1948 så introducerades vardera begreppen i generalförsamlingens beslut och införlivades därmed med internationell rätt.

En deckare i en serie om Jane Tennison, ung polis, som fått sitt önskejobb som detektiv. Författaren håller en ganska lågmäld, saklig stil och har tydligen god kännedom om arbetet på en polisinrättning. Avundsjuka och en viss missundsamhet mot den unga kvinnliga deckaren, som lyckats snusa sig till goda resultat präglar storyn.

Boken blir en smula lång, men två fall som skall utredas och ett tredje som dyker upp i periferin kräver sitt spaltutrymme. Tennison är naturligtvis på alla sätt exemplarisk. Hon låter äldre manliga detektiver upptäcka saker som hon redan konstaterat, hon väntar tyst på att bli tillfrågad - men blir det inte.

Kan inte minnas att jag skulle ha läst La Plante förut, men är nog benägen att placera henne bland dussindeckarna trots miljöskildringarna. Ingen dålig bok för det.

Föreställ er en femtonårig flicka som första gången i sitt liv står naken inför en man - och mannen är Dr. Mengele. Det här berättas nästan i förbigående för kärnan i berättelsen utgörs av saknaden efter fadern. Fadern som efter separationen vid ingången till Auschwitz-Birkenau ännu lyckas smuggla en liten uppmuntrande lapp till sin dotter, förrän han försvinner för evigt.

Hela denna lilla volym är en hyllningsskrift till fadern. Som sådan är den både känslosam och samtidigt hårdhudat saklig, som den väl måste bli efter det författaren överlevt koncentrationslägren. Det gör hon i första omgången tack vare ett råd av en i sonderkommandogruppen som lastade ur fångarna och liken ur tåget: “låtsas att du är arton”.

Detta helvete hänger med genom en karriär som konstnär och filmskapare och får nu när hon är nästan nittio år gammal sitt utlopp i den här lilla skriften.

D’Artagnan lutade sig över räcket, i ögonvrån såg han en skymt av någon som bakifrån närmade sig kungen i vmlet i den stora festsalen. Han kastade sig ut, nådde takkronan och svingade med dens hjälp sig till en position där han kunde avskära reträtten för den eventuelle mördaren. Larv, larv och åter larv.

Boken handlar om tiden några år efter Bartolomei-natten, Paris i slutet av femtonhundratalet. Catharina de Medicis andra son är kung. Maktspelet mellan hertigen av Guise, Catharina och den svaga, eventuellt homosexuella kungen om förutsättningarna för en fortsättning för ätten Valois får våldsamma drag, två präster och kungens favorit blir mördade. Giordano Bruno ombeds utreda mysterierna och långdansen är i full gång enligt det mönster jag skisserade ovan.

Tydligen är det här en roman i en serie om Giordano Bruno, en fritänkare, författare och missanpassad Neapolitanare i förskingringen. I verkligheten blev han dömd att dö på bålet för sina kätterska tankar.

Akademen i Bonniers regi och nya utrymmen i köpcentret Ainoa visade sig förvirrande nog att denna bok fastnade i handen på mig. Inte ett gott betyg för boklådan, men inte heller för den oförsiktiga kunden.

En pamflett på 126 sidor, som går från relativt neutrala påståenden mot renodlade angrepp på den nuvarande regimen i USA. Bland de tjugo kapitlen finns rubriker som:

Do not obey in advance; Defend Institutions; Be reflective if you must be armed; Be calm when the unthinkable arrives.

Snyder är uppriktigt upprörd över Trumps presidentskap och för fram en del, för mig helt nya aspekt, på honom.

Den lilla boken läser man på ett par timmar. Även om författarens upprördhet förefaller en avlägsen betraktare något överdriven så är det intressant läsning. Värd att satsa € 13,90 på.

Författarens tjugofemte Brunetti deckare. Det borde ju säga tillräckligt för att veta att Brunetti är populär och att man skall vara avhållsam i den mån man anser sig vara en kritisk läsare.

I själva verket är det fråga om en ganska förtjusande bok om en kvinna, som femton år tidigare blivit utsatt för våldtäkt och senare för ett mordförsök. Av grymheterna har hon degenererat till en sexårings intellektuella nivå, men ändå bibehållit ett ljust och barnsligt sinnelag. Hennes farmor, contessa Lando-Contnui vill få utrett vem som var den skyldiga. Hon tror inte att flickan hamnat i kanal i misstag och att hon skulle ha degenererats av brist på syre förrän hon blev räddad, utan hävdar att det måste ligga något mer bakom då flickan under de sista månaderna före fallet betett sig konstigt och varit missmodig.

Brunetti klarar, på sitt vanliga saktmodiga sätt, skivan, stärkt av några utsökta måltider som hans hustru, historieprofessorn, Paola serverar honom mellan varven. Skåpmat - javisst, naturligtvis finns alla ingredienserna där. Vad som tillkommer är upplägget och ett varmt charmfullt sätt att beskriva skeendet.

Thriller i norsk miljö. Blott alltför bekant scenario, med sprängattentat, hotelsebrev från muslimsk grupp och mera sprängattentat. Bitvis är boken faktiskt ganska spännande.

1950-talet sett med Guillous ögon (bokstavligen). En ungdomsskildring, som kanske avslutar Lauritzen serien.

Guillou skriver här i jagform och övertygar nog i beskrivningen av femtiotalet ur en skolelevs synpunkt, mina egna erfarenheter från skolåren, som sammanfaller med femtiotalet, är ganska långt lika dem han berättar om. Frånsett igenkännandet och hans inlevelse i berättarjaget ser jag inte några större förtjänster i boken. Den blir en smula lång och tragglig. Och ändå.

Familjens ekonomiska katastrof, orsakad av en schappande man som fört med sig hustruns förmögenhet, är väl skildrad. Hennes uthärdighet under vrånga omständigheter, kontrasterad mot släktens avståndstagande ges stort utrymme. Sonens anpassning som långt sker via hårdträning i simning och vänskap med en pojke ur en annan byrålåda är nog så väl beskrivna.

Det är kanske min egen ungdoms närhet till till den tiden och bokens längd som gör att jag inte entusiasmeras nämnvärt. I varje fall innebär den en nyvinning för den mångsidige Guillou som författare och kan, trots det enkelt familjära tonläget inte ha varit helt lätt för honom att sätta till pappers, van som han är vid andra ämnen och format.

En roman om Sveriges gränstrakter under andra världskriget. Flyktingar, infiltratörer, internerade, poliser, säkerhetstjänst, allt i en salig röra, med något mord till för att krydda kompotten.

Strömmarna av flyktingar och infiltratörer kommer dels från Norge och dels från Lettland, svårigheterna att identifiera dem är legio. Huvudpersonen är en ung överkonstapel av tattarsläkt, som lider svårt av mindervärdeskomplex. Den stora kartläggningen av judar, tattare och andra “ljusskygga element” pågår för fullt, men denna person har lyckats vinna sin chefs förtroende. Han skickas till Karlstad för att reda ut ett mord på en ung kvinna, men inser snart att mer ligger bakom och att han kanske bara utgör en skenmanöver i ett mer komplicerat spel.

Efter att ha trasslat igenom alla tänkbara alternativ och bökat igenom varje skogsdunge i gränslandet utmynnar boken i absolut ingenting. Mer behöver inte sägas.

En science fiction version av den värld vi står inför. AI står för artificial intelligence, som i sin tur står inför att ta över världen från homo sapiens. Boken utmynnar i tre frågor:

1. Are organisms really just algorithms, and is life really just data processing?

2. What´s more valuable - intelligence or conciousness?

3. What will happen to society, politics and daily life when nonconcious but highly intelligent algorithms know us better tahan we know ourselves?

En bok som säkert kan fascinera tänkande ungdomar, men inte har samma effekt på mig. Det är naturligtvis orätt mot författaren, för jag vill ingalunda förneka att vissa saker han kläcker ur sig gjorde ett visst intryck på mina trötta små och grå.

Har här och där gjor några överstreckningar med gulpennan. Ger nu några av dessa utan förklaringar (vilket är orättvist mot författaren): “”So even while saying I believe in God, the truth is that I have a much stronger belief in my own inner voice” och “adical Islam poses no serious threat to the liberal package, because for all their fervour the zealots don´t really understand the world of the twenty-first century, and have nothing relevant to say about the novel dangers and opportunities that new technologies are generating all around us.” och “his is the paradox of historical knowledge. Knowledge that does not change behaviour is useless. But knowledge that changes behaviour quickly loses its relevance.” och till slut “What one fears most about growing old is  becoming irrelevant.”

Med det konstaterandet får en irrelevant åldring ge upp och hoppas att inte så många läsare fastnar för boken.

Tydligen en fortsättning på en tidigare historie om en fransktalande flicka som släpps med fallskärm i trakten av Toulouse för att bidra tll den irreguljära kampen mot tyskarna. Här är hon återkommen efter att ha tillbringat ett år i koncentrationslägret i Ravensbrück och lyckats fly under ett flyganfall mot en fångtransport till fots.

Hennes bror är kärnfysiker, men utsatt för sin homosexuella läggning. Hon involveras i kontraspionage, men förälskar sig i sin ryska motpart. Ryssen försvinner, huvudpersonen förtvinar, komplikationerna multipliceras och det hela utmynnar i en thriller på mitt bord.

Det jag tidigare läst av Mawer har gett ett intryck av flyhänt historiespinnande. Den här gången känns det mera “contrieved” för att ta till ett engelskt uttryck när jag inte genast kom på ett lämpligt på svenska. Är alltså inte särdeles förtjust.

En nyutgåva av Lewis klassiska verk, tydligen i anledning av Donald Trumps presidentskap. Som så många gånger förut måste jag erkänna att denna klassiker varit totalt okänd för mig och att jag kom över den nära nog av en ren händelse.

Lewis var alltså redan 1935 klarögd nog att se Hitlers Tyskland för vad det skulle bli, och dra slutsatser av vad man då redan visste om Stalins och Mussolinis regimer. Hans berättelse om USA som “The Corporate State” under den store Ledaren Buzz Windrip utnyttjar alla diktaturens fenomen, som SA och SS stormtrupper, koncentrationsläger, nattliga dörrknackningar, skoningslösa piskningar av interner, avrättningar tll höger och vänster, allt naturligtvis uppbackat av patriotiska tal, storstilade marscher och andra propagandistiska medel.

När detta avspeglas i livet i en liten avlägsen ort i Vermont, med den rebelliska redaktören för lokaltidningen Doremus Jessup (även kallad Dormouse) som huvudperson, så får det hela en absurd, burlesk prägel parad med äkta tragedi. Det är så långt ifrån “The Land of the Brave and the Free” som man kan komma, men har ändå bibehållit typiska USA drag.

När man i dag ser på regimer som Putins Ryssland, Orbans Ungern och Erdogans Turkiet så slås man av att de har drag som påminner om förstadiet till vad som blev trettiotalets diktaturer. Boken är alltså, som tidningen Guardian uttrycker det “Eerily prescient”.

En intressant och läsvärd bekantskap.

På min bokhylla i sovrummet, som jag har framför ögonen varje gång jag sätter mig på sängkanten har denna bok av Irwin Shaw lyst emot mig med en grön rygg och titeln i stora vita bokstäver. Hyllan börjar till vänster med “Tough Men Don’t Dance” av Norman Mailer, fortsätter med hans övriga verk och glider sedan över till John Steinbeck.

Steinbeck läste jag först på svenska i de tidiga tonåren, man kan väl säga att han tillsammans med Frans G. Bengtsson gav mig grunden till mitt livslånga intresse och nyfikenhet att läsa. Sedermera har jag skaffat alla Steinbeckar på originalspråket och inkluderat hans mera konstifika verk som hans annoterade “The Acts of king Arthur and his Noble Knights” plus en brevsamling som hans änka sammanställt “A life in Letters”.

De två nämnda författarna fyller sextio centimeter av en ovanligt lång 120 cm hylla. I gränssnittet till den mera blandade delen av hyllan står “Bury My Heart at Wounded Knee”, tätt följd av några böcker av Paul Auster, sedan följer Tom Wolfe “A Man in Full”, några volymer av Robertson Davies, Irwin Shaws “De nakna och de döda”, den odödliga “Mörkrets hjärta” av Joseph Conrad, Malamud, John Irving och sedan en rad humorister börjande med “Pretty Polly Barlow” av Noël Coward via David Niven, Victor Borge och Dirk Bogarde till den sista boken i raden “Add a Dash of Pity” av Peter Ustinov, alla ambitiösa som författare med mer än ett verk på sin meritlista.

Acceptable Losses handlar inte, som man kunde tro, om generaler i första världskriget som kalkylerar hur stora förluster som det lönar sig att ta för att erövra den kulle där tyskarna är förskansade med sina kulsprutor. Den handlar om en litterär agent i New York som blir utsatt för ett hot, en shootout, en sprucken blindtarm och slutligen ett mordförsök, allt utan att någonsin uppfatta varför. Kan inte säga att jag är vansinnigt förtjust, trots att boken har definitiva förtjänster. Upplägget med sin vardagliga miljö, med bakgrund i en småskalig och strävsam verksamhet som lysts upp av en ren tillfällighet av en högst oväntad bestseller och därmed medfört ett tillfällgt ekonomiskt uppsving, är nog så övertygande beskrivet. Skulle det vara fråga om en brittisk författare och engelsk miljö hade jag antagligen fallit för den. Nu känns New York så främmande och den amerikanska skrivstilen på något sätt så plebejisk att boken inte lyfter för mig. Och ändå har jag tillbringat åratal i USA och sist och slutligen bara några korta veckor i England.

Irwin Shaw är ju en känd och accepterad författare och värd ett bättre öde än att nagelfaras av en nobody femtio år efter det denna bok utkom. Nog är han värd att läsas.

“Ingen av Shakespeares pjäser utspelades visserligen i staden, men man behövde bara blicka ut över floden för att se det sjudande, ståtliga och bittra livet. Mörka gränder låg intill gröna stränder. Slaktavfall flöt bland de näckrosor som snärjde roddarnas åror. Historien bodde i det dystra Towern, medan den nya världenfläktades bland våta segel. Nuet doftade av strandens gräs, ebbens nytvättade lera och skeppens tjära. Emellanåt kom en frän stank från latrinerna. På ena sidan London Bridge stod skogen av master utifrån världen, men gick man åt andra hållet kändes en lugnande humledoft. Och där, mitt emot Temples värdshus som ibland förvandlades till teater, låg en rik vingård med allt från portvin till Tokajer.”

Ett litet stycke på Nina Burtons vandring från Themsens källor mot dess mynning. Sin målande och inspirerade beskrivning av floder, deras liv och deras omgivningar och deras historia upprepar hon börjande med Rhône och Rhen. Den sistnämnda knyter an till Themsen för i ett avlägset förflutet har Themsen varit en biflod till Rhen.

Det är en lättflytande essäistik av en djupt bildad och påläst författare, som i denna bok och i Gutenberggalaxens Nova har skänkt oss läsare en läsandets njutning som ligger bortom det omedelbara, som dröjer sig kvar och flyter inom oss och med oss i långa tider.

Denna deckare för tre euro fastnade i handen på mig när jag nyligen köpte Henrik Meinanders Mannerheim bok till Ullabella. Minns att jag någon gång läst en Homan deckare, bakpärmen upplyste mig nu om att denna var författarens 44de deckare med Homan som huvudperson.

En enkelt hopsnodd historia med handlingen förlagd i Gamla Stan och lämplig herrgårdsmiljö. Mycket snack om viner, antikviteter, Cohiba cigarrer etc. Folk som orkar tröska på med denna sorts böcker och kanske har en hel hylla av Mårtenson måste vara lagda lite som präster och munkar som ett helt liv kan leva med sin enda bok Bibeln, de saknar tydligen kritisk läggning och djup. I samma andetag måste jag dock säga att det inte handlar om en egotripp, kan bara inte förstå att man kan välja att hålla sig till samma enkla recept gång efter gång och se fram emot att nästa Homan deckare kommer till julmarknaden.

Hur och varför Ullabella fått ögonen på denna författare kan jag inte riktigt utröna. Den förra boken var en parodi på P.G. Wodehouse och nu denna ganska dravelbetonade Londonskildring. Skeendet koncentrerar sig kring tre centra, en middagsbjudning med många och välbärgade gäster, en ung pakistansk mans hopp ut i jihadiströrelsen och en fondmäklares jonglerande med en bank på fallrepet.

De två senare motiven högst aktuella vid den tid boken skrevs, det första ger en bakgrund och samligspunkt för huvudpersonerna. Under middagen hamnar en f.d. bankman i dispyt med fondmäklaren och gör att stämningen i det disparata sällskapet sjunker, jihadistens föräldrar behandlas som pakir trots att de är hemma från Yorkshire och förmögna leverantörer av chutney till landets matbord.

Jihadisten Hassan tar sitt förnuft till fånga i sista minuten och inser att han egentligen genom sin explosiva död velat imponera på den ouppnåeliga skönheten. Skönheten bekänner att hon älskat honom i åratal. Allt är således frid och fröjd när även mäklaren kunnat slinka hemifrån efter middagsbjudningen och slå sig till ro framför sina börsskärmar på kontoret.

Dussinvara!

Alexandr Zorin, avdankad KGB överste, ruvar på hämnd. Hämden skall utkrävas genom att detonera en kappsäcksstor atombomb vid den nya presidentens tillträdessceremoni i Washington DC och därmed undanröja den tillträdande presidenten och alla som är designerade att vara hans efterföljare i fall av kris.

Av de 514 sidorna i boken används tre fjärdedelar för att beskriva Zorins förflyttning från sin dacha vid Baikal till Washington DC, naturligtvis förföljd av amerikanska spioner, men också av den nya ryska regimens hejdukar, som inte har samma målsättning.

En vacker kvinnlig spion Anna Petrovna förbereder för Zorin, men ser sig avslöjad och dör vid ett flammande bilvrak, men observera medvetslös utslängd från det och drunknad i Potomac. Varje chans att komplicera har utnyttjats hänsynslöst av skriftställaren, och man får som läsare förstå att detta utgör en uppföljare till något ännu äventyrligare, och möjligen kan följas av hjältens och hjältinnans senare bravader, om de överlever denna intrig.

“Berry makes history exciting, and he has written anothe winner” skriver Daily Mail och avslöjar därmed att ur deras synpunkt rör det sig om en rutinroman. Mer än rutin skulle jag vilja påstå, en enda räcka stereotypa biljakter, kryddade med spetsnatz gubbar med struparna uppslitsade av “army knife” i handen på kvinnlig löjtnant i Marinkåren. Smörja, smörja och trippel smörja, som jag föll för samtidig med att jag köpte Orphan X. Aldrig mer säger jag mig själv, men vet ändå att jag igen kommer att ramla i detta träsk.

Nina Burton är en ny stjärna för mig. Hon kan nära nog mäta sig med Frans G. Bengtsson som essäist. Hennes kunskaper om renässansens femtonhundratal är föredömliga, hon kombinerar livsöden och påverkan genom skrifter på ett sätt som är klart berikande för den vanliga läsaren.

Här profilerar hon Erasmus av Rotterdam och hans betydelse för litteraturens utveckling i ett skede då tryckarkonsten spreds i Europa och titlarnas antal steg från några hundra till tusentals, medan bokexemplarens steg till tiotalstusen inom några decennier. Tryckarkonsten medförde de stora lärotvisterna inom kyrkan för att reformatorernas åsikter fick spridning och kom att påverka politiken.

Erasmus var först och främst författare, men han började med att leta efter gamla texter och ge ut dem i nyutgåva med egna kommentarer. Förutom egna verk ägnade han sig åt en nyöversättning av Nya Testamentet, där den grekiska texten och den på latin skulle flyta parallellt. Hans storsäljare Dårskapens Lov tog en annan vändning och förde in på en mer aktuell och värdslig genre. Han utvecklades småningom till en kulturens Grand Old Man, respekterad över hela Europa. I den stora cirkus som de olika reformationsprojekten utgjorde, intog han en förmedlande ställning, vilket kan utläsas ur ett brev han skrev till Luther: “Vad mig anbelangar håller jag mig neutral, så långt det går, i hopp om att då kunna göra mer för den goda litteraturen. Och jag tror att man kommer längre med hövlighet och hovsamhet än med högljuddhet. Så erövrade kristus världen.”

Författarens stil kan man få en antydan om i följande, kanske överlånga, citat där hon skriver om essäistiken: “Visserligen har memoarer, encyklopedier och essäer varsitt sätt att spegla tiden och verkligheten. Memoarer följer sina kronologiska spår, encyklopedier samlar spridda fakta i sin tidlösa sfär, och essäböcker kan rikta sina frågor åt flera håll. Men alla genrerna bär något av renässansens essens.

Den genre som rymmer mest av Erasmus humanism är kanske essän. Där finns hans strävan efter att förena ett nyanserat, njutbart språk med en personlig ton. Där finns hans lust att förmedla vitt skilda kunskaper som vidgar världen, och den självständiga prövning som skärper omdömet. Är finns också hans nyfikna förmåga att byta synvnkel och utgångspunkt. Att följa ett så rörligt perspektiv kan kännas som att ströva omkring i en liten stad, där slingrande gator ständigt korsar varandra, och där gamla minnesmärken blandas med nya vyer.”

Bekantskapen med Nina Burton har varit givande. Litet störde det mig ibland att hennes ton blir väl undervisande, men det kan knappast undvikas i ett verk om femtonhundratalets stora, som också innefattar Dürer, Holbein, Paracelsus, och Baselstorheterna Platter, och Gesner. En bok jag gärna vill rekommendera. Lagd till den utmärkta biografin om d’Annunzio av Göran Hägg, som jag senast läste, ger den verkligen en solig bild av den höga standarden i Sverige idag.

Denna gång måste jag göra som Vavi och direkt citera den uttömmande texten på bokens bakpärm: “Gabriele d’Annunzio (1863-1938) är nästan okänd hos oss, eller möjligen ökänd. Man tror felaktigt att han var fascist. I Italien har den litterära uppvärderingen varit enorm de senaste tio åren och kulminerat vid 150-års minnet av hans födelse.

Men levnadsloppet är unikt. Debut som underbarn, listar sig in i Roms societet och förför hertigdotter och gifter sig, men sammanlever med andra aristokratiska älskarinnor, berömda skådespelerskor som Eleonora Duse samt premiärministerns dotter. Gör succé som dekadent romanförfattare i Oscar Wildes anda och nyskapande modernistisk lyriker, väljs till parlamentet som konservativ estet, går över till socialisterna i protest mot massaker på arbetare, tvingas fly ur landet undan sina fordringsägare. Återvänder i triumf när första världskriget utbrutit och befordras till lansiäröverste, flyger stridsuppdrag och förlorar ett öga, bombarderar Wien med flygblad, torpederar österrikiska flottan i dess hemmahamn och skriver dikt om saken på hemvägen till sitt harem i Venedig.

dAnnunzio erövrar efter kriget den jugoslaviska staden Fiume och inför syndikalismen som statsskick. Tvingas hem till italien, planerar syndikalistisk kupp, men knuffas ut genom ett fönster på uppdrag av Mussolini som i stället tar makten. Framlever sina sista år som en sorts fånge i världens mest kitschiga författarpalats, sysselsatt med avancerad erotik och hatiska uttalanden om Hitler.”

Göran Hägg gör ett briljant jobb med ett underhållande stoff och biografin blir därför en pärla.

https://www.bokbloggar.se

Utmärkande för böckerna om Bertie Wooster, var att han ideligen blev invecklad i kyska, men intensiva kärlekshistorier som ledde till förlovningar, vilka därefter regelbundet måste brytas upp någon vecka senare. Här har Faulks begått en fault, för den aktuella förälskelsen mognar mot äktenskapslöfte och det är en andrarangensfigur som i stället får se sin förlovning uppbruten.

För läsaren framstår de uppsluppna spratten i Jeeves böckerna som ganska enfaldiga och förmodligen enkla att knycka in i nya textsammanhang. Jag är inte så säker, det är en mycket speciell form av humor som Wodehouse odlar och den kräver inside information av sin utövare, dessutom ett sinne för rytmen i böckerna. På denna punkt har det gått en smula överbord. Jeeves diskreta harklingar, följda av allusioner till grekiska dramer, är kanske mer påfallande i denna volym än tidigare, ordlekarna är också till dels mer svårtillgängliga för den bildade läsaren än de brukade vara.

Nu är det ju länge sedan jag läste Wodehouse. Hans böcker bildade bryggan från Biggles till vuxenlitteraturen och spelade därmed en nog så viktig roll i uppväxandets vedermödor. Ett kan man tycka lättsamt sätt att ta skutten mellan olika skeden i sin egen utveckling - kanhända det, men de varvades ju med de vedermödor Jean Valjean fick utstå för att inte tala om d’Artagnans svårigheter att bli fullt ut accepterad som musketör.

Nostalgikern i mig vill nog rekommendera Faulks parodi, men jag ställer mig ändå tveksam till fenomenet efter att nyligen ha läst en Tom Clancy skriven av spökskrivare efter hans frånfälle. Det är fråga om ett frestande fiskande i rika fiskevatten, i hopp om stora upplagor. Vi vaneläsare är nog alltför lättfångade.

Den multifacetterade bakgrunden till koncentrationsläger-systemet måste sökas i Sydafrika där boerna internerades av engelsmännen. Också i Sydvästafrika där tyskarna före första världskriget förde ett utrotningskrig mot Hereros, den lokala stam som behärskat inlandets jordbruks- och betesmarker. Återstående Hereros spärrades efter kriget in på en halvö utanför Lüderitz, där de långsamt fick svälta ihjäl. Om detta kan man läsa i # THE KAISER´S HOLOCAUST, Germany´s Forgotten Genocide av David Olusoga och Casper W. Erichsen (2010), som jag berättat om i ringen 25.9.2011.

Andra aspekt som bidrog var det utdragna ställningskriget under första världskriget, med sina masslakter och gasattacker. Ett var den ryska revolutionen, med påföljande inbördeskrig, som medförde politisk oro även i, det besegrade och hårt skuldsatta, Tyskland. Den politiska oron och hotet från kommunismen skapade behov för den nyetablerade Hitlerregimen att spärra in politiska motståndare under de första tiderna efter maktövertagandet. Under denna period 1933 upprättades hela 170 improviserade läger för politiska motståndare.

Alla dessa faktorer kan sägas ligga till grund för den (o)behärskade råhet som först Hitlers tal och skrifter, sedan Röhm´s SA och slutligen Himmler´s SS gav uttryck för.

Jag har tidigare berättat om de 27.000 ryska krigsfångar som internerade under de första framgångsrika veckorna av operation Barbarossa. Den tyska oron för att ett stort antal kommunistiska kommissarier fanns bland krigsfångarna ledde till att bara något tusental av fångarna, som enligt planen skulle bygga det nya tyska samhället Gross Deutchland, överlevde den första vintern i fånglägren. Då nya fångar inte kom till i motsvarande skala när det sovjetiska motståndet hårdnade beslöt Himmler snart efter Wannsee konferensen (20.01.1942) att börja internera judar från de västeuropeiska ockuperade länderna i stor skala, samt avveckla existerande judeghetton. Dessa judar delades upp i kategorin arbetsföra, som skulle arbetas till döds, och icke arbetsföra som avrättades, genom gasning med Zyklon B, genast efter ankomsten till lägret.  Sexhundratusen (600.000) judar arkebuserades (jfr. invånarantalet i Helsingfors) också i krigszonerna och i de nyockuperade områdena i Polen, Ukraina, Vitryssland och Baltikum per utgången av 1941.

Det kapitel jag senast refererat ur heter Holocaust, medan följande kapitel bär rubriken Anus Mundi. Jag kan nu i alla fall bara konstatera att denna utförliga och väldokumenterade krigstida historia är för häftig för mig - jag orkar inte med mera. Författaren född 1971, är professor i modern historia vid Birkbeck College, University of London.

Clancy is dead - long live Clancy, för att parafrasera vad man brukar meddela vid tronskiften. Den här boken visar med all önskvärd tydlighet att datorerna, som hjälpt Clancy att spotta fram så många böcker om Jack Ryan, har lärt sig alla hans knep så att allt som behövs är ett scenario så skriver boken praktiskt taget sig själv.

Har alla hans böcker, men de står nederst på en hylla där resten av utrymmet upptas av produkten av “The James A. Michener Machine”. De två är inte lika i sitt val av ämne, inte heller i stil, men i vardera skönjer man mer av produktion än av genuint författarskap.

För att ge en antydan om innehållet så gäller denna volym “the Suwalki gap” d.v.s. Den smala landbryggan mellan Litauen och Polen, inklämd på ena sidan av Vitryssland och på den andra av Kaliningrad enklaven. Den är ju till stort förfång för ryssarna, som måste köra sina landtransporter till Kaliningrad via Litauen. Försökte nyss fånga en karta för att sätta in här i texten, men tyvärr är jag så oskicklig att det inte lyckades (tar gärna emot råd).

Liksom det mer kända Fulda Gap i Tyskland, som ansågs vara den naturliga invasionsleden för ett sovjetiskt anfall så är det alltså frågan om ett känsligt område, den enda landförbindelsen mellan Baltikum och det övriga Europa. På sitt smalaste ställe är passagen bara cirka femtio kilometer. Att spinna en action thriller om detta är alltså frestande och ganska givande. Clancys sätt att skriva, som denna Greany nu ärvt, är emellertid så stereotypt att lusten går ur läsaren, åtminstone den mer till åren komna läsaren. Fullt krig bryter ut, tanks rullar över den Litauiska gränsen, fartyg sänks, presidenter brottas med problematiken och till slut övervinner Jack Ryan Jr. alla mindre problem, medan hans pappa USAs president Jack Ryan Sr. sätter sin “opposite number” i Ryssland på pottan. Boken äntligen avslutad, midnatt råder, tyst det är i huset och jag kan gå och lägga mig.

Författaren är professor i teoretisk fysik i Uppsala. Han leder läsaren på ett farbroderligt vänligt sätt genom ett antal fysikproblem och presenterar de lösningar som under århundradenas lopp erbjudits av olika fiffikusar. Den roblematik som framförallt sysselsätter honom är världsalltet med sina ändlösa avstånd och gränslösa tidsperspektiv: "Jorden rusar fram med en fart av 30 km/sek runt en sol som bara är en stjärna bland ett par hundra miljarder andra i galaxen Vintergatan. Solen rör sig i sin tur, med 200 km/sek, ett varv runt galaxen på 200 000 000 år. Vintergatan ingår i en liten hop av ett dussintal galaxer, som i sin tur utgör en försumbar del av det synliga universums alla tusentals miljarder." Någon Liednersk knäpp eller talgdank går skam till sägandes inte upp för mig av den och den fortsatta texten.

Mina intressen har alltid legat på helt andra plan än dessa fysikers och matematikers, som jag naturligtvis storligen beundrar, men föredrar att läsa om, framom att läsa deras egna texter.
Boken har jag fått i present av en vän i Uppsala, om han själv är intresserad av ämnet har undgått mig, kanske det bara är ett lokalpatriotiskt perspektiv som inspirerat honom till köpet. Efter att mödo- men beslutsamt kämpat mig genom boken, googlade jag författaren, med den vänligt farbroderliga rösten, och fann att han var född samma år som min son. Relativiteten gör sig alltså påmind.

Vill man, på basen av vad man ser på dessa sidor, delta i verksamheten på Ring 1 så går det bra att ge sig till känna för mig på FaceBook så fixar jag det. Alla bokanmälningar här är skrivna för ringettan som underlag för de diskussioner som förs där. 

Pensionärer hittar på allt möjligt för att fördriva tiden, Jussi Kulla vår granne har skrivit flere böcker, börjande med en doktorsavhandling. Denna gång har han tagit sig ann ett stycke industrihistoria från Ruovesi trakten där han tillbringar sina somrar. Jussi är nu kanske en ovanligt energisk sort, han har också fotvandrat i varenda en av Finlands nationalparker.

Historiken, med begynnelse 1874 är väldokumenterad och går så till den grad i detalj genom skeenden och personer att den blir en smula svårläst för en outsider. Ett bryggeri som tillkommit på lokala bönders förskyndan och verkat i sextio år, samt däremellan brunnit ner hela tre gånger är nog definitivt värt sin minnestecknare. Lyfter alltså på hatten för Jussi, men måste tillstå att jag efter en grundlig början föll för frestelsen att läsa återstoden mer kursoriskt.

Årets julklapp par preference var denna bok, som nu har lästs i många finlandssvenska hem. För egen del fann jag att jag hade ett visst inre motstånd att övervinna förrän jag tog den i min hand. Under årens lopp har man läst mycket om honom, inkluderande delar av hans egna Minnen och det gjorde det svårt att entsiasmeras till en ny omgång.

Ahlanders grepp är emellertid annorlunda, han håller sig ganska långt på det personliga planet, utan att därför förbise det historiska skeendet. Det ger biografin en spänst som gör den trevlig att läsa, när initialmotståndet på ett tidigt stadium fått vika. Som min vana är, när jag läser faktaböcker har jag haft gulpennan i hand och gjort understrykningar. Igen en gång har dessa emellertid blivit för många och när jag nu går till att välja ett citat blir det ett av de sista: "Det råder ingen tvekan om att när kriget väl var ett ofrånkomligt faktum i juni 1941, var det Finland som vann mest på vapenbrödraskapet med Tyskland, inklusive år 1944 när det gällde för landet att ta sig ur kriget - med tsk hjälp. Detta är i hög grad Mannerheims förtjänst. Det är både en banal och paradoxal slutsats. Den ger i sin tur upprättelse åt de dömda i krigsansvarighetsprocessen liksom åt de många fördömda under efterkrigstiden."

På ett mer personligt plan vill jag citera ett stycke som gäller 1918: "Vid en segermiddag i Viborg passade Mannerheim också på att tacka den tyske förbindelseofficeren med en skål på tyska. Sedan vände han sig till allas förvåning till biskopen för att höra om han var nöjd med hans tyska numera, för denne hade ju en gång i världen underkänt honom i skolan. "Det kan inte vara möjligt", stammade den förfärade biskopen men Mannerheim log och försäkrade att just så förhöll det sig. Sådana små revanscher uppskattade han mycket, och de blev med åren bara flera."

Det är alltså ett mångfacetterat porträtt av Marsken och hans tid som Ahlander bjuder på. Fastän igenkänningsfaktorn är hög så blir boken njutbar och livfull. För den som inte har så mycket tidigare läst material i bagaget utgör den en utmärkt introduktion och en bra uppslagskälla i ett måttligt format. Personligen minns jag Mannerheims begravningsprocession. Vi stod på en balkong tvärs över gatan från Marskens hus när processionen satte sig i rörelse, somt etsar sig i minnet.

Två läkare, psykiater samtalar om livet. De representerar generationerna som växte upp lagom till var sitt storkrig. Den yngre lever ett tomt och ensamt liv, endast fäst vid sin hund. Den äldre, bosatt på en ö vid Frankrikes sydkust, har nyckeln till den yngres fars försvinnande i Flandern.

Den yngre, sårad vid Anzio-landstigningen, tillbringar sin konvalecens vid kusten och förälskar sig där. Paret skiljs åt av omständigheterna och träffas kort igen först fyrtiotalet år senare. För mannen innebär den korta kärlekshistorien en livsavgörande vändpunkt. Han förmår efter det inte mer bli attraherad av kvinnor han möter, inte heller binda sig till normala vänskapsband. Tomheten i hans liv i alla dess variationer genom åren utgör den bärande stommen i boken.

Storyn är en lågmält filosofisk betraktelse. Någon egentlig handling förekommer inte, men den knyts ihop av vissa händelser och dokument, som helst skall framgå i sitt sammanhang. Boken är ett verk av en mogen författare, säker på sin stil och sin berättartalang. 

Harris har ju gjort en beundransvärd satsning på Rom med sin trilogi om Cicero. Här hoppar han in i en nära framtid och föreställer sig ett påveval, med de komplikationer som kan tänkas förekomma.

Bitvis, faktiskt till större delen, utgör storyn en medryckande och intressant skildring om ett förfarande man hört om, men aldrig haft anledning, eller fått tillfälle till, att närmare stifta bekantskap med. Tyvärr måste man säga, tar författaren ett steg för långt ut i den profana nyhetstörstens och sensationsjournalistikens djungel. Boken faller därmed platt till marken.

Ännu ett uppkok på ämnet ryska oligarker, denna gång med Boris Berezovsky i huvudrollen. Boken bjuder på en uppsjö av superlativer, stora pengar, ännu större summor, mängder av tjänstefolk och livvakter, hus och båtar lite här och var. Lyckade inhopp i politikens bakgrund, med stora satsningar på att få rätt person vald till rysk president. Därefter, som det så målande heter "välirikko", flykt undan en okontrollerbar Putin och småningom självmord hängande i en scarf.

Allt detta berättat med andan i halsen, som om allt hänt idag på förmiddagen. Nej inte en bok för mej.