Om böcker jag läst.

21.08.2016 BLACK EARTH, THE HOLOCAUST AS HISTORY AND WARNING, Timothy Snyder, 2015.

Åsa i Nyköping har ägnat sig åt dödsriket under Rudolph Höss (ring 1), medan jag läst om den övergripande teorin bakom nazi-skräckväldet, om hur dödsriket utbredde sig och till slut i en mer optimistisk anda om sådana som räddades.

Hitler var besatt av tanken på ”Lebensraum” hur herrerasen kunde ta jordbruksmark av mindre utvecklade raser och därmed säkerställa sin försörjning. I det inspirerades han av Amerika där invandrarna brett ut sig på ursprungsbefolkningens bekostnad (i en fotnot konstaterar författaren att indianer och invandrare hade helt olika bakteriestammar och att detta i väsentlig grad bidrog till indianutrotningen).

Hitler reds av mardrömmen om den kommunistiska faran i form av Sovjet inspirerat och lett av judar. Under den ekonomiska krisen under trettiotalet klarade sig borgerskapet och med det judarna rätt hyfsat, medan proletariatet, som utgjorde Hitlers bas, hade det mycket svårt. Det blev av den anledningen, och baserat på hans egna fobier och allmänhetens judefientlighet, lämpligt att göra judarna till synliga syndabockar.

När kriget mot Sovjet efter Stalingrad redan i praktiken hade vänt mot tanken om lebensraum, kom judehatet att stå i centrum för den tyska politiken. Några masskjutningar av judar ägde rum 1941, men den verkliga utrotningspolitiken inleddes 1942.”The Holocaust began with the idea that no human instinct was moral. Hitler described humans as members of races doomed to eternal and bloody struggle among themselves for finite resources. Hitler denied that any idea, be it religious, philosphical, or political, justified seeing the other (or loving the other) as oneself. He claimed that conventional forms of ethics were Jewish inventions, and that the conventional states would collapse during the racial struggle.”

Svårt som det är att läsa, om massavrättningarna av nakna liggande personer i lager på lager, alltefter de arkebuserats, så är det ju det vi, den upplysta publiken ändå gottat oss med, i volym efter volym under de senaste femtio åren. Helhetsbilden av avrättningarna, med ort, datum, namn på befälhavarna, antal arkebuserade är så avklädd all känsla att den utgör ett välkommet avbrott i mängden av litteratur om ämnet.

Massarkebuseringarna i de ockuperade länderna, Polen, Litauen, Lettland de västra delarna av Ukraina och Vitryssland, skedde långt med hjälp av lokalbefolkningen, som dels angav grannar ofta för snöd vinnings skull, dels kommenderades att samla ihop och föra offren till likvideringsplatserna, gräva gropar och skotta igen dem när de fyllts. Ofta nog också aktivt bidra till själva arkebuseringarna. Ett exempel på en sådan lokal grupp: ”Of the sixty-six thousand or so jews living in Latvia in summer 1941, the Arajs Kommando shot about twenty-two thousand, and then assisted in the killing of some twenty-eight thousand more”. Arajs hade som motto att: ”The only way to be sure about keeping stolen property is to make sure that no one with a legal claim can ever appear again.”

I anledning av Estlands nyss timade kvartssekeljubileum som fritt land, efter den Sovjetiska ockupationen kan det vara skäl att citera följande: ”Whereas the Sovjets deported about ten thousand Estonian citizens, including about 450 Jews, under German occupation some ten thousand Estonians were executed, among them 963 Jews.”

06.08.2016 ABOUT GRACE, Anthony Doerr, debutroman 2005

Ett mycket speciellt uppslag, med huvudpersonen en sanndrömmare, som flyr för att inte hans dröm om den späda dotterns död i en översvämning skall gå i uppfyllelse.

Författaren kontrasterar Alaska mot St. Vincent, huvudpersonens olyckliga öde mot hans välgörares enkla men trygga liv. Den döda – eller kanske ändå – levande dottern mot den i hög grad levande flickan på den karibiska ön. Stoffet är alltså gott och väl utmejslat, men det belastas av att boken blir överlång. Beskrivningarna av allt mellan himmel och jord, mollusker, insekter, snöflingor för att bara nämna några objekt blir för detaljerade och långa och alltför ofta återkommande.

 Ett verk av en absolut författarbegåvning, vilket senare besannats i ”All the Lights we cannot see”, men ännu med en del att lära av det hantverksmässiga.

28.07.16 NAPOLEON THE GREAT, Andrew Roberts, 2014

Har avslutat läsningen för bara någon minut sedan, efter att ha hållit på med den, av och till, en dryg månad. Verket vilar på ett väldigt studiearbete, redan notapparaten går på 134 sidor, medan texten är över 800.

Bitvis är den obekvämt specialicerad, som i de detaljerade redogörelserna för alla Napoleons fältslag. Också uppgifterna om stupade och sårade, visserligen i runda tal, gör en fredlig sentida läsare illa berörd. Orsakerna till det myckna krigandet och de långa fälttågen är då av större intresse.

För Frankrike var och förblev Storbritannien huvudmotståndaren och många disparata delmål som fälttågen mot Portugal och Ryssland, i var sin ände av det kontinentala Europa, måste ses ur detta perspektiv, dvs. de var en följd av den påtvingade tillämpningen av kontinentalblockaden. England bedrev sin handel med Ryssland, med fartyg under amerikansk flagg trots överenskommelsen i Tilsit.

Napoleons karriär började med att han lyckades häva engelsmännens belägring av Toulon 1793. Toulon var en viktig flott- och militärbas vid Medelhavet som nyss intagits av brittiska flottan. Samtidigt inkräktade spanska, piedmontesiska och österrikiska militära operationer på det kaotiskt revolutionära läget i södra Frankrike. Vendée och Lyon hade deklarerat för Bourbonerna.

Napoleon var major vid artilleriet och blev kommenderad till Toulon. Där övervakades militären av en revolutionär kommissarie Saliceti, som Napoleon varit i kontakt med tidigare och som kom att spela beskyddarens roll för honom. Tack vare Saliceti fick Napoleon (24 år gammal) uppdraget att svara för den högra flanken i belägringen och sedan för hela belägringsartilleriet. Han blev därmed den centrala befälhavaren i hela operationen.

Det instabila läget i Paris gjorde att Napoleon, befordrad till generalmajor, var arbetslös under en längre period (han var nummer 139 i generalsrullan) då han ägnade sig åt att skriva en bok Clisson et Eugénie för att bli fri från kärleken till Desirée, som sedermera gifte sig med Bernadotte. Hösten 1795 blev han kommenderad att kväsa ett uppror i Paris och gjorde det med artilleri och ”grapeshot” dvs grovt hagel i kanonerna avlossat på nära håll mot folkmassan. Upproret kvästes på några timmar med 300 döda som följd.

I mars 1796 blev generalen Bonaparte utsedd till chef för de franska styrkorna i norra Italien där striderna gått i stå. Från den punkten sköt hans karriär fart börjandes med slaget vid Lodi.

Då jag inte här kan använda 800 sidor för att berätta om Napoleons liv och karriär får jag i stället lov att bläddra bland de understreckningar jag gjort och citera några: Om Bernadotte vid Wagram ”Bernadotte fell back from Aderklaa without orders to do so, allowing the Austrians to take the village for no losses” ”During the day, Aderklaa – so nonchalantly evacuated by Bernadotte – 44.000 Austrians engage 35.000 French and Germans. ’Is that the scientific maneuvre by which you were going to make the Archduke lay down his arms?’ Napoleon asked Bernadotte sarcastically, after which he removed him from command with the words: ’A bungler like you is no good to me.’ ”. En annan kommentar under sammas slag: ”when a staff officer had his helmet knocked off by a cannonball, Napoleon joked: ’It’s a good job you are not any taller’.”

”Seeing that Macdonald needed further support, Napoleon released Wrede’s 5.500-strong Bavarian Division and some of the Young Guard. Lightly wounded in this attack, Wrede melodramatically cried out, ’Tell the Emperor I die for him’ only to receive the robust reply from Macdonald: 'You’ll live; tell him yourself’.”

Om det ryska fälttåget, där Napoleons Grande Armée bestod av 615.000 man: ”Having a smaller army would therefore paradoxically have helped Napoleon by tempting the Russians into the early battle he logistically needed to fight, and would also have allowed him (because of its lesser supply needs) more time to fight it.” och: ”An average of 1.000 horses were to die for every day of the 175 days that the Grande Armée spent in Russia.” samt om reträtten: ”He (Napoleon) was all too aware of the effect that reports of his defeat would have in Vienna and Berlin, and was right to get back to Paris as quickly as possible. The remnants of the Grande Armée were only a day or two day’s march from Vilnius and relative safety.”

Napoleon övergav alltså inte sin armé för att själv sätta sig i säkerhet, men det franska folket hade fått nog och han kunde inte mera mobilisera tillräckligt stöd för stänga ryssar, österrikare, preussare och britter ute. Kossackerna slog läger i Paris parker och Napoleon förflyttades till Elba.

Boken är alltså full av anekdoter och detaljer, men också av väl avvägda konstateranden om de stora linjerna.

26.06.2016 THE OUTSIDER, MY LIFE IN INTRIGUE, Frederick Forsyth, 2015.

En memoir av trevligaste slag. Forsyth skriver ju som känt bra, han är noggrann med detaljerna och lokalatmosfären och här visar han en slagfärdigt humoristisk, lätt ironisk sida.

Han har (jämnårig med mig) gjort allt vad man kan och vill göra och så litet till. Han lyckades som sjuttonårig komma in i RAF grundskolning, för två år sedan fick han sin dröm uppfylld och flög en konverterad tvåsitsig Spitfire. Han har varit Reuters agent bakom muren i Ost-Berlin, han har varit utlandskorrespondent och på den vägen träffat Ben Gurion, Påven och många andra.

Forsyth tillbringade åratal i Biafra under det Nigerianska inbördeskriget och upplevde hur Harold Wilsons regering envist stödde Lagos och vägrade lyssna till dem som försökte upplysa om den andra sidan. Han hamnade oförhappandes i Guinea-Bissau just då en revolt skakade landet.

Alltså mycket mer action än man väntar sig av en författare, men The Day of The Jackal skrev han på trettiofem dagar när han var riktigt pank. När han äntligen lyckades hitta en förläggare tvingades han skriva ett kontrakt på att skriva ytterligare två böcker. Sedan blev han smått förmögen och har fortsatt författarskapet.

Detta är alltså en bok som är så trevlig att man absolut inte bör missa den.

20.06.2016 THE SYMPHATIZER, Viet Thanh Nguyen, 2015.

Har inte tidigare träffat på någon bok av en Vietnamesisk författare, att denna dessutom vunnit årets Pulitzer pris gör saken än mer intressant, om också mer påfallande. Berättelsen rör sig kring det förlorade kriget, evakueringen till USA och försöken att återta initiativet.

Huvudpersonen är adjutant till en general, samtidigt spion för Viet Cong och för att kröna dubbelspelet bastard, son till en fransk präst som våldtagit en trettonårig vietnamesisk flicka. Kriget förs på nytt i form av metaforer. Vår huvudperson blir anställd som sakkunnig för ett filmprojekt om kriget, som spelas in på Philippinerna, där blir han skadad i en dramatisk slutscen för att han vid olycklig tidpunkt tar farväl av en fejkad grav av sin mor på en fejkad begravningsplats som bombas sönder i filmen.

Väl återhämtad anmäler han sig frivillig till ett spaningsuppdrag via Laos, hamnar i korseld, blir tillfångatagen, hållen i en jordkällare ett år och därefter torterad av sina medrevolutionärer, därtill ledda av hans bästa vän och skoltida blodsbroder, som varit den som under åren tagit emot alla hans hemliga depescher.

Den schizofrena stämningen är genomgående och stöds av svart humor som blir till en kraftfull, men kanske något övermättad blandning. Ho Chi Minhs slagord: "nothing is more precious than independence and freedom", vrids på tortyrbänken till: "nothing is also more precious than independence and freedom". Bli nu sen klok på det!

Förtjänster har den Pulitzervinnaren, läsvärd är den utan vidare, även om den mot slutet blir såpass komplicerad att min låga panna inte helt räcker till.

02.06.2016 STALKER, Kepler 2014.

Tror inte att jag någonsin läst värre smörja en denna kriminalroman av paret Alexander och Alexandra Ahndoril, som skriver under signaturen Lars Kepler.

Boken på 599 sidor är uppdelad i 139 numrerade kapitel. Ett rekord i sitt slag och säkert väl genomtänkt för att en genomsnittlig kapitellängd på 4,3 sidor är väl vad den föga läsvana publiken för detta spektakel kan orka med i en omgång.

Varje kapitel har någon form av dramatisk höjdpunkt. Alltid är det inte ett mord, men nog tillräckligt ofta för att "väcka ont blod".

Skulle aldrig ha drömt om att köpa boken i normal handel, då jag tidigare läst en av samma författarteam och krtiserat den hårt, men denna gång bjöds den ut för femtio cent på Grankullaseniorernas möte och hamnade, om än något motvilligt, hos mig.

Detta lilla som fanns att säga om saken har jag indelat i korta stycken, för att ge läsaren en aning om effekten av de många korta kapitlen författarna bjuder sina läsare på.

Rekommenderar långa lovar kring detta författarpars produktion. De få som läser och följer min rekommendation torde inte nämnvärt sänka duons, av porträttet på pärmen att döma, höga levnadsstandard.

28.05.2016 THE AGE OF EXTREMES, 1914 - 1991, Eric Hobsbawm, 1994.

Författaren 1917- 2012 beskrivs i Wikipedia som marxist och historiker. Hans uppfattning om hur man serverar historia till sina läsare avviker (kan man lugnt säga) i väsentliga drag från Grimbergs.

Författaren delar upp denna sista del, av sitt stora fyrdelade historieverk, i kapitlen The Age of Catastrophe (till 1945); The Golden Age (till 1990); och The Landslide. Sälv säger han i sin inledning att: "I have drawn on the accumulated knowledge, memories and opinions of someone who has lived trough The Short Twentieth Century, as what the social anthropologists call 'a participant observer', or simply an open eyed traveller, or what my ancestors would have called a kibbitzer, in quite a lot of countries." Då och då blixtrar det fram i texten att han varit med om saker, ss något tal av Fidel Castro som han åhört på plats, eller när han i Prag i början av fyrtiotalet anslöt sig till det kommunistiska partiet.

Boken är diskuterande till sin utformning, fylld av statistiska referenser som stöd för påståenden och påfallande snårigt tungläst. Min vana trogen har jag använt en gul understreckarpenna för att påminna mig om vitala påståenden, denna gång är resultatet dock så gult att jag omedelbart tappat bort mig när jag försökt rekapitulera väsentligheter.

Av någon oförklarad anledning refererar han i många sammanhang till Finland : " In the USA the Finns, long the most strongly socialist of immigrant communities, converted to communism en masse, filling the bleak mining settlements of Minnesota with meetings 'where the mentioning of the name of Lenin made the heart throb..." Nåja vi vet ju att dessa hjärtan inte klappade särskilt kraftfullt när emigranterna sökt sig till det sovjetiska fjärrkarelen och där ställdes inför Stalins misstänksamma regim.

En annan understreckning lyder: " It was the interaction of Sovjet-type economics with the capitalist world economy from the 1960s on which made socialism vulnerable. When socialist leaders in the 1970s chose to exploit the newly available resources of the world market (oil prices, easy loans etc) instead of facing the hard problem of reforming their economic system, they dug their own graves. The paradox of te Cold War was that what defeated and in the end wrecked the USSR was not confrontation but détente."

Och så några helt udda gula streck: " Ninteen sixty-five, by the way, was the first year when the French women's clothing industry produced more trousers than skirts." "USSR never even looked like becoming a major exporter (of agricultural products) as Tsarist Russia had been, Sovjet farming ceased to be able to feed the population, from the early 1970s it relied on imports sometimes to the extent of a quarter of its needs." "The paradox of communism in power was that it was conservative"; och "As a Chinese communist bureaucrat told the writer in 1984 in the midst of a similar 'restructuring': We are reintroducing elements of capitalism into our system, but how can we know what we are letting ourselves in for? Since 1949 nobody in China, except pehaps some old men in Shanghai, has had any experience of what capitalism is'."

Till slut ännu ett långt lån: "Probably the nearest thing to a model of transition for the Gorbachev reformers was the vague historical memory of the New Economic Policy of 1921 - 28. This had, after all, 'yielded spectacular results in revitalizing agriculture, trade, industry, finances, for several years after 1921' and had restored a collapsed economy to health because it 'relied on market forces' (Vernikov, 1989, p. 13). Moreover, a very similar policy of market liberalization and decentralization had, since the end of Maoism, produced dramatic results in China". Ett märkvärdigt uttalande från en författare som inte gjorde något försök att dra sig från sin självproklamerade kommunism.

Kapitlet med rubriken End of Socialism, som då bland annat beskriver Gorbas uppgång och fall fann jag vara relativt lättillgängligt och intressant, medan ett senare kapitel Sorcerers and Apprentices - The Natural Sciences, för mig framstod som rena gobbledygook med sina filosofiska övertoner.

Förmår inte annat än antydningsvis genom alla dessa citat visa på vidden och komplexiteten i denna bok, men det kan väl hända att jag återvänder till serien, som ju börjar med franska revolutionen, vid något senare tillfälle då jag något hämtat andan!

01.05.2016 THE CUCKOO'S CALLING, Robert Galbraith, 2013

En deckare med hjältefiguren, privatdeckaren Cormoran Strike, stor, lurvig,med ena foten bortblåst av en landmina i Afghanistan. Han är pank, sover på en tältsäng på sitt minimala kontor, har praktiskt taget inga kunder, men som "temp" har han ändå anställt den nätta och fiffiga Robin för ett par veckor.

Ett uppdrag dyker upp, modellen Lulu har ramlat ner från sin balkong i tredje våningen och brutit nacken. Tre månader senare kontaktas deckaren av en halvbror till den sköna avlidna som misstänker att allt inte står rätt till. Brodern har rätt visar det sig småningom efter invecklade och kanske en smula överarbetade turer.

J.K.Rowling den framgångsrika Edinburgh flickan, författare till böckerna om Harry Potter, har här gett sig in på en ny genre. Har tidigare läst hennes Silkworm om samma deckare, men är inte på det klara med i vilken ordning böckerna tillkommit. Deckarens yttre attribut är sedan Sherlock Holmes av stor betydelse. Börjande med namnet skall han vara lätt igennkännlig. Om attributen sedan är en pipa och heroinspruta, eller lurvig framtoning och protes är av mindre betydelse, huvudsaken är att man omedelbart i kiosken kan koppla författaren med deckaren och göra ett snabbt köpbeslut.

Inte behöver man ångra beslutet!

23.04.2016 WHEN THE FACTS CHANGE, ESSAYS 1995 - 2010, Tony Judt, 2015

En volym essäer som Tony Judts änka samlat hop efter hans död. Första delen består av betraktelser kring nyligen utgivna böcker. Författaren är inte nådig i sina bedömningar, här ett utdrag ur kritiken av Norman Davies bok Europe: A History: "his comparison of the characteristics of Jewish and Polish nationalism, something he once described as "a fruitful line of enquiry". The fruits of that line of enquiry seem to have been sufficient to ecourage him to to extend in his latest book to bizzarre equivalences between Nazi extermination battalions and the corrupt ventures of small-time ghetto criminals assigned spurious intracommunal authority on the eve of their programmed extinction".

Om det kalla kriget skriver han att USA radikalt ändrade sin politik gentemot Sovjet under en arton månaders period 1946-47. I ett lösryckt konstaterande om de centraleuropeiska staterna som besattes "befriades" av Sovjet säger han: "The independence of these countries established at Versailles in 1919 could not be sustained - as Hitler had demonstrated and Stalin was now confirming - Without the very sort of will and power that the Western Europeans failed to excercise in 1938 and did not have in 1945. But the fact that they had now known independence made Russian occupation particularly repugnant."

Medger att dessa brottstycken inte kan ge någon riktig inblick i Judts författarskap, men kanske ändå belyser hans skärpa.

Han ägnar åtta essäer åt den Palestinsk/Israeliska problematiken. Av dessa är den sista, som här presenteras för första gången ett mästerverk av realistisk analys av möjligheterna till ett fredande av situationen. Denna essä "What Is to Be Done" blev författarens sista kraftansträngning.

Regeringens privatiseringsplaner sedd med Tony Judts ögon:

I sin sista föreläsning på New York University i oktober 2009 behandlade Judt förhållandet mellan samhället och det privata. Han hävdade att den nya politiska vågen spolierar det som samhället under ett drygt hundratal år, med avsevärda uppoffringar byggt upp, som utgör själva grunden för den ekonomiska och tekniska uppblomstringen vi fått uppleva. "The rise of the social service state, the century-long construction of a public sector whose goods and services illustrate and promote our collective identity and common purposes, the institution of welfare as a matter of right and its provision as social duty. these were no mean accomplishments. That these accomplishments were no more than partial should not trouble us. If we have learned nothing else from the twentieth century, we should at least have grasped that the more perfect the answer, the more terrifying its consequences".

I det följande kommer jag långt att låta honom tala för sig själv genom citat. Han börjar med att dra en historisk privatiseringsparallell från Frankrike före revolutionen. "Early modern governments often lacked the means to collect taxes and thus invited bids from private individuals to undertake the task. The highest bidder would get the job, and was free - once he had paid the agreed sum - to collect whatever he could and retain the proceeds. The government thus took a discount on its anticipated tax revenue, in return for cash up front." Systemet ledde naturligtvis till godtycke och var impopulärt förutom att det var statsekonomiskt ineffektivt.

Posten och järnvägarna är Judts exempel på omöjliga privatiseringsobjekt, nu aktuella genom minister Berners uttalande. Han konstaterar att järnvägarna måste anses utgöra roten och grunden för det modärna samhällsbygget. "But you cannot run trains competitively. Railways - like agriculture or the mails - are one and the same time an economic activity and an essential public good. Moreover, you cannot render a railway system more efficient by placing two trains on a track and waiting to see which performs better; railways are a natural monopoly."

Argumenteringen är naturligtvis grundligare än så och innefattar tanken att statsmakten säljer värdefull gemensam egendom billgt för att slippa framtida kostnader, men ändå inte kan undvika dessa för att kraven på att det publika intresset skall skötas, postutdelning på landsorten, tåg som stannar på småstationer, kommer ändå att leda till subsidier till motvilliga privatföretagare som vill koncentrera sig på de lönsamma bitarna.

Judts änka Jennifer Homans har skrivit en inledning till verket som i sin enkla saklighet och sin deklarerade sorg utgör ett gripande dokument.

20.04.2016 THE NEW THREAT FROM ISLAMIC MILITANCY, Jason Burke, 2015.

Författaren är mera journalist än djuplodande analytiker, men lyckas delvis ändå med uppgiften att förklara sammanhangen. I huvudsak består boken dock av berättelser om enskilda terrorangrepp, deras förövare och om dessas bakgrund. Alltså inte särskilt givande läsning för den som söker en klarare bild av skeendet och dess orsaker.

I stort sett är det väl så att Al-Qaeda är på nedgång, efter att förgäves ha försökt hålla styr på först Al Zwahiris och sedan Al Baghdadis (ISIS) pack i Irak. De enskilda terroristerna i USA och Europa "lone wolves" en grupp som är svårare att karaktärisera, men som samtidigt på grund av begränsade resurser utgör en mindre fara, kan ofta inte hänföras till någon av organisationerna fast dessa gärna tar äran åt sig då förövarna blivit nedskjutna.

Personbeskrivningarna på lone wolves tyder på att det mestadels är fråga om från början missanpassade, oskolade och allmänt osnutna unga män som vill skaffa sig en hjältegloria, även om den är postum.

Boken kan alltså karaktäriseras som "tedious och pretentious", och närmast till belastning för annars också överfyllda hyllor.

8.04.2016 SLEEPING ON A WIRE, CONVERSATIONS WITH PALESTINIANS IN ISRAEL, David Grossman, 1993.

Den här boken måste tas på allvar, den penetrerar förhållandet mellan de araber som 1948 blev kvar inom staten Israel, och är medborgare där, och den judiska majoriteten. Den gör det via samtal med araber i olika samhällskikt, och genom fördjupade samtal mellan högtutbildade araber och judar med författaren som moderator.

Till skillnad från de flesta minoriteter i andra länder är det araberna (18 % av Israels innevånare) som utgör ursprungsbefolkningen. Andra palestinier är spridda över hela arabvärlden och har där de fått verka fritt visat sig vara framgångsrika. En stor del av flyktingarna efter 1948 års krig hamnade emellertid i flyktingläger under bedrövliga förhållande och utan hopp om att bli assimilerade. Detta som en medveten arabpolitik för att fästa världens uppmärksamhet på deras situation och därmed småningom få opinionen att vända mot judestaten. Resten lever sedan 1967 års krig under Israelisk ockupation på Västbanken och i Gaza.

Palestina som sådant har inte utgjort en nation, utan har under hundratals år varit en del av det Ottomanska väldet tills det under första världskriget ockuperades av engelsmännen och efter det andra blev ett FN protektorat fortfarande under engelsk administration. FN:s beslut 1948 om att området skulle delas på två självständiga stater en arabisk och den andra judisk ledde till angreppskrig från de omgivande arabstaterna mot de judiska bosättningarna. Judarna vann kampen och de bofasta araberna flydde eller valde att stanna.

De kvarvarande araberna har alltså beviljats israeliskt medborgerskap, men också utsatts för konfiskationer av sin jord. De betraktar sig själva som, och är de facto, andra klassens medborgare. De kommer inte i åtnjutande av samma sociala- och skolningsförmåner som majoriteten. Och de framgångsrika i denna grupp når mycket snabbt glastaket inom statlig administration.

Israelerna av arabisk nationalitet drömmer om autonomi, och det skulle möjligen finnas geografiska förutsättningar för det i Galilén och söderut i triangeln där de flesta av dem, totalt ca. en miljon, lever. Att Israel inte går med på det då man anser dem utgöra en potentiell femtekolonn, med sin lojalitet knuten till det palestinska samhället är ganska självklart.

David Grossman analyserar arabernas inställning och krav på djupet och kommer fram till rekommendationen att Israel trots risken borde måna om sina arabiska medborgare och släppa fram dem. Han motiverar det med att väldigt många accepterar att leva i Israel och att genom att minska på diskrimineringen förebygger risken för eventuella explosioner. Att risken inte helt kan elimineras accepterar han som det pris man måste betala som följd av krigen. Bättre alltså att vidta åtgärder än att lämna problemet i limbo, därav boktitelns liknelse med lindansaren som står och balanserar och inte kommer framåt.

Många av diskussionerna som refereras rör sig på ett högt intellektuellt plan, som avspeglar de ibland mycket subtila skillnaderna mellan araber och judar. Jämförelserna med behandlingen av minoriteter i andra länder är också givande.

När jag fick boken i handen blandade jag ihop denna författare med Vassili Grossman, som skrivit det stora verket om sovjets framryckning från Stalingrad till Berlin Life and Fate, men om författarna är av samma familj så måste en eller kanske snarare två generationer skilja dem åt. En välunderbyggd, subtil och långt ifrån lättilgänglig bok.

AV EN HÄNDELSE, DEN FÖRSTA APRIL 2016

Kom på idén att räkna hur många bokanmälningar jag gjort. Per idag är antalet tvåhundranittiotre (293). De fördelar sig på 2012 (och tidigare) 131st; 2013, 63 st; 2014, 46 st; 2015 44 st; och 2016 tv 9 st.

30.03.2016 DARK CORNERS, Ruth Rendell 2015.

Ruth Rendell, som också skrev under aliaset Barbara Vine, känd och erkänd deckarförfattare dog förra året och detta blev hennes sista bok. I likhet med sin kollega P.D. James hade hon förmågan att skriva en god prosa, kombinerad med en lagom gastkramande story.

Här förekommer ingen försupen och pank privatdeckare, inte heller någon DI från Scotland Yard. Polisen finns med bara antydningsvis trots att ett mord och ett försök till mord begåtts. Intrigen utmynnar i en kort kommentar vid frukostbordet om att mordet tydligen blivit upprett till slut via en bekännelse. Det hela är elegant konstruerat, med en långsam tillskruvning och åtföljande personlighetsupplösning.

Läsare som tycker om scener där hjälten sparkar upp dörren och står där bredbent med pistolen viftande från sida till sida kommer kanske att uppfatta boken som timid. Den är i alla fall en god representant för den engelska deckartraditionen och bör göra sin författare nöjd i sin himmel.

24.03.2016 THE ROMANOVS 1613 - 1918, Simon Sebag Montefiore 2016.

Försökte sätta Montefiores verk i perspektiv till vad jag har om ämnet på min hylla och kom till att cirka femton volymer på ett eller annat sätt gäller medlemmar av släkten Romanov, varav två har samma titel som denna bok. Ämnet är sålunda klart populärt för historiker, författare och läsare.

Mycket är det dock en fråga om vad författaren vill framhålla ur det rikliga material som finns att tillgå. Recensionen i Economist framhöll att författaren frossar i grymheter och sex och visst finns det mycket av vardera i verket, men att det skulle dominera bilden förhåller jag mig tveksam till. Boken är uppdelad på kapitel som i huvudsak täcker en regentperiod. Kapitlen föregås av klara uppställningar på persongallerierna, med varje enskild regents släktingar, nära rådgivare och andra i texten förekommande personager. Det säger sig självt att detta underlättar läsandet, speciellt som man inte kan ta in några längre perioder i ett ryck, så kompakt är flödet av händelser och bakgrundsskildringar. Med sina 654 sidor och 100 sidors notapparat är verket så omfattande och rent fysiskt stort att en uppdelning på två volymer kanske varit till fördel. Läsandet har dragit ut på tiden i mer än tjugo dagar.

Naturligtvis får några tsarer och tsarevnor mera utrymme än andra. Peter den Store, Catharina den Stora, Alexander I och den sista av sin ätt Nikolaj II. Det betyder emellertid inte att de andra gestalterna skulle ha dolts på de nämndas bekostnad, de finns med och inblickarna också om dem hade en hel del nytt att ge mig.

Som en anekdot i det rikliga materialet berättar författaren om Sir Moses Montefiore som 1864 försökte göra en insats för att hjälpa judarna i Ryssland som då var offer för Nikolaj I:s särskilda missnöje och därför utsattes för progromer. Tsaren försökte inte ens dölja sin avsky för judarna vilket ”fick håret att resa sig på huvudet”. På vägen hem till London, i Vilnius blev Montefiores formligen mobbad av judar som sökte hans hjälp. En annan anekdot med personlig berörelsepunkt, denna gång för mig, är historien om kejsarinnan Annas handgågne man och en kort suck även Rysslands regent, den fd betjänten (groom) Ernst Biron, som Anna upphöjde till hertig av Kurland, men som efter hennes frånfälle blev förvisad till Sibirien därifrån han släpptes fri efter tjugotvå år.  Hans sondotter Wilhelmine, med titeln prinsessa av Sagan och älskarinna till Metternich under Wienkongressen, födde G. M. Armfelt en (uä) dotter, som uppfostrades och levde i Finland.

Om kriget 1877 mot turkarna kommenterar författaren, efter att ha relaterat belägringen av Plevna att: ”The dynasty was built on its military competence, yet the expectation that Romanovs should be superb generals was a flaw in a family that had produced generations of paradomaniacs but no great captains since Poltava”.

Boken slutar, efter en mycket förtjänstfull biografi över Nikolaj II, med ett stycke som förtjänar att citeras in extenso: ”Putins entourage call him ’the Tsar’, yet it is not the great Romanovs who keep Putin awake at night but the memories of Nicholas II. One evening in his Novo-Ogareva Palace, his chief residence near Moscow, Putin asked his courtiers who were Russias ’greatest traitors’. Before they could answer, he replied, ’The greatest criminals in our history were those weaklings who threw power to the floor - Nicholas II and Mikhail Gorbachev - who allowed power to be picked up by hysterics and madmen.’ Putin promised, ’I would never abdicate.’ The Romanovs are gone but the predicament of Russian autocracy lives on.”

25.02.2016 MÄRKET, HAVSFYR OCH GRÄNSLAND, Jan Andersson 2015, praktverk utgivet av Ålands landskapsregering.

Praktverk läser man inte man bara bläddrar i dem. Denna gång valde jag att läsa och blev till min förtjusning bjuden på en tidsresa till en annan värld. 

Märket ligger 25 km ut i Södra Kvarken VNV från Storby på Eckerö. Fyren byggdes 1885 och var bemannad till 1976. Bemanningen bestod av tre man och en fyrmästare. Någon egentlig hamn fanns inte på kobben, men en grund vik på södra sidan gav en smula skydd, när den inte var fylld med stenbumlingar, vilket regelbundet hände efter varje större storm. Båtar kunde man inte förvara där flytande, så de lyftes upp i en dävert som kunde ta en skötbåt och en jolle.

Fyren släcktes under vintern när isen lagt sig, men bemanningen stannade kvar på fyren. Vaktturerna var 6 månader, därefter 2 månader ledigt, ytterligare 6 månader varefter 4 månader ledigt. Man tog sig till och från fyren med skötbåt under segel (senare 4 hk motor) under förutsättning att det inte gick sådan sjö att båten inte kunde sjösättas och manövreras ut ur den trånga och grunda viken. Påfyllning av vatten och petroleum skedde med fat från fartyg för ankar till roddbåt till land. Där uppför en brant trappa, genom en liten järndörr ovanför den höga stenfoten och nedför en trappa inne i fyren tillbaka till marknivå. Moderniseringar gjordes efterhand, men varje gång efter ett flertal år av böner och tjat från fyrmästaren till berörda myndighet.

De första cirka trettio åren hade man inte någon möjlighet att kommunicera med land, annt än genom personliga besök och då lots- och fyrväsendets övervakningsfartyg besökte fyren. Rapport skulle dock avges månatligen, vilket under menförestider medförde ytterst krävande vandringar med menföresbåt på släp. Till Signilskär som låg halvvägs till Storby tog det cirka sex timmar. Ofta hände det att förhållandena förhindrade återresan, som kunde leda till veckolånga fördröjningar.

På vardera sidan Märket fanns vidsträckta grund och rev, som speciellt under segelfartens tid blev en gravgård för många. Fyrpersonalen bevittnade många gånger grundstötningar och totalhaverier i stormiga förhållanden, utan att ha någon som helst möjlighet att hjälpa, eller rädda besättningar. Grundstötningar i fyrens närhet finns uppräknade i boken och uppgår mellan 1853 och 1975 till 131st, varav en stor del totalförlisningar.

Boken bjuder på en myckenhet beskrivningar och detaljer som gör den levande och intressant.

20.02.2016 ALL THE LIGHT WE CANNOT SEE, Anthony Doerr 2014 (Fourth Estate, Harper Collins)

Igen en bok som blivit recenserad i Ring 1 och som jag därför har bara en liten tiläggskommentar om:

 

En god recension som jag instämmer med. Skulle ändå vilja tillägga att den mästerligt skildrar den utdragna process då en människa småningom förlorar hoppet om en återförening och finner sig i förlusten av en närstående. Avslutningen är också annorlunda än man är van vid. Här fångas bokens personer i vardagliga situationer många år senare med ett memento och ett svagt återsken av det centrala i sina liv - upplevelserna under andra världskriget.

12.02.2016 BERÄTTELSEN OM GERTRUD "CALLE" WALLENBERG, Mannerheims sista kärlek, Ulf Olsson, 2014 (Atlantis).

Två bröder Jakob och Marcus "Dodde" och fyra systrar. Calle den nästyngsta systern gifte sig till slottet St. Martin i Österrike, de andra systrarna till Hörningsholm, Almare Stäket och Morlanda. De framgångsrika bankirbröderna fick i stor utsträckning lov att finansiera sina jordbrukande svågrar.

Calle separerade efter ett tiotal år från sin, efter kriget nervsjuka, man greven Ferdinand von Arco auf Valley och lämnade det med Wallenbergska pengar reparerade och nyinredda slottet St. Martin. Ferdinands bror Anton von Arco hade gjort sig känd för att han 1919 sköt ihjäl den tyska socialistledaren Kurt Eisner.

Efter åren av "high life" på sitt österrikiska slott fortsatte Calle i samma stil som singel i Paris och senare i Monte Carlo. Hon hade periodvis svårigheter på grund av sitt österrikiska medborgarskap, men med de goda kontakter som familjen hade kunde hon säkra sin ställning genom att återfå sitt svenska pass.

Efter andra världskriget träffade hon Mannerheim, som tydligen blev blixtförälskad i henne. Han var då 78 år gammal och tillbringade, trots presidentämbetet, mycket av sin tid på sanatorier i Schweitz. Förälskelsen blev så pass allvarlig och tydlig att man inom finska regeringskretsar började oroa sig för ett eventuellt stundande bröllop. Därav blev dock intet men paret hängde ihop som särbor ända till Marskens död.

Calle var tydligen en kraftfull och fascinerande personlighet. En avsevärd förmögenhet, grevinnetiteln och förmågan att odla goda kontakter gjorde att hon under hela sitt liv kunde njuta av umgängesliv på högsta nivå. Någon närmare orsak att skriva en biografi om henne än hennes släktskap med sina bröder föreligger nog uppenbarligen inte. En tämligen tunn bok.

11.02.2016 THE DISCREET HERO, Mario Vargas Llosa 2013.

Två Nobelförfattare efter varandra blir kanske i mesta laget, men Alexievich och Vargas Llosa är som natt och dag. 

Alexievich gräver ner sig i fragmentala minnesbilder berättade av hundratals vittnen och nästan inte alls tolkade till ett sammanhang, en för läsaren väldigt tung ström av fakta blandat med personliga upplevelser.

Vargas Llosa å andra sidan bjuder på en romanform där två familjer möter stora svårigheter i form av medieintresse för deras göranden och låtanden. Familjerna har en avlägsen tangeringspunkt som för ihop trådarna och boken får en konventionell upplösning.

Här blandas vit penningaristokrati och dess mycket degenererade avkomma med hårt arbetande men framgångsrika "cholos", peruaner av indianskt ursprung, men med söner av lika problematisk läggning. I den ena familjen kämpar man om lagligheten i ett äktenskap och arvet efter den bortgångne pater familias, i den andra är en son drivande kraft i en utpressnings- och kidnappninghistoria riktad mot fadern.

Lima och en annan peruansk stad utgör den geografiska ramen för berättelsen och det ger mig en vag igenkänningsfaktor då jag en gång för mycket länge sedan besökt staden. Dallrande ljus och hetta, yrande damm, mörka interiörer, skyddade innergårdar och ett myllrande gatuliv är allt väl beskrivet, utan större åthävor. Personerna är klart utmejslade, handlingen förlagd till nutiden, med övertygande detaljer (trots författarens höga ålder).

Fäste mig vid att boken i ett snabbt förbiflytande skede vidgade vyerna till ett mera allmängiltigt plan, men kan skam till sägandes inte hitta det för en närmare kommentar när jag i efterskott bläddrar för att söka det. Till syvende och sist måste den ändå klassas mera som underhållning än pekfinger och levnadsvisdom. God sådan.

4.2.2016 Voices from Chernobyl

Detta utgör en kommentar till Tove Fagerholms förtjänstfulla recension av boken på Ring 1 och skall därför inte ses som summan av min uppfattning om verket.

Har nyss avslutat läsningen av Voices from Chernobyl - och så står jag inför dagens tidningsrubrik om de ryska myndigheterna som bollar ansvaret för läckaget i Krasnyi Bor mellan sig.

Det var en av de stora återkommande frågorna i boken, och det framg
ick klart att myndigheterna inte förberett sig på radioaktivt läckage och inte heller gjort någon uppdelning mellan sig m vem som ansvarar för vad. Följaktigen var beskedet till befolkningen att ni inte behöver oroa er, tills några dagar senare en storskalig militär aktion igångsattes för att evakuera alla. Sedan området avspärrats gjorde igen letargin det möjligt för en omfattande plundring att äga rum. Plundringen omfattade också maskiner och redskap som isolerats som farliga efter att ha använts i röjningsarbetet.

Förljugenheten och ansvarsflykten är lika i Sovjet och Putins Ryssland. Följderna är förfärliga!

31.1.2016 VÄRLDEN ENLIGT GERDA, Keth Strömdahl 2016

I samband med Gerda Englunds 70-årsfest på söndag fick jag i min hand en liten festskrift om henne, som hennes dotter Gunnel beställt av Keth Strömdahl.

För dem som inte känner Gerda vill jag berätta att hon i många år drev Söderbyboden i Pellinge, att hon är glatt utåtriktad och har allas förtroende. Hennes omdöme respekteras av såväl lokala som sommargäster. Gerda är min nära vän sedan åttiotalet och under sjutton år hade jag nära nog dagligen nöjet att bli bjuden på en kopp kaffe och en pratstund med henne och bybor i butikens "handelskamar".

Om volymens berättigande kan sägas, att gesten är vacker och att Gerda är en central gestalt. Boken bjuder på både lokalhistoria och mera personliga avsnitt. Den personliga delen är kanske litet väl tunn och en smula naivt fokuserad på Gerdas lokala patois och hennes korta skolgång i en nu alltmer avlägsen barndom. En fördjupning i form av intervjuer med Gerdas vänner om hennes personlighet hade suttit bra.

22.01.2016 KISSINGER 1923 - 1968: THE IDEALIST, Niall Ferguson 2015.

Ferguson är produktiv författare och en historiker av rang. Det var alltså helt klart att jag skulle köpa denna volym när jag såg den på höstens bokmässa. På min hylla står sedan tidigare nio volymer Ferguson bredvid böcker av Francis Fukuyama och Samuel Huntingdon.

This however is something else. Det är alltså del ett av planerade två volymer biografi där Kissinger själv (idag 93 år gammal) tagit initiativet till uppdraget. Här har vi 864 sidor intensiv och detaljerad beskrivning av Kissingers klättring från tonårig judisk flykting  från Nazi Tyskland 1938 till posten som National Security Adviser under Nixon 1968. Posten som NSA var den utan konkurrens viktigaste och mest inflytelserika i Vita Huset och Kissinger var vid tillträdet 45 år. Hans stora uppgift blev att extrahera USA från det tärande och politiskt otacksamma kriget i Vietnam.

Efter Pearl Harbour 7.12.41 anmälde Kissinger sig som frivillig och var med om landstigningen och framryckningen, och därefter som värvad ännu ett år i ockupationsmaktens tjänst som administratör för ett område i Syd -Tyskland, där hans primära uppgift var att rensa byråkratin från nazister och medlöpare.

Det första och avgörande lyckokastet för Kissinger var att han via GI bill fick ett stipendium att studera historia och statskunskap vid Harvard. Någon sinekur var det inte, med sitt bestående gutturala uttal, hade han avsevärda problem att komma in i kretsarna och förvärva den respekt som hans intelligens och flit borde ha gett honom möjlighet till. Phi Beta Kappa-medlemskap fick han aldrig.

Småningom började han ordna seminarier med utrikespolitiken och atombombshotet som ämnesområde och han publicerade också en tid en tidskrift med diskussioner i ämnet. Sin uppfattning om det utrikespolitiska läget och den successivt ökande konflikten med Sovjetunionen lyckades Kissinger omsätta i form av artiklar i journaler och småningom även i Foreign Affairs vilket gjorde att han blev känd som tyckare med förnuftiga idéer.

Verksamheten gjorde att han kom i kontakt med Nelson Rockefeller som sponsrade studier i ämnet och som själv hade presidentambitioner. Han förblev Rockefeller trogen genom alla dennes tre misslyckade försök att bli Republikanernas presidentkandidat. Under tiden blev han först assistant professor och sedermera tenured professr vid Harvard. 

Kissinger fick också utredningsuppdrag för Vita Huset genom en äldre Harvard kollega. Uppdraget kom under Johnson administrationen och gällde Vietnam, där han tre gånger besökte Saigon för att reda ut de politiska förhållandena där och försöka finna en väg att kontakta Hanoi för fredssonderingar. Hans trevare fick karaktären av "I väntan på Godot" när Nordvietnams ambassadör i Paris i oändlighet lyckades uppskjuta inledningen av samtalen, medan amerikanerna än gjorde uppehåll i sin bombningar och än satt igång dem med förnyad intensitet för att mjuka upp jordmånen för dem.

Rockefellers tredje och sista försök att bli nominerad misslyckade i kampen för att eftertäda Johnson som avsagt sig kandidatur för återval. Nixon blev nominerad och valde att göra Kissinger till NSA - och där slutar denna första del.

Boken kommer med sina detaljerade uppföljningar av det politiska skeendet säkert att bli omdebatterad i kretsarna innanför the Belt. Fergusons äktenskap med Ayan Hirsi Ali gör ju att han annars också är en uppmärksammad person. Tveklöst är det en insiktsfull bok, men för en amatör i Finland, som visserligen minns något om vad han i tiden läst i Time och Newsweek om Vietnam samtalen och om presidentvalskampanjerna så är den absolut för detaljerad och tung för att orka intressera på avsett sätt. Nu är den emellertid läst och det tog tjugotalet dagar och sena kvällar (bortsett från allt annat jag läser och gör).

Kirjoita uusi kommentti: (Napsauta tästä)

123kotisivu.fi
merkkiä jäljellä: 160
OK Lähetetään.
Katso kaikki kommentit

| Vastaa

Uusimmat kommentit

02.10 | 06:57

HELLO-tittare är här för att dela mitt vittnesbörd om hur jag äntligen gick med i Illuminati-brödraskapet och blev RICH, FAMOUS AND POWERFUL. Jag försökte allt mitt bästa för att bli medlem i det stora brödraskapet, men jag blev bedrägeri flera gånger, in

...
22.12 | 20:59

Imponerande! Jag ser att du här har kommenterat "one night in winter" men tydligen finns denna kommentar inte i Ringen. Tittade under förstoringsglaset.

...
29.11 | 14:38
2/2015 on saanut 2
06.11 | 09:07
THOMAS BOKBLOGG 1/17 on saanut 1
Tykkäät tästä sivusta