En kriminalroman, till skillnad från traditionell deckare, förlagd till den fiktiva orten Riversend i något som beskrivs som den ödsligaste delen av Australien. En präst har metodiskt, från kyrktrappan skjutit ihjäl fem personer. Året efter händelsen kommer en reporter till orten för att spinna på hur stämningsläget där är. Besöket och reporterns nyfikenhet leder till konsekvenser och hjulen börjar spinna alltmer hektiskt.
Beskrivningen av ”The Outback” är övertygande, man skulle inte gärna flytta dit från Grankulla. Händelsekedjan som beskrivs är så konvolut att jag nu ett dygn efter avslutad läsning inte kan reda ut storyn. Senare läsare må därför ta upp tråden och försöka nysta upp den. Boken höll mig fången ett par dagar, mer kan man väl inte begära.
Trettio noveller av lika många författare, inklusive Hilary Mantel, Kazuo Ishiguro och Helen Dunmore. Svårt att komma med ett allmänt omdöme, men på det hela taget kände jag mig förbryllad av berättelserna.
En kvasirealistisk katastrofskildring av Mark Haddon "The Pier Falls" om en nöjespir vid en badort som kollapsar och för en mängd turister i graven var kanske den som kom mig närmast.
Novellerna är indelade i grupper under rubriker: Love; Story; Men; Women; War & Politics; Catastrophic Worlds och Envoi.
En samling som inte går att sammanfatta och som därför får nöja
sig med denna magra introduktion.
Boken svävar omkring på många plan samtidigt. Detta gör den ytterligt svårtillgänglig för en enkel läsare som mig.
Quichotte är en åldrande kringresande farmatikaförsäljare av indisk extraktion. Hans enda glädjeämne är att om kvällarna på sina motellrum se på en kvinnlig TV stjärnas show. Också hon är av indisk extraktion. Han förälskar sig i visionen och ger sig ut att söka upp henne, som om hon vore den heliga Graal.
Quichotte visar sig vara fiktion, hans plötsligt materialiserade son Sancho likaväl. Brother som i egenskap av författare står för fiktionen flimrar lite obestämt förbi i några kapitel. Ytterligare några systrar på slutrakan och andra gestalter skymtar, men något grepp om det hela får jag inte. Världen upplöser sig, kring alla både mytiska och riktiga figurer, och man strävar efter förlösning till en parallell existens, som visar sig vara en omöjlig fiktion.
Läsare - missförstå mig rätt - jag begriper ingenting, men boken var listad för The Booker Prize, så uppenbarligen finns där en röd tråd väl dold bland alla ridåer och uppnåelig bara för den som ägnat sitt liv åt litteratur på hög nivå.
Inte en sedvanlig deckare utan en riktig kriminalroman!, på nästan 550 sidor (pocket). Här möts den gamle Van Veeteren och den yngre Gunnar Barbarotti och löser tillsammans ett tjugo år gammalt fall, som i sin tur återfaller på en tragisk händelse så långt tillbaka som på sextitalet.
Författaren tipsar här en bokmal som mig med villospår i all oändlighet, men bokhandlaren fd. kommissarien Van Veeteren är en gammal och sympatisk bekant, som också i väl spelad rollgestalt, förekommit i en svensk tv serie.
Denna kriminalroman skäms inte för sig, även om den blir en smula långrandig kan den utan förbehåll rekommenderas för aficionadorrna.
Harari är historiker och föreläser vid det Hebreiska Universitetet i Jerusalem. Han har skrivit denna som en uppföljning till sina två tidigare böcker „Sapiens“ och „Homo Deus“. Peter och Eila har skrivit var sin förtjänstfulla presentation av Sapiens, medan Mikael kommenterat Homo Deus.
När jag läst dessa introduktioner så måste jag konstatera att de i stort täcker innehållet också denna tredje volym. Författaren vrider och vänder på sina argument och upprepar sig men når inte i mitt tycke mycket längre här. Antingen har han, positivt sett, från början planerat en trilogi, eller så har han, negativt sett, fått mersmak av den första boken, som blev väl emottagen, och skrivit uppföljare för att utnyttja flytet.
Några träffande kommentarer vill jag ändå gärna kopiera in här:
„After giving the name of ‚God’ to the unknown secrets of the cosmos, they then use this to somehow condemn bikinis and divorces“:
„We do not understand the Big Bang - therefore you must cover your hair in public and vote against gay marriage“ och
„Democracy assumes that human feelings reflect a mysterious and profound ‚free will’, that this free will is the ultimate source of authority, and that while some people are more intelligent than others, all humans are equally free“
Läste en gång "The Shadow of the Wind" av samma författare och tyckte ganska bra om den. Denna bok rör sig i samma miljö som beskrivs väldigt sympatiskt och förmodligeen ganska ackurat.
Har nu avslutat läsningen med blandade känslor. Tyckte att där fanns några bra reflexioner, men det hela urartade till ett bloddrypande och naturligtvis romantiskt dravel. Barcelona, författarens hemstad och ramen för bokens intrig är en stad jag besökt en gång, men det var 1958, sex år före denna författare föddes inte för att det nu betyder något.
Boken befolkas av en hjälte, han också författare, två sköna damer, som tävlar om vår hjältes hjärta, men inte når honom för att en underlig trollerifarbror styr och ställer med deras och hans liv. Boken är en bästsäljare och på sätt och vis förstår jag det, men trollerifarbrorns roll blir för markant och realismen viker för mycket för att vara acceptabelt.
Som jag tidigare påpekat så har Harris goda idéer när det gäller intrig. Det händer alltid spännande saker i hans böcker, men samtidigt är det fråga om fabriksmässigt producerad enklaste möjliga underhållning. Vilket inte hindrar mig från att köpa och läsa en ny Harris varje gång jag råkar se en, däremot suktar jag inte efter nästa mellan varven.
Denna gång en sen-medeltidsmiljö cirka ettusen år efter det att Apokalypsen slukade den föregående högkulturen cirka år 2015. Lite ditten och lite datten som slutar med en katastrof vid en arkeologisk utgrävning av en sorts väldig antik betongkonstruktion uppe på en höjd, som man inte kan utröna vad det kan ha haft för funktion (vattentorn?). Mer behöver kanske inte sägas, utom att den sköna damen inte är helt ung, men nog så handlingskraftig.
Författaren är fd. kolumnist vid Bussinesweek, Washington Post och Boston Globe numera också professor vid Brandeis University. Boken är en pamflett riktad mot Trumpismen, en väl underbyggd sådan.
På försättsbladet citeras Charlotte Bronté, Aristoteles, Karl Polanyi, John Maynard Keynes och Dani Rodrik. Jag väljer att visa upp citaten av Aristoteles: ”A polity with extremes of wealth and poverty is a city not of free persons but of slaves and masters, the ones consumed by envy, the others by contempt”; och Keynes: ”Ideas, knowledge, art, hospitality, travel - these are the things which should of their nature be international. But let goods be homespun whenever it is reasonably and conveniently possible; and above all, let finance be primarily national.”
Boken kändes så svår till en början att jag gav upp mindre än halvvägs, jag är ju inte nationalekonom eller ens ekonomiskt sinnad. Nu vid andra försöket har jag långt om länge pressat mig igenom den och måste med en gång säga ifrån att inte kan eller skall författaren lastas för min bristande förmåga att absorbera texten.
Tesen går i korthet ut på att placerare, privata eller institutionella inte skall ges full frihet att fungera. Att kapital inte skall kunna gömmas i ”tax havens”. Att sociala stöd, infrastruktur, och mycket annat bäst sköts av staten och att när dessa funktioner privatiseras så tenderar resultatet att bli negativt för flertalet av befolkningen. När till allt detta läggs den accelererande koncentrationen av kapitalet så blir konsekvenserna dystra. Författaren förespråkar alltså statlig deficitfinansiering och stora insatser för att förbättra infrastrukturen (detta gäller specifikt USA).
En konsekvens av att läsa den här typen av böcker är att jag i morgon dag måste köpa en ny gulpenna för att boken är överstreckad och pennan tömd. Några ”random” citat: ”Today the distinction of open versus closed societies tells only part of the story. A more pointed distinction, as Soros has recognized, is democratic societies versus crony-capitalist societies. Corrupt capitalism seems to be gaining, while the number of democracies is shrinking. Some twenty-five
Democracies have failed just since 2000.” och ”I note that sacrificing sovereignty is something that the US does willingly - eagerly - when the impact is to undermine regulatory constraints on capital and commerce. When the goal is to constrain business or advance human rights, the US usually balks.”
Nåja inte är dessa klipp på något sätt speciellt representativa för författaren, utan närmast att se som lösryckta uttryck som jag reagerat inför och slösat med gulfärg på.
Boken är väl värd ansträngningen, avbrottet i min läsning var dock klart till skada för min förståelse av den.
Var häromkvällen med på en författarpresentation på Työväen Opisto här i Grani. En ung skön och glad författare presenterade sina böcker och diskuterade med en likaledes ung och fryntlig diskussionsledare. En stor grupp elever strömmade in och ut igen efter en halv timme, vilket inte var så hälsosamt för tankeutbytet. Diskussionen gick på omväxlande finska och svenska, kanske med en lätt övervikt åt svenskan.
När jag nu har läst deckaren, hennes andra, måste jag erkänna att jag trots ett initalt tvivel ändå tyckte att boken var förvånansvärt väl hopkommen. Franz har känsla för dialoger och klarar växlingarna från en situation till en annan på ett proffsigt sätt.
Lokalen är Västra Nyland, en ospecifierad småstad med drag av både Ekenäs och Hangö. Bokens hjälte detektiven Anna Glad har tydliga drag av författaren själv minus hennes självsäkerhet. Storyn mynnar en smula oklart ut i beskrivningen av en planerad orgie med fatala följder, denna i sin tur ställs mot ett något motsvarande skeende ett tjugotal år tidigare.
Sett mot perspektivet av den uppsjö av Nordic Noir deckare som numera dominerar marknaden, så är denna ännu något hemvävd och till min lättnad frossar den inte i blodtörstiga detaljer.
En charmig ung författare intar sin plats på parnassen, allt skäl att önska henne framgång.
Läser HEROES av Stephen Fry, den jovialiskt fyndiga skådespelaren som bl.a. spelat Jeeves. Boken återberättar den grekiska mytologin på enkel vardags-engelska med en och annan humoristisk kommentar.
Guardians omdöme på pärmen är träffande: "Assured, engaging, lively, genuinely funny, Fry once again proves himself a master of great learning worn lightly"
Boken utgör egentligen del två, där MYTHOS den första delen var en Sunday Times bestseller. Konstaterar i alla fall att den kanske skall avnjutas i kortare avsnitt, inte glupskt i ett kör. Mycket givande!
När jag beslöt att pausa läsningen av Stephen Frys utomordentliga Heroes, tog jag i stället till denna Grisham produkt. Produkt därför att författarens lista på publicerade verk omfattar trettionio titlar före denna.
Den handlar om en bommullsodlare, modell större skala, som en morgon rakar sig klär sig och omgjordar sig med sitt revolverbälte (en intressant erfarenhet, jag har ett äkta sådant köpt i Texas i tiden, men numera går det inte att kränga kring min med åren något förvuxna mage). Han stiger i sin skinande nya Ford truck, kör till Methodistkyrkan och skjuter ihjäl prästen.
Därefter rättegång och avrättning av "vår hjälte" som beskrivs med vidlyftiga berättelser om den elektriska stolen i Mississippi och hur döden i en sådan verkligen är.
Sedan vidtar bok 2 som berättar om japanernas invasion av Filippinerna och dödsmarschen på Bataan. Också här är berättelsen så detaljerad att man kan förstå motivet bakom de två atombomberna amerikanerna till slut fällde över Japan.
Jag har ännu inte kommit till någon förklaring hur mordet på methodistprästen hänger ihop med krigsfångenskapen, utom någon enstaka antydan om att "vår hjältes" hustru kanske på något sätt varit involverad. Brinner således av iver att komma vidare i denna produkt och få sammanhangen klarlagda, brinner också av längtan tillbaka till Heroes.
Författaren är emeritus professor i "political science" (statsvetare) vid Chicago Universitet. Han hävdar att konspirationsteorier av olika slag har stor genomslagskraft i det amerikanska samhället och dokumenterar i den här volymen ett stort antal sådana. Teorier om "The Hidden Hand" och "Illuminati" som bakom kulisserna styr samhället. Teorier om hur judarna inte är äkta utan uppblandade med Kazarererna. Teorier om hur de judiska bankirerna kontrollerar världen. Teorier om hur Adams säd var av två slag: det goda som gav upphov till den vita nordiska rasen; det sataniska som gav upphov till judarna. Detta alltså bara som några axplock ur det rika utbudet, som författaren menar att i denna dag har stort inflytande.
Nu råkar det sig så att jag stångat mig igenom de 237 första sidorna i boken och står inför beslutet att läsa ytterligare cirka hundra, eller överge den. Är böjd för det senare, men två övergivna i snabb följd är inte bra!
Fortsättning följer - eller så icke.
10.08.2019 VALKOINEN RISTI, Ilkka Remes, 2018. Ett lätt förvirrande scenario där ryska trupper ockuperar Hangö och Åland, medan amerikanska trupper patrullerar i huvudstadsregionen och stora horder av flyktingar vällt in över östgränsen och bildar oroshärdar i förläggningar i de östra delarna av landet.
Bokens hjältar försöker lägga beslag på en atombomb som skickats på en yacht på väg till Syrien. Mossads agenter i samma ärende trasslar till det för alla parter. Det framgår att Rysslands president Mihailov står bakom försändelsen privat för att med den försöka höja på världsmarknadspriset på olja.
Presideten luras incognito till Finland, blir nära nog ihjälsprängd av en bilbomb i Westend, jagas på småvägar genom Grankulla österut mot flygplatsen och kan i en dramatisk scen återborda sitt privatplan utan att bli igenkänd och fly tillbaka till Moskwa. Som tack drar han tillbaka sina ockupationstrupper, varefter ytterligare dramatik väntar med atombomben.
Allt väl väntar unga inblandade av olika kön, som finner att deras ursprungliga positioner i var sitt hörn nu närmat sig varandra.
Äkta raffel på klingande finska med alla det finska språkets komplicerade grammatikregler involverade. Med andra ord en svår nöt att knäcka även om knäckningsfösöket skett under ganska angenäma former i Baqd Gastein där jag befinner mig, inte för de undergörande dryckernas, utan för alpvandringarnas skull. Gammal visade sig dock äldst och fick ge upp höghöjdsövningarna efter andra försöket.
En tunn liten volym under samlingsnamnet "Världens dramatiska historia". Harrison ger oss en insikt i pestepidemiernas historia, framförallt på trettonhundratalet. Hur sjukdomen då minskade befolkningen i många städer och byar på ett år med i snitt femtio procent. Glimtar av härjningarna får man genom nedskrivna berättelser och korrespondens från tiden. Harrison skriver ett enkelt och klart språk som gör den lilla boken läsvärd för vem som helst oberoende av eventuell motvilja mot ämnet i sig.
En ny läsupplevelse på gång: "Can Democracy Survive Global Capitalism?" som av sin författare Robert Kuttner introduceras bl.a. med följande ord: "The postwar social contract, with national variations, demonstrated that a social form of contained capitalism could be successful economics. In that era, the economy grew at record rates even as it became more equal. This was true throughout the West, suggesting that common, systemic dynamics were at work. But that era has given way to one alarmingly like 1920s, and with similar repercussions. A decent political economy is still possible, but it will again require an exceptional politics.
Återstår
att läsa och försöka förstå vad författaren vill ha sagt, men att dynamiken var annorlunda strax efter kriget framstår som en självklarhet. Majoriteten av de i kriget döda och lemlästade kom från de
lägre samhällsklasserna, dessa måste kompenseras för sina uppoffringar vilket skedde under återuppbyggnaden och igångsättningen av industrin efter kriget. Ergo en utjämningsprocess.
Till det kan läggas
att spåren förskräckte. Fascismen hade haft god jordmån i sviterna efter det första världskriget och Tysklands hårda fredsvillkor. Kommunismen hade vuxit sig stark i form av Sovjet. Alltså måste de västliga
demokratierna ta politisk hänsyn till de oftast socialdemokratiska väljarna.
Tyvärr, tyvärr "I am not up to it" kan inte tillgodogöra mig den här nationalekonomiska texten, orkar inte hänga med i svängarna. Måste lämna boken, men med ett bokmärke i, kanske jag någon gång närmar mig den på nytt.
En annorlunda och engagerande form av historieskrivning. Ett svep över fyratusen år av samhällen, som under oftast stora ekonomiska uppoffringar, försvarat sig genom att bygga vallar och murar.
Stadsmurar är ju något man som turist träffat på och beundrat. Murar som den Kinesiska (förövrigt en sen upplaga med många förlagor) som separerat en organiserad, civilicerad stat, från horder av Hunner, Mongoler eller andra fritt strövande folkslag, har förekommit i många fler varianter på olika håll än man kunnat föreställa sig förrän man fördjupat sig i denna bok.
Uppenbarligen har författaren, en historieprofessor, blivit inspirerad till boken av Hr. Presidenten Donald Trumps utgjutelser beträffande USAs gräns mot Mexico. Han påvisar med många exempel hur dessa murar i praktiken sällan infriat de förväntningar som ställts på dem.
Boken är underhållande, trevligt skriven och intressant, men den tenderar att bli något docerande mot slutet. Jag stod i beråd att köpa ett andra exemplar av den som gåva, men det visade sig att Akademen hade tagit in bara fem stycken som alla hade sålts under den vecka som jag ägnat åt att läsa den.
Följande utgör en kommentar till Ghita Jänttis inledning om boken i Ring 1:
Det avslutande stycket i Utvald att Leva lyder som följer: " Adolf Hitler var en ensam, oftast missnöjd
man som ständigt hade grandiosa men orealistiska planer och misslyckades till slut med allt han företagit sig. Han var en man som behövde krig för att stilla sin rastlöshet. om man, för en stund,
lyckas bortse från hans gärningar, framstår han som en ömkansvärd person."
Ett omdöme skrivet, visserligen långt senare, men dock av en Jude som under kriget lyckades fly från Polen, men före
det hade upplevt allt det hat, det hot och allt det fruktansvärda som Judarna där fick utstå.
Bokens skickligt uppbyggda balans mellan livet i Częstochowa och i Sverige visar tydligt på skillnaden mellan ett skräckvälde
styrt av en hänsynslöst envis demagog och ett demokratiskt samhälle där inget tänkbart scenario pekar på något allvarligt yttre hot.
När man som Sverige kan klara sig utan att bli indragen i ett världskrig
genom att leverera stål och tillåta transport av främmande trupper genom sitt territorium så finns det inte rum för svallande politiska känslor.
Författaren har åstadkommit en lättläst
flytande text av allmänt intresse och blivit belönad med goda försäljningssiffror. Han har haft en ovanligt mått av tur i sitt liv, men också fått leva med skräcken och ett hårt men givande slit.
Ett nytt och effektfullt sätt att berätta historia. Kapitlen från ett tll sju: Gauls; Goths; More Goths; Normans; Spanish and Lutherans, French och till slut Nazis. Mer än tvåtusen år sedda genom detta filter ger en koncentrerad bild, men också en intressant jämförelse av förhållandena i staden under olika epoker.
Under Antiken var Rom en miljonstad, under sina sämsta perioder har den varit en håla om cirka 20 - 30.000 innevånare, för att småningom återkomma under Påveväldet efter Avignon parentesen, och till slut under republiken bli en miljonstad på nytt.
På trehundrasextio sidor ryms en myckenhet berättelser och mängder av historiska personer, kanske därför en smula svårsmält, men ändå en lättflytande text.
En bok Ullabella nappade åt mig under en snabbraid på Akademen, en bok jag haft mycket glädje av.
Något motvilligt köpte jag denna bok tillsammans med en bunt andra. De andra har jag läst och anmält, nu också denna. Under tiden har jag på Grankullagillets vårmöte hört Bruun berätta om bakgrunden till boken och också slängt käft med honom under frågestunden som följde.
Med facit i handen konstaterar jag att Bruun representerar exakt samma syn på dagstidningen som jag har, med krav i främsta rummet på nyheter och analys av dem och av det politiska skeendet. Förutom nyheterna har ledarna, understreckarna och kommentarspalterna alltid varit de källor jag öst ur vid läsningen av dagstidningarna. HBL frångick denna linje och förlorade sin plats som vägande part i samhällsdebatten. Samtidigt gick upplagan ner med förödande fart.
Hur allt detta gick till och vem som stod bakom besluten avslöjar författaren klart och tydligt och utan att darra på manchetten. Han gör det dessutom med glödande passion och en ledigt läsbar stil.
Hufvudstadsbladets öde är en första rangens fråga för oss finlandssvenskar, därför uppmuntrar jag alla ringettor att stifta bekantskap med boken och småningom, om också i liten skala, bidra till debatten för att försöka förmå beslutfattarna att ändra kurs på skutan.
Författaren, född i Azerbadjan, var redaktör för en kommunistisk sedermera indragen tidning i Helsingfors, satt en tid i fängelse efter inbördeskriget, flyttade sedan till Petrosavodsk och småningom till Moskva, där han blev avrättad i Stalins utrensningar 1938. Han började emellertid sin karriär som universitetslärare med Azerbadjan, språk och kultur som läroområde och ämne för ett par böcker, varav denna är en.
Boken handlar om den Persiska kvinnan som han beskriver som följer: „En märkvärdigt trånande, flickaktigt drömmande själ strålade ut från de djupsvarta ögonen med de långa mjuka ögonfransarna. De hade någon besynnerlig, sugande kraft. Hyn bryntes starkt av reflexen från sidendräkten. Ennes näsa var tunn, nästan genomskinlig, och idealiskt vackert böjd. Läpparna voro smala, men högröda som av hett blod. När hon skrattade, syntes en krans av vita glänsande tänder.“
Hela den tunna boken går i samma stil och ter sig därför lätt löjeväckande för en sentida läsare, men att Lassy var starkt påverkad av sina upplevelser med representanter för det täcka könet i Persien råder det inget tvivel om.
Har nämnt om den här boken förut och presenterat författaren. Har nu tröskat igenom den, men ställer mig fortfarande något frågande till vad den egentligen handlar om. En tjugo sidors introduktion slutar med tesen: "There is no longer a dominant model for future war, but instead a blurred concept and a range of speculative possibilities."
Författaren fördjupar sig i litteraturen om krig sedan sent artonhundratal och spekulerar om hur olika skribenter under åren föreställt sig strider och krigstillstånd. Inledningen till ett kapitel betecknat "Failures of Peace" är ett klipp ur en bok The Twenty Years Crisis från 1939 av E.H. Carr: "The passionate desire to prevent war determined the whole initial course and direction of the study, Like other infant sciences, the science of international politics has been markedly and frankly utopian".
Sedan följer en utredning om processen som ledde till kriget mellan Japan och USA där jag citerar följande: "The Americans never had any doubt that they would win an eventual war and had explained clearly to the Japanese why this was so. This is why they kept on pushing the Japanese, and it was why they got caught by surprise when the Japanese decided they could take it no more."
I kapitlet Ancient Hatreds and Mineral Curses som handlar om brödrakrig kommer han med följande: "Thus one critique of the ancient hatreds meme argued that what went on in Croatia and Bosnia was not so much about a frenzy of nationalism - wether ancient or newly inspired - but rather from the actions of recently empowered and unpoliced thugs. Warren Zimmerman, who had been the US Ambassador to Yugoslavia, observed how "the dregs of society - embezzlers, thugs, even professional killers - rose from the slime to become freedom fighters and national heroes. That begged the question of who had empowered the thugs. They were used for a purpose!".
Som synes innehåller boken ett rikhaltigt urval av exempel, kunde delge flere gula understreckare, men det skulle inte fördjupa uppfattningen om texten i sin helhet. Notapparaten och indexet sträcker sig från sidan 289 till sidan 376 vilket i sig ger en uppfattning om författarens ambition med verket.
Som sagt kom jag aldrig riktigt underfund med den röda tråden, vilket inte hindrade att boken var både välskriven och intressant för läsaren. Bristen ligger således hos min trötta gamla hjärna.
En agent och en radio-operatör är försvunna i det ockuperade Paris, en äldre tysk vetenskapsman väntar där på att fly naziregimen och lockar med en lista på inflytelserika personer som kan tänkas sabotera Hitlers framfart.
Vår huvudperson Mitchell flygs in för att lösa problemen, hans hustru har blivit arkebuserad och hans dotter sitter fängslad av Gestapo. Nu vidtar en virvlande jakt som på nära femhundra sidor till slut över hopvis med döda kroppar lurade nassar, samt trogna och otrogna resistánce figurer, leder till ett förhållandevis lyckligt slut. Fast man i detta sammanhang måste se ett lyckligt slut som ett där man får dö utan att först bli torterad.
Det är alltså fråga om dussinvara och utdraget underhållningsdravel.
Författaren har fått sin första bok publicerad 1978 och denna är hennes sjuttonde verk. Boken är strikt baserad på historiska dokument och berättar om judarnas tragiska öde på Mallorca under andra hälften av 1600-talet.
Inkvisitionen använde sig av en tillfällig besökare i Palma de Mallorca en konvertit som beslogs med sin livslögn att i hemlighet hålla fast vid den judiska tron. Han dömdes och brändes på bål androm till varnagel. Hela den lilla judiska befolkningen i staden hade tvingats konvertera, men höll i hemlighet fast vid sin tro. Majoritetsbefolkningen tyckte illa om den judiska spillran i sin mitt och ville till varje pris bli av med den. Att en stor del av öns handel skedde med dessa och på andra ställen bosatta judar som mellanhänder snarare ökade än dämpade oviljan mot dem.
För dessa judar fanns inget alternativ, de hade inte någon möjlighet att ta sig från ösamhället där hamnarna var bevakade och reseförbud rådde. I ett skede satt en stor del av de ledande judiska familjerna inspärrade och förhördes av inkvisitionen, de blev i alla fall frisläppta, men samtidigt berövade all sin egendom. När greppet tio år senare ytterligare skärptes lyckades de övertala en engelsk skeppare att ta dem med på sitt fartyg. Emellertid kunde fartyget inte ta sig ur hamn på grund av en ökande storm. Familjerna måste återvända hem, men fann att myndigheterna redan låst dem ute och beslagtagit husen. Sedan arresterades de i snabb ordning, var länge fångna, en del utsatta för förhör under tortyr.
Slutligen blev trettiosju av dem dömda till döden, av dessa skulle tre som hade stått emot tvångskristnandet dö på bålet, medan de övriga som på nytt avsvurit sig den Mosaiska tron i nåd skulle garroteras före de kastades på bålet. "Den som mottog korset, om så i sista stund, vid åsynen av bålet, hans själ blev frälst och kyrkan hade gjort sin plikt, den hade vunnit. Den som inte mottog korset, hans själ skulle brinna för evigt i helveteselden. Den som mottog korset blev halshuggen innan han kastades på bålet. Den som vägrade brändes levande." Så skedde under tre på varandra följande veckoslut 1691. Avrättningarna som var stora offentliga tilldragelser följdes enligt protokollen av runt trettiotusen åskådare inklusive Palmas honoratiores för vilka läktare med baldakiner byggts upp.
Författarens insats som historietolkare begränsar sig till att ge liv åt en del av de med namn nämnda offren och deras levnadsöden. Hon använder ett torrt, nära nog protokollärt språk och skjuter in långa stycken av de autentiska protokollen i sin text. Det rör sig alltså inte om någon lättläst bok, däremot nog om ett mästerverk i sitt slag, en bok man minns med obehag en längre tid framöver.
En charterbåtskapten hamnar på villovägar. Skattjakt på fientligt område med en skarp brud som pådrivare och sängkamrat (detta är alltså Kuba, därför kamrat).
Mystiska möten i Havanna, en gammal Buick som medel för färden till skattgömman i en grotta långt borta. Syftet visar sig vara politiskt, någon skatt existerar inte, däremot nog kistor med avrättade amerikanska soldaters skallar och andra med dokument och ägobevis för Floridakubanerna att suga på intill den stora återkomsten. En planerad demonstration mot tövädret mellan USA och Kuba som kan visa sig farlig för exilkubanerna.
Paret undanröjer med schvung alla hinder i sin väg, men skepparen måste naturligtvis kontinuerligt oja och voja sig över den vådliga eskapaden. Upplösningen av dramat, är två dagar efter jag avslutat läsningen, redan glömt.
Författaren är professor, specialiserad på Ryssland. Boken är en liten pamflett på under 150 sidor, som försöker belysa Putins personlighet och dra slutsatser av det.
Tesen blir i stort sett att Putin handlar reaktivt och anpassar sig i stället för att ha en agenda som allt annat skall anpassas till. Som känt är ju hans karriär nära länkad till Sobchak, som var hans juridikprofessor under studietiden, och sedan gav Putin uppdrag som personlig assistent och fixare när han blivit borgmästare. Efter flytten till Moskva fick han en motsvarande position i Yeltsins stab och klev sedan ytterst snabbt i karriärstegen via topposter som boss ett futtigt år för FSB (fd. KGB) till skuggschef och slutligen ersättare.
Putin har tydligen inte ambitionen att återställa tsardömets, eller sovjetstatens maktsfär, men däremot nog att Ryssland skall respekteras och att hans röst skall höras i samband med internationella konflikter. Problemen han dras med är att landet är så jättestort och så jämförelsevis glest befolkat. Rysslands ekonomi är i samma storleksklass som Spaniens, vilket, det säger sig självt, inte är tillräckligt för den tungviktarposition han åstundar.
Putin beter sig långt som en klanhövding omgiven av ett hov av vasaller som ständigt skall passas. Oligarkerna han släppt fram finns till för honom och är ytterst medvetna om det. Han har samlat på sig en jätteförmögenhet utan att formellt vara inblandad i affärsverksamhet och en blygsam lön som statschef till trots.
Han har inte lyckats infria sina löften till folket om ekonomisk tillväxt, för att skyla över misslyckandet har han involverat landet i konflikter i Tchetchenien, Georgien Ukraina och nu senast i Syrien. Han har återtagit Krim från Ukraina, vilket jag för min del tycker är naturligt och ok, i och med att Chrustjovs manöver bara skall ses som en administrativ överflyttning inom Sovjet. Hans manövrerande speciellt i förhållande till Ukraina har i alla fall lett till en utfrysning från Väst, som kontinuerligt bidrar till den svaga ekonomin.
Sitsen för Putin är således inte lätt och småningom börjar successions-problematiken att bli aktuell. Att träda tillbaka med frihet, hälsa och förmögenhet i behåll i ett samhälle där så aldrig genom århundraden egentligen skett och det därför inte finns en tradition och accepterad lagstiftning om saken kan inte vara en alldeles enkel nöt att knäcka.
Boken är definitivt värd sina två till tre timmar, även om mycket av materialet är välkänt.
Boken har blivit recenserad i Ring 1 och det nedanstående är därför bara en kort kommentar.
Den Jacksonska familjetragedien bestod i ett politiskt motiverat belackande av parets äktenskap.
Detta på grund av Mrs. Jacksons skilsmässa från sin första man, som fördrivit henne och sedermera äktat en annan. Skilsmässa, även utan egen förskyllan, var inte acceptabelt där
och då.
Utsatt för en hetsig hatkampanj, under Andrew Jacksons kandidatur till presidentposten, kollapsade Rachel Jackson och dog innan mannen tillträdde ämbetet.
Boken är uppenbart
väl researchad och beskriver det ganska färgstarka livet i Tennessee i början av artonhundratalet på ett sätt som ger läsglädje.
Boken har tidigare presenterats utförligt i Ring 1, här bara en kort kommentar.
Trots all sin tragiska bakgrund (Auschwitz) excellerar författarinnan i att ge exempel på psykiatriska
fall där hon kunnat hjälpa sina patienter. Detta tar upp en stor del av boken och är inte särskilt givande ur läsarens synpunkt. Hennes egna traumor, som bland annat ledde till skilsmässa behandlas
också utförligt.
Skilsmässan blev tack vare mannens initiativ inte permanent utan paret återförenades, ett inte alldeles vanligt utfall. Som bok betraktad, om också inte som levnadsöde, är
Choice inte någon höjdare och jag fann det besvärligt att beta mig igenom den senare delen av den.
Over dinner recently my sister in law Barbro and I discussed the pros and cons of introducing books to "ringen" in the language in which one has read them. Most of us read in Swedish, Finnish and English, perhaps with a preponderance for English. On the other hand much of the litterature we enjoy in that language has been translated thereby already losing some uniqueness. My point of view was, and incidentally remains, that Ring1 is a Swedish, or rather "Finlandssvensk", medium and should remain as such.
I will, however, try to do one introduction i English, one that already has been done proficiently enough in Swedish by Ullabella. The experiment will not, I hope, therefore cause confusion as to the Administrators intent. Here goes:
18.03.19 WARLIGHT, Michael Ondaatje, 2018. The story, set in London of 1945, opens with two under teenage children being left by their parents in their home for a few weeks before the start of their respective boarding schools. Their mother supposedly joining their father at his new station in Singapore.
Their mothers trunk, packed with loving care in the presence of the children, is discovered in the basement years later. In the meantime the children have tried and rejected their boarding schools and been taken care of by an obscure lodger called The Moth in the attic of their house. Years roll by and nothing is heard from the parents, but the boy feels being watched from time to time.
One explosive evening their world blows up, the car they travel in is attacked, The Moth dies, secret agents surround them and they suddenly meet their mother.
From here on the perspective shifts and i consider it prudent not to reveal more of the story. Anyhow the book is a masterpiece of laconic but colourfull prose. A beautiful and surprising weave. In every respect a masterpiece.
Femhundrafyrtio sidor tankemässigt och typologiskt tät text, som ställer rätt stora krav på intresse och tålamod hos läsaren. Författaren rör sig över ett brett spektrum av samhällen, men
hans tes är tll syvende och sist att det moderna västerländska samhället likaväl som de exempel han nämnt står inför ond bråd död inom överskådlig framtid. Detta för att de naturliga resurser
som finns inte är tillräckliga att hålla oss igång i det långa loppet. Till tesen hör också att kollapsen kommer ganska plötsligt och snart efter det systemet nått sin kulmen. Därmed inte sagt att det
i skrivande stund skulle gå att tillförlitligt ringa in en sannolik tidrymd.
Exemplen rör sig från de typiska: Påskön, Mangareva och Henderson Island till Montana där gruvor och kalhyggen förstört naturen,
till Papua Nya Guinea där den sent upptäckta befolkningen i inlandets bergsbygder inrättat sig på ett föredömligt ekologiskt hållbart sätt. Sedan Grönland där Norrmännen överlevde i fyrahundrafemtio
år, men inte klarade av en längre kallperiod, bla. för att de vägrade ta i bruk de fiske- och jaktmetoder som deras konkurrenter Inuiterna använde. Av någon anledning åt de ingen fisk alls. Därifrån till Australien
där man slösat med virke och försökt driva ett jordbruk av europeisk typ, med den påföljd att marken saliniserats och i stor utsträckning blivit obrukbar. Japan där Tokugawa regimen på ett tidigt stadium insåg
faran med att hugga ned skogen och den risk för erosion som hyggena medförde. Haiti ställt mot grannen Dominikanska republiken, där den förstnämnda är utblottad, medan den andra klarat sig någorlunda bra (vilket även
jag som besökt Hispaniola ett par gånger kan intyga). Slutligen Khmerimperiet Ankor Wat där problemen hopade sig för att regntidernas normala rytm rubbades i omgångar och rikets intrikata bevattningssystem inte i längden klarade
av de tvära kasten mellan nederbörd och torrperioder.
Förklaringarna varierar från plats till plats, men en stor del av misslyckandena tillskrivs trädfällning utan återplantering som ledde till alltmer påtaglig
brist på bränsle, speciellt på det viktiga träkolet, samt den redan nämnda och allestädes närvarande erosionen.
Bland påståenden i boken kan nämnas:"China´s achievement of First World standards
will approximately double the entire world´s human resource use and enviromental impact".
Tror att min introduktion, om än kort, till Mr. Diamonds nog så betydelsefulla bok kan tänkas räcka för större delen av ringens
medlemmar. Här i Finland är vi ju inte så utsatta för naturförstörelse eller torka, vi har ju också ett föredömligt återplanteringssystem som håller våra viktiga skogsresurser i balans.
Författaren är ekonomiprofessor vid Cambridge. En ganska radikal tänkare. Bokens pärmbild är strutsen som gömmer sitt huvud i sanden vilket säger en del om innehållet.
Han kör med ett större antal teser, en av de mest grundläggande är att den fria marknadsekonomin inte är särskilt bra för tillväxten generellt och definitivt inte är lämplig att applicera på utvecklingsekonomier, som man systematiskt gör. De gamla ekonomierna, inklusive USA, har byggt upp sina samhällen bakom skyddsmurar av tullar och kapitalflödeskontroller, det borde de unga staterna också beredas tillfälle att göra, men IMF och andra internationella långivare ställer krav på fri rörlighet för kapital.
Det första kapitlet heter: „There is no such thing as a free market“ sedan följer en indelning i: „What they tell you“ och „What they don´t tell you“, samma mönster följs i varje kapitel med förklarande texter. Klart tydligt och bitvis rätt kontroversiellt.
Vill inte påstå att jag skulle ha sammanhangen så klara för mig att jag skulle begripa allt, men det jag förstod tyckte jag om att läsa.
Om jag räknade rätt så är detta författarens tjuguåttonde bok och jag tror att samtliga är baserade på inspector Brunetti och hans utredningar av kriminalitet i Veneto. Det kan ju inte hjälpas att läsaren, som en gång lockats till dena „honey pot“ småningom börjar känna sig lätt frustrerade av bristen på variation, fastän det familjära känns nog så gott till en början.
Intrigen får sin upprinnelse vid en privatskola där droger säljs till eleverna. Därifrån för den oss till dementa patienter och fifflande med recept för dessa i syfte att bedra staten på understöd och fylla apotekets kassakistor. En revisor med kort stubin hotar systemet och blir tystad, men Brunetti genomskådar med den blomsterälskande sekreteraren Elettras hjälp hur det gått till.
Upprullningen lämnar jag till läsaren, med konstaterandet att commissario Patta inte heller denna gång förmått komma med något konstruktivt.
Titeln skall tas bokstavligt, författaren går igenom stadsplanering, byggnader, muséer, monument etc. över hela det gamla östblocket. En kompakt koncentrerad resa på 532 sidor.
Han börjar med de stora boulevarderna, planerade och byggda för att visa upp paraderande armé-enheter under första maj parader. Sedan de stora bostadskvarteren med sina slarvigt byggda höghus i oändliga rader. Stalintida krusidulliga skyskrapor, metrobyggen, återuppbyggda gamla centrumkvarter och slutligen alla dessa större och mindre krigsmonument och Leninstatyer som funnits, men senare delvis har rivits och tagits bort, i alla städer.
Framställningen är inte geografisk, utan baserar sig på ovan nämnda ämnen så att städer i Sovjet, DDR, Bulgarien osv. jämförs inom ramen för var sitt ämnesområde.
Författaren, engelsman, med polsk hustru bor själv i Warsawa och därifrån gör paret utflykter till Moskva, Kiev, Bucharest, Berlin, Riga osv. Detaljrikedomen är något överväldigande, men diskussionen är klar och väl formulerad. Fotnötter och index upptar ytterligare femtiotalet sidor, det är sålunda möjligt att boken utgör författarens doktorsavhandling i arkitektur. Han avslutar med ett kapitel om Shanghai Expo 2010, där det bl.a. framgår att man där tvångsförflyttade sextiotusen människor för att bereda plats för expot. Efter kapitlet om monument över händelser under andra världskriget Babi Jar m.fl. så får man nog allt vad autokratier heter upp i halsen vid detta avslöjade.
Det har tagit mig avsevärd tid att komma igenom detta verk, jag ångrar inte att jag gav mig på det, men kan inte heller rekommendera boken som lektyr, den kräver mer än så av läsaren.
Storyn handlar om ett syskonpar på landet före och under första världskriget. Den börjar med incest, fortsätter med broderns åratal långa flykt hemifrån återvändande för ett kort dygn och försvinnande vid fronten i Flandern. Systern blir gravid hennes kval och aborten beskrivs utförligt. Den långa perioden då brodern är borta och systern småningom börjar överta ansvaret för, den enda återstående släktingens, morfaderns förfallna gård upptar en stor del av boken. Den framgågsrika ägaren till granngodset figurerar som presumtiv friare och mot slutet i något oklar form som systerns älskare.
Mot slutet blir tonen i boken mer poetisk, naturscener varvas med beskrivningar av miljön som tilltalar läsaren och ger en mer positiv bild av helheten. Boken har vunnit något som kallas The Orange Prize, ett litterärt pris jag aldrig hört talas om tidigare. En „romanka“ således, inte oäven kanske, men definitivt inte vad jag brukar befatta mig med. Denna kom i min hand på hyllan i vårt hyrda hus på La Gomera för några månader sedan (ersattes där av en annan bok jag läst slut) och har nu något motvilligt blivit läst.
En diger, något överväldigande och mycket skolmästerlig bok om hur man skall förhålla sig till världen, livet och informationsflödet.
Hans Rosling, tidigt bortryckt i cancer, var professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet. Han hade ett förflutet som läkare i Afrika och som aktivist och internationellt anlitad föredragshållare i folkhälsosammanhang.
Han inleder boken med att ställa läsaren inför en rad frågor och ägnar därefter kapitel efter kapitel till att bena ut svaren och höja på ögonbrynen åt den brist på kunskap om världen som både allmänheten och allsköns experter visar prov på. Huvudsakligen går hans bevisföring ut på att tillståndet i världen är bättre än man i gemen föreställer sig.
Att gå in på detaljer i det här sammanhanget låter sig inte göras, men för den vaket intresserade utgör boken givande läsning, trots de brister jag påtalat ovan.
Boken är, som titeln antyder, ett stridsrop, en kärleksförklaring till det finlandssvenska arvet och ett förnekande av den tvehågsna möjligheten till flykt västerut över Östersjön till ett tryggt Sverige.
Ett "Terra Incognita", som jag som sentida finlandssvensk brukar kalla vårt västra grannland, som aldrig trots många språkliga törnar under åren utövat någon lockelse för mig.
Den lilla volymen är
mycket enkelt uppbygd kring ett gods på Näset, som från och till varit i en familjs ägo under flere generationer. Likheten här till det Zilliacuska Hapenensaari är påfallande. Gården går ur den svenska familjegrenens
hand till en förfinskad dito, men kan sedan återinlösas dels för att oturen följt den nya ägaren, och dels tack vare ett lämpligt arv. Arvet skulle emellertid ha bestått av ett gods i Skåne och den interna dragkampen
om vad, som i det långa loppet, är bäst för arvtagarens minderåriga söner utgör en viktig del av bokens budskap.
Simberg har höjt ett mycket tydligt varnande pekfinger. Han vill visa på den fosterländska
känsla som ändå ligger förborgad inom oss, trots språkstriden som just vid tiden för bokens tillkomst var särskilt påtaglig.
Någon stilistisk pärla är boken inte, den känns gammaldags, pekfingret
är blott alltför påtagligt. Sentimentet bakom författarmödan finner jag däremot ha en viss om också något tynande relevans ännu idag.
Det första som slog mig när jag började läsa var hur väl språkrytmen stämde ihop med de ryska klassiker jag i tiden läst (också de i svensk översättning).
Dmitrij Dmitrovich Sjostakovitj har jag uppfattat som en sovjetunionens store tonsättare, omgiven av något av en hjältegloria för sin Leningradsymfoni och andra kända verk. Denna bok utmålar honom som en tidvis utfrusen, tvehågsen person vars tonsättarkarriär blev för evigt snedvriden av Stalins krav på sovjetisk korrekthet.
Efter att ha hållit på med Trump från olika synvinklar så fastnade jag för följande stycke: ""Ryssland är elefanternas hemland", som ordspråket lydde. Ryssland uppfann allting därför att... ja, för det första därför att det var Ryssland, där självbedrägeriet var ett normaltillstånd, och för det andra därför att det nu var Sovjetryssland, den nation i historien som kommit längst i social utveckling och där det var naturligt att vara först med nya upptäckter. Så när Ford Motor Company gick ifrån sin A-Ford modell, köpte sovjetiska staten hela fabriksanläggningen, och si: en äkta, sovjetkonstruerad buss med tjugo sittplatser eller en lätt lastbil hade sett dagens ljus!..... Eller också kopierade man en Leica kamera, som sedan föddes på nytt som FED, namngiven efter Felix Dzerzijnskij och därmed desto mer sovjetisk. Vem sade att underverkens tid var förbi?"
Boken har anmälts i olika omgångar av Tove, Ullabella m.fl. så det finns ingen anledning att gå vidare in på detaljer. Ytterst läsvärda tvåhundra sidor.
När man i TV och på film sett pressinformationer från Vita Huset så kan man inte annat än förvåna sig över den rikedom av inträngande material som Woodward fångat upp och satt till pränt. Han var ju en av de två journalister som satte Nixon på pottan i samband med Watergate så visst har han en renommé att leva upp till.
Här får man följa med stabsmöten och möten i Ovala rummet praktiskt taget dag för dag. Man får inblickar i de medagerandes tänkesätt och reaktioner inför Trumps brist på insikt och hans egotrippar. Woodward kommer till att Trumps tankegångar är på en äldre tonårings nivå, att han inte har någon bakgrundskunskap om hur och varför USA fattat sina beslut under efterkrigstiden, och sist men inte minst att Trump inte läser de analyser som presenteras för honom och inte fattar vad som berättas för honom. Han har envisa vanföreställningar och vägrar, uttryckligen vägrar, att ta till sig fakta som inte tilltalar honom, eller råd baserade på sådana fakta.
Kretsen av rådgivare kring presidenten är liten, men raden av medhjälpare som avgått i frustration är lång och några, som t.ex Comey och Sessions har Trump stött ifrån sig. Woodward anser att Trump nu omger sig med sykopanter, som inte är kvalificerade för de uppgifter de tilldelats. David Leonhart, ledarskribent på New York Times, som jag dagligen följer, säger detsamma.
För att ytterligare späda på så nämns det att Trump sällan visar sig förrän elvatiden på jobbet och att han ofta kan tillbringa upp till sex timmar per dag framför TVn tittande på aktuella politiska diskussionsprogram, huvudsakligen på Fox News.
Woodward berättar också om tillfällen då Trump har gjort ett (förhastat och illa underbyggt) beslut och begärt att få en skrivelse om saken för underskrift, men sedan glömt det och hans närmaste män därefter helt stillsamt avlägsat pappret från presidentens bord i hopp om att han skulle ha glömt det.
Idag har Leonhart en ledare där han utförligt beskriver grunderna för en "impeachment" av Trump, den har jag delat på min FB sida.
Boken fann jag på bokmässan i höstas.
Boken skrevs när Trumps kandidatur började se ut som en realitet. Den är därför inte aktuell på det sättet att den skulle följa upp de misslyckade beslut och blamager som Trump lyckats prestera sedan han
tillträdde. Jämfört med Bob Woodwards bok, som jag nu börjat på, saknar den också den omedelbarhet som närheten till personen och till hans administration gett Woodward.
Granskningen av fenomenet Trump är kritisk
och analyserna i linje med vad som framkommit på andra håll. Bokens största styrka består nog ändå i att författarna tillbringat några år i Washington DC och där kunnat följa med strömningarna
i den politiska debatten. För en finsk läsare är det betryggande att kunna lita till ett par så beprövade och välartikulerade inhemska journalisters uppfattning.
thomas 06.06.2020 10:26
Hej, den stora stormästaren i Illuminati har inbjudit en öppen inbjudan för de som vill gå med i Illuminati brödraskap. Du är en affärsman, politiker, musiker
student och vill bli rik, kraftfull och berömd i livet, för att uppnå dina drömmar, vänligen kon
Mark 02.10.2019 03:57
HELLO-tittare är här för att dela mitt vittnesbörd om hur jag äntligen gick med i Illuminati-brödraskapet och blev RICH, FAMOUS AND POWERFUL. Jag försökte allt mitt bästa för att bli medlem i det stora brödraskapet, men jag blev bedrägeri flera gånger, in
Uusimmat kommentit
14.10 | 13:09
Ange inget i detta fält
13.01 | 22:42
Hello I'm Jason Morris, a full member of the great illuminati.. Do yo...
06.06 | 10:26
Hej, den stora stormästaren i Illuminati har inbjudit en öppen inbjudan fö...
17.01 | 14:48
GÅ MED I STORA ILLUMINATI / FREEMASON B...